Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på...
Cia har ögonsjukdomen Retinis pigmentosa, och syn
en blir sämre för varje år som går. Som att titta genom ett sugrör. Så beskriver Cia sin synförmåga just nu. S olen strilar in mellan gran och tall och målar mönster över mossan. Det här är hemmaskogen i Gåvetorp i Småland, och den kan Cia Grönborg, 53, nästan utan och innan. Hon ser inte detaljerna i naturen på samma sätt som de flesta av oss andra. Men hon tar ändå in omgivningarna och njuter av dem. – Jag älskar att gå i skogen. Det är här jag fångar min energi, säger hon och plockar upp kåsa och kaffetermos. Promenerat har hon alltid gjort. När hon ska handla i Alvesta eller Moheda tar hon vägen genom skogen, och att gå 7–8 kilometer enkel väg med matkassar är inga bekymmer. Men att vandra på platser där hon inte känner igen sig, och dessutom sova ute i tält, var något hon började med för ungefär fem år sedan. Hon hade börjat bli nyfiken på hur mycket hon skulle våga göra, med tanke på sina funktionsnedsättningar, och för att få kontakt med andra gick hon med i en Facebookgrupp om friluftsliv. – På grund av min synnedsättning var jag lite nojig över att gå i mörka skogar. Jag ville gärna ha sällskap, men hade ingen i min närhet som var särskilt intresserad av friluftsliv. Tack vare gruppen fick hon kontakt med några som kunde göra henne sällskap, och det var det första steget mot ett mer fritt förhållningssätt till att vistas i naturen. Nu, när det gått några år sedan premiärturen, känner Cia sig betydligt mer trygg med att gå ut – även på egen hand. Detta trots att hon både hör och ser dåligt. Cia Grönborg har en hörselskada sedan födseln och har haft hörapparat sedan hon var liten. Synen var däremot bra tills hon började i högstadiet och fick glasögon. Sedan dess har den försämrats år för år. Diagnosen Ushers syndrom fick hon när var 25, och där ingår ögonsjukdomen Retinis pigmentosa. – Jag upplevde inte själv att jag var synskadad förrän vid 30. Jag har ungefär 5 grader synfält kvar. Det är som att titta genom ett sugrör. Men synen blir bara sämre och sämre. En del som har den diagnosen jag har blir helt blinda. Men det är svårt att säga hur snabbt det går. Svårt att följa leder Cia har fyra barn och fyra barnbarn men lever idag ensam, tillsammans med hunden Roxy – en blandrastik från Rumänien som hon tagit över från en familj i Skåne. – Hon är ingen ledarhund, men hon hjälper mig jättemycket. När jag går in där det inte finns någon stig så vill inte hon gå där. Det är som att hon säger – där kan inte du gå, säger Cia och skrattar. I sin vardag använder hon gärna gps för att hitta på nya platser. Hon kan se telefonen så pass väl om ljuset är bra, och hon kan använda talfunktionen. Men ute i skogen kan den inte vägleda på samma sätt. Hon har inte hittat något hjälpmedel som klarar att leda henne rätt när hon är ute på vandringsleder. – Jag ser inte markeringar på träden. De större naturreservaten sätter stora band runt träden ibland, och då kan jag se det mesta av dem. Men en röd markering på ett träd ser jag inte, konstaterar Cia. I mörkret ser hon inte alls. Samtidigt får det inte vara för ljust för då ser hon inte heller. Cia beskriver det som att hon har ett grått tunnelseende. Hon ser ingenting tydligt. – För mig ser träden likadana ut. Det är en grå massa. Ändå betyder det otroligt mycket att få vara där. Bland träden, i naturen. – Att bara vara här ute och kunna krama ett »I mörkret ser hon inte alls. Samtidigt får det inte vara för ljust för då ser hon inte heller. Cia beskriver det som att hon har ett grått tunnelseende.« friluftsliv#3–2021 21
Friluftsliv Jämtlandstriangeln
Friluftsliv Äta ute
Friluftsliv Ungt äventyr
Friluftsliv Mulle för alla
Friluftsliv Kakfest i skogen
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Det sista ordet