Stenkoll 1
Ledare Går det att finna bästa platsen? I två dom
ar har Mark- och Miljödomstolen respektive Miljööverdomstolen avslagit täktansökningar med hänvisning till att sökande inte klarlagt att det är den ”lämpligaste” respektive inte visat sig utgöra ”bästa lokalisering” av sökt verksamhet. Ni kan läsa mer om detta på sid 26–33 i detta nummer av Stenkoll. Men går det att visa att den plats man ansöker om täkttillstånd för är den bästa platsen? Det framstår som lika orimligt som att hitta den friskaste människan i Sverige. Man kan hitta många människor som inte har en enda sjukskrivningsdag på tio år, som har bra fysik och vars far- och morföräldrar alla blivit mycket gamla, men vem är friskast? Domstolarnas beslut är en tolkning av en av miljöbalkens allmänna hänsynsregler, lokaliseringsprincipen, som föreskriver att man ska välja plats för verksamheten där ändamålet ska kunna uppnås med ”minsta intrång och olägenhet”. Denna hänsynsregel gäller” i den utsträckning det inte kan anses orimligt” att uppfylla den. Det rimliga vore att länsstyrelsen och MPD istället gjorde en bedömning av om täktens nytta övervägde den ” Lagstiftning som ger utrymme för godtyckliga bedömningar ger tyvärr större risk för att man av slentrian och prestige håller fast vid egna tolkningar” störning och de risker man kan befara att den skulle komma att medföra. En täkt närmare en större stad skulle med ett sådant synsätt tillåtas ha något större påverkan på omgivningen, än en täkt som låg längre bort, då den minskar vägtransporterna mer, vilket innebär en större miljönytta. En sådan vägning av störning mot nytta skulle helst göras lika i alla län, med stöd av tydlig domstolspraxis – vad krävs för att en plats ska vara tillräckligt bra, med tanke på motstående intressen i form av natur och kulturvärden samt störningar för närboende? Tidigare har täktansökningar även avslagits med motivet att det går att försörja marknaden från befintliga täkter och att den nya täkten inte behövs. Jag hoppas att Miljööverdomstolens beslut 2003 ändrade på det (se MÖD 2003:108). Sanningen skulle annars vara att alla nya täkter är ”onödiga”. Skulle man hårdra resonemanget och strunta i transportkostnader, miljöbelastning från lastbilar, vägslitage, trafikrisker och trängsel i storstäder så skulle 20 jättetäkter kunna förse hela Sverige med allt bergmaterial som behövs. Varje ny täkt därutöver skulle i så fall vara ”onödig”. Men en sund konkurrens förutsätter att flera företag kan leverera likvärdiga varor. En strikt tillämpning av ett behovskriterium kan medföra att konkurrensen sätts ur spel. Nya täkter ger kunderna bättre och/eller billigare ballast. Det är så man vinner marknadsandelar. Behovsprövningen blir med nödvändighet godtycklig – någon matematisk formel som kan beräkna vad som är ”lagom” konkurrens finns inte. Vid prövning enligt miljöbalken av andra verksamheter t ex nya gruvor, sågverk eller fabriker uppstår aldrig frågan om verksamheten verkligen ”behövs”. Lagstiftning som ger utrymme för godtyckliga bedömningar ger tyvärr större risk för att man av slentrian och prestige håller fast vid egna tolkningar. Tacka vet jag tydlig begriplig lagstiftning som man med hjälp av rättspraxis entydigt kan förstå, där inte enskilda handläggares välvilja eller antipati alternativt okunnighet om branschen påverkar tillståndsgivning eller villkor. Björn strokirk, vd sBMI krossordet # 122 5 FoTo: ANNA HåLLAMS