Bumsen 1
B rorsans bryderier finitivt inte råd att resa fö
r nöjes skull. Man hade nog sällan råd att resa alls. MC-touring är ett vitt begrepp – det kan utövas på en mängd olika maskiner. Min första var en Kawasaki EN 500 – vars chopperstuk inte direkt förknippas med längre resor. Sådant gick emellertid alldeles utmärkt. Den lilla, lätta maskinen hade rapp motor och var oförskämt rolig på krokiga vägar, dagsetapper på upp till 40 mil var inga problem. Däremot krävde min kropp paus litet då och då, cykelns ergonomi var inte avpassad för långa pass. Touring – offroad? ”Allt om MC” 2/2015 provkör bland andra Kawasaki Versys 1000, Suzuki V-Strom 1000 och Triumph Tiger 1050 Sport – framtagna för touring på asfalt men även dugliga på någorlunda anständiga grusvägar. Skribenten Björn Magnusson filosoferar: ”... är det här egentligen vettiga hojar att dra på tur med, hade inte Tiger Explorer till exempel varit ett bättre val? Fast den är ju inte lika kul att köra och inte lika smidig”. Före bryderiernas tid skrev jag i Bumsen att det för några hundra år sedan var en självklarhet för en högadlig ung man att göra en flera år lång resa genom Europa. Resan kombinerade bildning med kontaktskapande på ett sätt som kunde forma resten av hans liv och kallades ”Le Grand Tour”. Därifrån kommer bilbeteckningen GT – Grand Touring/Gran Turismo. Från början handlade det alltså om att åka långt, snabbt och bekvämt – helst i en lyxig och sportig italiensk eller brittisk bil. Med tiden devalverades GT-beteckningen till att gälla en något sportigare variant av en vanlig familjebil – t.ex. Ford Cortina GT på 1960-talet. Ordet ”turist” betyder ”resenär”. Med mottot ”Känn ditt land” bildades Svenska Turistföreningen under slutet av 1800talet – av den tidens bättre bemedlade. Resten av Sveriges befolkning hade de48 BUMSEN 2 – 2015 Efterföljaren blev en Honda GL 500 Silver Wing Interstate. Den såg ut som en Guldvinge som krympt i tvätten och försetts med Hondas längsställda v-twin på 500 kubik. Touring med den var förstås bekymmerslös – om än rätt surrig, vid 100 km/h visade varvräknaren 5 400 rpm! (Rött streck satt, vill jag minnas, vid 11 500 rpm – på en mycket kortslagig stötstångsspis, legendarisk för sin stryktålighet!) Via sporttourern Aprilia RST 1000 Futura hamnade jag på en BMW K 1200 RS, på vilken det hittills blivit 10 000 bekymmersfria mil – med bud på fler. Gemensamt för dessa maskiner är att de ritats för asfalt men man kan ta sig fram på en vettig grusväg när det behövs. Hur som helst är de utmärkta långfärdsredskap. På samma sätt är förstås ett stort touringstukat jänkejärn – eller något liknande från Japan – alldeles utmärkt att resa bekvämt med, även om det blir en något annan typ av körning. Hade tillfälligheterna varit annorlunda, och RS:en inte dykt upp, skulle jag måhända köpt en Honda Deauville eller BMW F 800 ST och lagt de 10 000 milen med den. En singelåkare behöver definitivt inte mer hoj och vad en sådan cykel möjligen saknar på Autobahn, tar den igen med råge när asfalten blir krokig! Andra ser grusvägar som livets mening och asfaltetapper som nödvändiga transportsträckor. De väljer förstås hoj därefter – inte behövs en R 1200 GS/A eller Tiger Explorer för grusväg! Skulle jag ägna mig åt seriöst grusåka skulle jag välja en betydligt lättare maskin. Sålda volymer visar på kompromisser. BMW R 1200 GS och de tre maskiner som nämns i början av denna text är några av hojvärldens allroundfordon. I en mindre men naggande god storleksklass har Honda Transalp sedan länge nått ikonstatus. Hur många långresor som på skiftande underlag genomförts med den hojen vet nog ingen. Numera är BMW väl representerat även i den kategorin – med F 800 GS. Både fyr- och tvåhjuliga allroundfordon körs till absolut övervägande del på asfalt, de tar sig fram bättre än rena asfaltfordon när vägen blir sämre. Att de ritats för körning på väg – inte i terräng – råder dock inget tvivel om. Därmed är vi inne på en annan, synnerligen missbrukad, beteckning. Hojpressen dräller av artiklar som kallar exempelvis BMW R 1200 GS/A, KTM:s stora Adventuremodeller, Triumph Tiger Explorer och Yamaha XT 1200Z Super Ténéré för ”offroadhojar”! Skulle jag åka offroad, skulle jag välja en ännu lättare och smidigare båge än den för grusvägsåka. Dunderklumparnas rimliga beteckning är ”äventyrsmaskiner” – vilket redan syns i namnet hos både BMW och KTM. Skulle jag köra till Vladivostok vore nog en sådan (med extra låg sadel!) bra då resan förutsätts äga rum på vägar – eller något som påminner om vägar – packmöjligheterna är mycket goda och räckvidden lång. För att leka med ord skulle en sådan resa onekligen vara en ”Grand Tour” – om än med helt annan betydelse än i gångna tider. Dock kan det vara värt att reflektera över den svenska familj som på 1990-talet körde från Kapstaden till Kairo. Fadern hade dottern baktill på sin 500-kubiks Hondastånka, modern och sonen körde var sin Honda 250. Inte direkt några dunderklumpar, men de kom fram – om än efter åtskilliga mödor inklusive moderns brutna arm. Knappt femtio år tidigare, några år efter krigsslutet, körde den danske läraren Jörgen Bitsch Köpenhamn – Kapstaden på en Nimbus med sidvagn. Återresan skedde delvis – men bara delvis – med båt. För att citera Hans Alfredson i ”kaffesketchen”: ”De e va ja kallar en reeesa, de!” Touring är ett mångfacetterat begrepp. Njut av din egen variant – och kör försiktigt. Bror Gårdelöf ML 2661203 Bumsen 2-15XX.indd 48 2015-04-12 23.41