Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på...
Friluftsliv Jämtlandstriangeln
upplev //fjällvandring – Hur går det? – Det går b
ättre, jag har tagit en Alvedon, så nu känns det bra. Nasrin Bazrafkan, vaknade i morse med huvudvärk efter en natts dålig sömn, men tabletten har hjälpt bra. Gruppen har sökt lä bakom en dunge fjällbjörkar som påbörjat sitt alldeles tokiga färgbyte inför hösten. Några knaprar choklad. Andra rafsar åt sig en handfull blåbär i snåren. Anna-Maija Graus tar fram kåsan hon fått från sin son och går tillbaka längs stigen ett tjugotal meter. – Om det finns en fjällbäck så måste man ju dricka, säger hon nöjt när hon är tillbaka. Vandringen går vidare. Anna-Maija pratar om sitt arbete med marknadsföring på ett internationellt teknikföretag. Hur hon reser mycket i arbetet, bor på hotell, inte sällan flådigt. Och hur kontrasten till att vandra är så väldigt välgörande, men att hon även är lite ovan att vandra i grupp. Det helande i att få gå själv och glo kanske inte infinner sig på samma sätt. – Jag har varit ganska mycket i fjällen, men då har vi hyrt stuga med familjen i och gjort dagsturer. Så det här är första gången jag vandrar längre och då känns det tryggt att gå tillsammans med andra. Plötsligt är de där. Bakom ett mjukt krön och i en lucka i molntäcket. Sylarna. De högalpina, snöpudrade fjällen i fonden och det karga landskapet vi går genom skulle kunna vara foten av världens högsta bergskedja. I stället är det Jämtlands högsta fjäll, som delar högsta toppen Syltoppen med Norge. Världens finaste frukost Mahnaz vaknar tidigt och har hunnit stöka undan morgonbestyren, passar på att göra sig i ordning, innan resten av gänget hunnit vakna. Kvällen innan fick gruppen stuva om i sovsalen, madrasserna låg för tätt och för nära en annan grupp. Efter en stunds coronastrategiskt omflyttande av madrasser kunde alla komma till ro. Idag väntar en tuff etapp. 19 kilometer som börjar lätt sluttande nedför för att sedan vända uppför. Efter frukosten, kanske till och med ”världens finaste”, som någon uttrycker det, fortsätter vandringen i det ostadiga vädret. Mahnaz och Nasrin bildar kön tillsammans med gruppens andra ledare, Lena Hjort af Ornäs Leijon. – Jag går inte snabbt, man måste få gå i sin takt. Man måste få njuta av omgivningen också, säger Mahnaz. Landskapet som hösten färgat i tusen nyanser rostrött och gult drar tanken till planeten mars. Sten, grus och rostrött. Kanske är det så det ser ut där? Fastän gruppen knatar över lite spänger och förbi några grunda fjälltjärnar. Det är väl en av skillnaderna kanske. Några stannar till och betraktar på håll skådespelet när solen bryter igenom molntäcket och solstrålarna dansar över den färgsprakande fjällheden. En bit bort betar några renar. En av dem är vit, vit så man nästan bländas. Det betyder tur, att få se en vit ren. Tur på turen. Äntligen framme Till slut syns Blåhammarens fjällstation som en hägring i fjärran. En sådan som inte kommer närmare hur länge man än går. Uppförslutet börjar ta ut sin rätt, liksom väder och vind. Lättnaden är stor när gruppen får ta av sig vandringskängorna och tassa in på Sveriges minsta och högst belägna fjällstation i 38 friluftsliv#3–2021
Friluftsliv Äta ute
Friluftsliv Ungt äventyr
Friluftsliv Mulle för alla
Friluftsliv Kakfest i skogen
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Det sista ordet