Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Jaktresan i Sverige
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnytt
Svensk Jakt Älgjakt
Svensk Jakt Medaljälgarna
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Test av kikarsikten
Svensk Jakt Inför valet
Svensk Jakt Rapphöns
Svensk Jakt Älgläget - län för län
Svensk Jakt Filmfavoriter
Svensk Jakt Duellen
Svensk Jakt Annorlunda jaktkonst
Svensk Jakt Vildsvinsjakt
Svensk Jakt Viltvård, fångst & fällor
Svensk Jakt Sett & läst
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Hälge
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt
Svensk Jakt Soltider
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R Den sista färden Å Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. tskilliga år tillbaka var jag i färd med att intervjua en jägare som varit nära att dödas av ett vådaskott. Under samtalets gång ställde han plötsligt en motfråga: – Du som jagat så mycket, har du aldrig själv varit nära att mista livet? Det hade jag ju inte, så det var inte mer att orda om det, men jag la i alla fall ifrån mig block och penna och gav sken av att leta efter någon lämplig episod i minnenas arkiv, avdelningen livsfarliga händelser. Då kom jag att tänka på ormen. – Jag höll på att trampa på en pufform i Sydafrika en gång, framkastade jag, men den infödde spåraren hann lyckligtvis varna mig i tid. – Är pufformar giftiga, undrade mitt intervjuoffer? – De är mycket giftiga, svarade jag med betoning på ”Båten drev i väg medan dess ägare blev stående kvar på sandgrynnan.” mycket i ett försök att tillföra den triviala händelsen en smula dramatik. Den vådaskjutne föreföll måttligt imponerad. Då kom det för mig: kanske kunde det räknas även om man bara jagat tillsammans med någon som svävat i livsfara? – … men jag var med när en jaktkompis höll på att omkomma, fortsatte jag, nu med sänkt röst och allvarlig min. Sedan berättade jag om ett äventyr jag upplevt under vårjakt på svartbjörn i Alberta. Vi jagade längs Peace River på gränsen mot British Columbia. Det var en jägare från Halland och jag. Vår guide hette Ron Nemetchek. Ung och oerfaren försökte han vid varje lägligt tillfälle övertyga oss om sin duglighet som outfitter. Hans främsta tillgång för uppdraget var dock en 24 fots jetbåt, som kunde gå på mycket grunt vatten och med vilken vi färdades inom jaktområdet. Vi var på väg till en jaktkoja ute på en ö, när det hände. Peace River förde vid denna tid på året med sig mycket slam som på ett oberäkneligt sätt avsattes i revlar och grund, omöjliga att upptäcka i det gulbruna vattnet. Plötsligt skrapade det till under båten och sekunden efteråt satt vi ordentligt fast mitt ute i den brusande floden. Där vi gått på grund var vattnet bara fotsdjupt, så som den naturligaste sak i världen rullade Ron upp sjöstövlarna över låren innan han hoppade i. Ron tryckte på av alla krafter och båten kom loss. ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 9 2018 137 Strömmen sög genast tag i den och det gick så fort att vår guide tappade greppet. Båten drev i väg medan dess ägare blev stående kvar på sandgrynnan. Snart försvann vår farkost bak närmaste flodkrök och vi var i god fart på väg mot Stora Slavsjön. Ingen av oss hade kört jetbåten, men vår enda chans var ju att få i gång den. Både för att rädda oss själva och undsätta den nödställde. Ron skulle omöjligt kunna simma i land i det iskalla, starkt strömmande vattnet för han hade flera hundra meter till vilken strand han än ville ta sig. Jag hade i viss mån memorerat handgreppen när Ron startat jetmotorn och försökte nu efter bästa förmåga instruera hallänningen, som satt längst bak. Efter några misslyckade försök small det till. Hurra! Motorn startade. Hoppet steg ytterligare när den också lydde reglagen. I sakta mak började vi stäva tillbaka. När vi kommit runt sista flodkröken kunde vi till vår glädje se att Ron stod kvar, där vi tappat honom. På långt håll liknade han ett stavformat sjömärke och det var han ju också på sätt och vis, eftersom han utmärkte ett grund. Ron var en god katolik och jag såg honom korsa sig flera gånger när vi kom närmare och han insåg att han skulle bli räddad. – Det hade ju kunnat bli den sista färden, både för er och guiden, inföll mitt intervjuobjekt, som följt berättelsen med spänt intresse. Därefter växlade samtalet in på John Boormans klassiska äventyrsfilm med just titeln Den sista färden och först efter ytterligare flera historier på detta tema kunde jag slutföra min intervju.
Svensk Jakt Nästa nummer