Njurartärstenos – viktigt att diagnostisera och b
ehandla på rätt sätt Njurartärstenos är en morfologisk beskrivning av förträngning av den ena eller båda njurartärerna och kan genom fl era mekanismer leda till hypertoni, det vill säga renovaskulär hypertoni, och sänka glomerulär fi ltrationshastighet med terminal njursvikt som följd. Överläkare Aso Saeed från Sahlgrenska universitetssjukhuset har forskat i ämnet och redogör kring det i Dialäsen. R edan under 1800-talet kände man till njurarnas viktiga roll för utveckling av högt blodtryck. Den första experimentella modellen av renovaskulär hypertoni (RVH) utvecklades år 1934 när Goldblatt och medarbetare visade att strypning av blodförsörjningen till njurarna hos hundar, genom att sätta klämmor på njurartärerna, ledde till reproducerbar och permanent hypertoni. År 1938 lyckades Leadbetter och Burkland att behandla högt blodtryck hos en patient med njurartärstenos (NAS) genom nefrektomi av den stenotiska njuren. Behandlingen av NAS förändrades med införandet av kirurgisk revaskularisering år 1954, och senare 1978 med införandet av perkutan transluminal renal angioplastik (PTRA, »ballongvidgning«). Vad orsakar njurartärstenos? De vanligaste orsakerna till NAS är åderförkalkning (ateroskleros) och fi bromuskulär dysplasi (FMD). En del mindre vanliga sjukdomar och tillstånd kan också drabba njurartärerna DIALÄSEN 5.2012 och orsaka NAS såsom Takayashus arterit och andra vaskulitsjukdomar, aorta dissektion och skador till följd av strålbehandling. Ateroskleros är den vanligaste orsaken (cirka 90 procent) till NAS och är som regel en manifestation av generaliserad åderförkalkningssjukdom. Vanligen uppvisar aorta aterosklerotiska förändringar som sträcker sig en till två centimeter in i njurartären och orsakar stenos vid njurartäravgången (Figur 1). Aterosklerotisk NAS är vanligast hos äldre män (>50 år), rökare, och hos patienter med diabetes mellitus eller med andra manifestationer av åderförkalkningssjukdom som till exempel ischemisk hjärtsjukdom eller claudicatio. Fibromuskulär dysplasi (FMD) utgör cirka 10 procent av alla NAS och är en icke-aterosklerotisk, icke-infl ammatorisk kärlsjukdom (Figur 2). Tillståndet diagnostiseras som regel i åldrarna 15 till 50 år och drabbar vanligtvis kvinnor samt involverar oftast höger njurartär. FMD kan förekomma i andra stora artärer såsom i karotis- eller vertebralartärer, och min31