inte amma. Som tur är har det gått bra och båda ä
r friska. – Visst var jag rädd att något skulle hända mig och barnen vid graviditeterna, njuren utsattes ju för extra påfrestning, men jag förträngde rädslan. Jag tvekade aldrig. Idag är sonen civilingenjör och dottern läser till läkare. – Det sägs att man påverkas av sin omgivning. Hon har nog fått sitt intresse genom att ha levt med mig och min sjukdom. Mina barn har växt upp med en mamma som alltid varit sjuk men jag är deras mamma, och därför har det aldrig varit något konstigt med det. – När jag hade stomipåse under en period sa Emelie att jag hade en jordgubbe på magen. Transplantationen hindrade inte Marit att bli gravid och föda två barn. medicinen så höll den bara i fem år. – Hade man vetat hur medicinerna påverkade varandra hade man nog gjort annorlunda. Men man visste inte det då. I mars 1979 fick Marit sin andra transplanterade njure, hon behövde inte gå i dialys under väntetiden och i januari 1981 fick Marit och Leif sitt första barn. – Vi trodde när vi gifte oss att vi inte skulle få några barn, att det bara skulle bli vi två. Men rätt som det var slog mina hormoner till! Jag ville ha barn. Marit fick inga direkta råd av sina läkare när hon frågade om hon skulle klara en graviditet. De bollade istället tillbaka frågan till henne och sa »du får prova«. – Att få biologiska barn som transplanterad var ovanligt då men läkarna ville inte hindra mig. Under graviditeten fick Marit byta blodtrycksmedicin och hon mådde bra den första tiden. På slutet drabbades hon av havandeskapsförgiftning. Sonen förlöstes sedan med ett akut kejsarsnitt. – Under kejsarsnittet kräktes jag på narkosläkarens lackskor, skrattar Marit. Även när dottern föddes fyra år senare, fick Marit havandeskapsförgiftning och det blev åter ett kejsarsnitt. – Ingen läkare visste, på den tiden, vad som kunde hända med fostret/barnet till följd av min medicinering. Jag var rädd att de kunde ta skada men fick bara restriktionen att DIALÄSEN 5.2012 Marit rekommenderar fler till att våga pröva hemdialys. – Det är absolut det bästa alternativet för mig. Jag tror att det är bristen på kunskap som gör att många inte vågar. För mig blev det en lättare övergång till bloddialys i hemmet eftersom jag tidigare hade peritonealdialys med nattmaskin i hemmet. Det ger mig större frihet och levnadsutrymme. Som dialyspatient är det ganska vanligt att man inte har någon urinproduktion, och då måste man ta bort vätska från kroppen med hjälp av dialysen. När man sköter det själv kan man styra sin tid och ha fler och kortare dialyser. Då blir det inte så stora variationer i reningen mellan dialyserna som det blir när man har dialys på sjukhuset tre gånger i veckan. Jag gör själv dialys nästan dubbelt så ofta som många andra. – Som dialyspatient kan man känna sig väldigt trött, och bara tanken på att göra det själv kan nog kännas oöverstiglig. Därför tycker jag att man ska berätta om möjligheten att sköta dialysen hemma tidigt, innan man börjat, så man kan fundera i lugn och ro. Jag tycker också att njursjuka ska ges tillräckligt mycket dialys för att få mer kraft, ork och vilja till att lära sig själv. Sjukhuspersonalen borde berätta och informera mer om hemdialys. Det skulle bli en vinst för alla. Men hon förstår också dem som väljer att dialysera på sjukhus då man som patient blir väl omhändertagen där. – Vårdpersonalen är bra. De vill en väl, de är kunniga och bryr sig. Man blir serverad god mat, kaffe och mackor. Hemma får man förbereda allt sådant själv, om man inte råkar ha en bra och förstående make… Något som Marit även känt av som patient är att ju mer du klarar dig själv desto mer bortglömd blir du. Det blir inte samma regelbundna, självklara läkarkontakt som vid institutionsdialys. – Jag tror också att vi transplanterade njurpatienter var mer intressanta förr, då var allt relativt nytt. Vi fick mer uppmärksamhet och det fanns andra resurser. Det kanske är därför jag upplever att det var bättre förr. Men, jag var ju även yngre då och hade framtiden för mig. – Mycket har ändå blivit bättre. Idag kan alla få vård, då inga åldersgränser finns för att få dialys. Text och foto Maria Hansson 39 FOTO MARITS PRIVATA BILD