Marit kan själv styra sin egen tid eftersom hon s
köter sin behandling hemma. Snart ska Marit gå i pension från sitt jobb som biomedicinsk analytiker på Karolinska Institutet i Huddinge. Där har hon arbetat deltid sedan mitten på sjuttiotalet framför allt på grund av sjukdomen. Ibland funderar Marit på om sjukdomen hade kunnat förhindras, hon minns när hela klassen skulle lämna urinprov. – Det var i sjunde klass och av någon anledning skrev jag min kompis namn istället för mitt egna på provet. Jag minns inte varför jag gjorde det. Kompisen fick lämna ett nytt urinprov eftersom det första visade att hon hade äggvita i urinen, men vid andra provtagningen såg det bra ut. En annan bekant fick också dåliga värden på provet och behandlades med kortison mot det. – Han blev bra av kortisonet. Kanske hade det hjälpt mig också men jag lämnade aldrig något nytt prov och därför upptäcktes inte att något var fel med mina njurar. Det dröjde ytterligare något år innan Marits sjukdom upptäcktes. Hennes föräldrar misstänkte att något var fel. Marit var alltid trött och hon hade börjat svullna upp i kroppen. En privatläkare ställde diagnosen glomerulonefrit, troligen en följd av de många halsflussinfektioner hon hade som barn. Marit fick medicin och fick börja äta proteinfattig kost. – Det var en jobbig tid, jag var trött och orkade inte med gymnastiken i skolan. Men jag klarade ändå gymnasiet! Min 38 familj tyckte nog lite synd om mig och jag var den enda av mina syskon som fick en moped, skrattar Marit. Marits njurvärden blev gradvis sämre och hon förbereddes med en AV-fistel inför kommande dialys. Det var nära att hon inte skulle hinna få sin första dialysbehandling. – Jag minns att jag skulle börja med dialysen på en måndag, men natten till lördagen innan vaknade jag av att jag inte kunde andas. Marit knackade på hos grannen och hann säga »jag måste ha dialys« innan hon föll ihop. Grannen ringde efter ambulans och när den kom hade Marit hjärtstopp. – Jag kommer alltid att förebrå min dåvarande läkare för att han inte lät mig få dialys i tid. Hade jag fått börja tidigare hade jag inte fått hjärtstopp och inte heller epilepsi som följd av det. Det var 1974 som Marit började med hemodialys på Karolinska Sjukhuset. – Det var en besvärlig period. Jag fick ofta blodtrycksfall under dialyserna och hade svår huvudvärk. På den tiden fanns inte Erytropoetin och man använde andra dialysvätskor än idag. Efter tre månader med dialys fick hon sin första nya njure, transplantationen utfördes på Huddinge sjukhus av professor Carl-Gustav Groth. Det var en bra njure, men på grund av att medicinen mot epilepsin slog ut den immunhämmande DIALÄSEN 5.2012