Svensk Vattenkraft 1
Enskvarnen. Ett stycke kulturhistoria Enskvarnen
är ett landmärke i det annars så utpräglade skogslandskapet strax en mil norr om Rättvik. Kvarnen har Länsstyrelsen Dalarna av kulturhistoriska skäl klassat som ytterst skyddsvärd. Den gedigna kvarnbyggnaden är en av de få – kanske den enda i Dalarna – som har fått behålla den ursprungliga exteriören helt intakt. Men även den omgivande miljön som sådan - med damm och kanal, liksom de åldriga byggnaderna med smedja e.t.c. – är intakta, och området i sin helhet anses därför mycket skyddsvärt eftersom det sammantaget minner om svunna tider. Vattenkraften är således den historiska grunden till den unika kulturmiljö som Enskvarnen uppvisar. Här har bönderna under århundraden haft små skvaltor som tillvaratagit vattnets fallhöjd. Under 1800-talets senare del började bönderna samverka i större skala och bland annat uppfördes här en s.k. kuggstångskvarn. I samband med att den nya kvarnen uppfördes 1884 fanns tankar på att låta driva den med ett större överfallsvattenhjul i trä, men ett par nymodiga franscisturbinerna befanns vara ett bättre alternativ. Enskvarnens bägge kvarnstenpar kom således att drivas av totalt 45 hästkrafter installerad effekt. Kvarnbyggnaden är timrad med laxknutar, utförda med sådan precision att byggnaden står lika stabilt som när den uppfördes av bönderna. Men allt har sitt slut och 1958 beslöt styrelsen för Enskvarns delägarförening om likvidation och 1963 hade alla tillgångar avvecklats. Nedläggningen av kvarnverksamheter var inget ovanligt - ungefär 2/3 av landets alla bygdekvarnar stannade för gott under 1950-talets hårda rationaliseringar i jordbruket. Den sista mälden är i kvarnböckerna dock noterad så sent som 1962, och i kvarnen finns på väggar och dörrar fortfarande 100tals av bygdens gamla bondenamn sirligt inskrivna med darrande blyertspennor. Enskvarnen hade under 1960-talet ett par 6 SVENSK VATTENKRAFT #2 2024 ägare som brukade fastigheten som sommarnöje, innan förre FOA-ingenjören Jonas Hansén 1966 blev dess ägare. Hansén var mycket intresserad av vattenkraft och ersatte ganska omgående de två gamla turbinerna med en egenkonstruerad fullkaplanturbin som gav 22 kW vid den optimala fallhöjden om 6,5 meter. Den s.k. JH-turbinen kom sedermera att tillverkas industriellt och bl.a Willy Stensdalen i Karlstad vidareutvecklade turbintypen. Numera är det Vattenkraftbolaget i Hedemora som ytterligare förfinat den radiella fullkaplanturbinen, som alltså har sitt ursprung på Enskvarnen. Kaplanturbinen i min kvarn är – precis som de gamla turbinerna var – belägen i ”källarvåningen” på kvarnen, således strax ovan den nedre vattenytan. För den oinvigde finns därför i själva byggnaden exteriört inget som tyder på att det nu är fråga om en vattenkraftstation. Dock skvallrar den 100 meter långa tilloppskanalen som leder in drivvattnet till kvarnen att det är fråga om tillvaratagande av vattenkraft. Den lågt liggande utloppskanalen antyder detsamma. Eftersom Enskvarnen är ett strömkraftverk fungerar den tillhörande kvarndammen endast som ett dämme i Enån, som tar sin början här, och mynnar ut i Rättviken i Siljan. Jag köpte Enskvarnen 2004 och har successivt renoverat och låtit uppföra ett flertal komplementbyggnader enligt den gamla s.k. månghusmodellen som levt kvar i Dalarna nästan ända in i modern tid. Principen var och är att varje byggnad ska fylla ett enda specifikt behov. I fordom byggde man så här över allt i landet bl. a. med tanke på brandfaran - blev elden lös skulle den förhoppningsvis inte utplåna hela gården. Timmerhuskulturen, med dess många byggnader, gjorde det tämligen enkelt att dela upp en gård (och dess byggnader) vid arvskiften när vart och ett av barnen skulle ha lika delar. En mindre timmerstomme är lätt att flytta. Det här sättet att bygga - med Dalarnas gamla timmerhuskultur i åtanke - har skapat en i mitt tycke ganska trevlig gårdsbild som närmast ger intrycket av en hel liten by, fastän det alltså är fråga om ett enda hushåll, om än nu också kompletterat med några stugor för uthyrning. Jag hoppas och tror att den lilla vattenkraftstationen också i framtiden blir den drivkraft som lockar och driver kommande generationer att vårda Enskvarnen och dess omgivningar. Stationen, som skall anmälas till omprövning under 2026, producerar 70.000 – 100.000 kW per år. Det är i varje fall tillräckligt för att mer än väl försörja gården med egen ström. Stig Dahlström Enskvarn. Foto: Stig Dahlström I slutet av 1800-talet blev det emellertid mer modernt – och myndighetsförespråkat – att inrymma gårdens och hushållets funktioner under ett eller ett fåtal tak. Men i Dalarna höll de konservativa bönderna envist fast vid det gamla, och en stor del av de månghundraåriga timmerhusen blev därför kvar - förskonade från att rivas på det sätt som annars blev fallet runt om i Sverige.