På ett sluttande plan KRÖNIKA PER ÅKE ZILLÉN | PA
TIENT n god vård för alla på lika villkor är mycket viktigt tycker svenska folket. Därför har vi medborgare gett »samhället« i uppdrag att använda den andel av våra gemensamma resurser som behövs för att möta våra vårdbehov. Att det är just vårdbehoven, som ska styra och inget annat, det är ett ständigt upprepat mantra. Att god vård är en lagfäst rättighet för alla innevånare i landet, det är också de flesta av oss svenskar stolta över. I de flesta länder i världen är det inte så. E Vi har alltid också fått höra och veta att svensk sjukvård är bland de absolut främsta i hela världen. Det säger alla beslutsfattare på olika nivåer alltid. Ju högre upp i hierarkin, desto säkrare verkar de vara på vår förträfflighet. Vi medborgare kan ju inte gärna göra något annat än att tro på detta, då de allra flesta av oss inte har något att jämföra med. Att vården skulle kunna vara ännu bättre, ännu mer tillgänglig och kosta mindre i något annat land, det vill vi inte gärna tro. Samtidigt – och i stigande utsträckning – kan vi varje vecka, ja nästan varje dag, via media läsa och höra om nedläggningar av verksamheter, om den ena nedskärningen kraftigare än den andra, att väldigt många miljoner måste sparas, att personalen måste minskas, att köerna växer, att det inte längre finns några sängar att lägga svårt sjuka människor i, att bara den absolut billigaste medicinen får användas, att kaoset är ännu värre nu än förra året eller i förra veckan, att nya mediciner och ny teknik inte kan användas av kostnadsskäl, att personal ömsom känner sig uppgivna och ömsom protesterar kraftfullt. Och ändå, vid varje kraftig besparing, vid varje allvarlig larmrapport så framträder alltid en ansvarig person och säger att patientsäkerheten absolut inte är i fara. Det kan vi vara helt säkra på, sägs det. Som patient tänker man – hur då säkra? Karolinska går en miljon back per dag, står det i tidningen. Back i förhållande till vadå? Jo, inte i förhållande till sitt uppdrag utan i förhållande till en fiktiv summa pengar, så kallad budget, som någon hade till uppgift att räkna fram förra året och som beslutsfattarna i landstinget tyckte lät lagom. När det beslutet är fattat, då är tydligen tanken att medborgarnas sjukdomar och sjukvårdsbehov snällt får anpassa sig till utrymmet i budgeten – fortfarande helt säkert. »Att vården skulle kunna vara ännu bättre, ännu mer tillgänglig och kosta mindre i något annat land, det vill vi inte gärna tro« Att pengar styr det mesta i vårt samhälle, det vet vi. Att pengarna har högsta prioritet även inom sjukvården, det är inte heller någon nyhet. Frågan är bara: När och var går gränsen? När kommer pengarna – eller rättare sagt bristen på pengar – att styra oss rätt ner i diket? Kanske finns det ingen gräns. Kanske går den negativa utvecklingen lika långsamt som njursvikten, så långsamt så att vi successivt vänjer oss och inte märker nedgången. Som patienter har vi som vanligt inget att säga till om. Vi sitter ju längst ner i hierarkin och blir aldrig tillfrågade. Men vi undrar förstås. Vad kan otillräckliga och/eller minskande resurser komma att innebära för nuvarande och nytillkommande njurpatienter? Kanske kommer fler att hållas kvar i primärvården längre innan de får tillgång till specialistvård. Kanske blir vården för att spara funktion och bromsa progression mindre intensiv. Om fler människor behöver dialys än vad som ryms inom budgeten, vad händer då? Får vi kortare dialys, får vi glesare dialys, får vi icke optimal dialys? Får patienterna börja dialysera senare än vad de borde? Transplantationer kostar mycket pengar – initialt – men sparar stora pengar på sikt. Otillräckliga resurser på intensivvården minskar möjligheterna för att potentiella donatorer blir identifierade och därmed också möjligheterna för transplantation. En snål budget på IVA leder till stora kostnader för vård, individ och samhälle. Ett tråkigt exempel på när »snålheten bedrar visheten«. Allt oftare känns det som att vi befinner oss på ett sluttande plan. Pengarna styr vården och våra vårdbehov får successivt omdefinieras för att passa budgeten. Det känns inte bra. Per Åke Zillén pazillen@telia.com DIALÄSEN 5.2012 17