Njursjuk i De är njursjuka, de får dialys och de
lever mitt ibland oss. Men egentligen finns de inte. De är papperslösa som hela tiden tvingas att gömma sig. – Ständigt var jag rädd. Jag trodde hela tiden att nu kommer de och tar mig, säger Sami Mitarfi, 47, dialyspatient vid Linköpings universitetssjukhus. Varje gång Sami Mitarfi såg taxichaufförer stelnade han till. Han saknade uppehållstillstånd och giltig asylansökan och hade ännu inte hunnit lära sig se skillnaden mellan taxichaufförernas och polisernas uniformer. Sami Mitarfi levde med skräcken för att bli upptäckt och utkastad. Till och med på sjukhuset, där han fick sin dialys, var han rädd att polisen skulle hämta honom. Sami Mitarfi hade flytt med sin fru och tre barn från Kosovo för att rädda sitt liv. Där hade sjukvården väntat med att ge honom dialys tills njurarna var så nedsatta att kreatininnivån låg på 1700 µmol/L. Det normala är att ge dialys vid 500-1000. – Jag mådde jättejättedåligt. Jag var så orkeslös att jag inte orkade gå. Min fru var tvungen att hålla i mig för att jag skulle stå på benen, säger Sami Mitarfi. Efter ett år med njurmedicin och dialys sade läkarna åt honom att de inte kunde hjälpa honom mer. »Åk utomlands« var deras rekommendation. I utbyte mot familjens hus fick Sami Mitarfi hjälp av sin bror att komma till Sverige, där brodern bodde. Men väl här var det svårt att få uppehållstillstånd. I tre år levde han och familjen som papperslösa, de hade ingen officiell bostadsadress och överlevde endast tack vare bidrag från kyrkan. Vid ett tillfälle var de nära att hamna på gatan, men fick i sista stund bo hos en svensk familj som valde att öppna sitt hem för dem. På sjukhuset i Linköping var det aldrig någon tvekan om att han skulle få dialys. 28 hemlighet – De tog emot mig utan att fråga någonting. De var så schyssta, säger Sami Mitarfi. Och han är inte ensam. Många dialysmottagningar runt om i landet tar emot papperslösa. En annan som fått hjälp är Amar Sukh, 30 år från Mongoliet. Efter att ha bott i Sverige i några år sökte han akut på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge för vad han trodde var lunginflammation. Även om han som liten medicinerades mot blod i urinen anade han aldrig att orsaken till att hans dåliga tillstånd nu berodde på att njurarna hade kollapsat. För att få vård lånade han en kompis LMA-kort, det kort som asylsökande måste visa i sjukvården. Men när han fick veta att han behövde dialys, höll inte nödlögnen längre. Han berättade sitt riktiga namn och att han var papperslös. – Ingen blev arg. De tyckte bara att det var bra att jag var ärlig, sade Amar Sukh. Men det var svårt att överleva ekonomiskt. Innan Amar Sukh blev sjuk hade han jobbat svart på en bilverkstad. Men nu stod han plötsligt utan inkomst. Hans fru var också papperslös och dessutom gravid. Amar hade inte ens pengar till biljetten för att resa från hemmet i Rinkeby till dialysmottagningen i Flemingsberg på andra sidan Stockholm. – Jag var hela tiden mycket rädd, säger Amar, som berättar att han fick hjälp med mat och hyran av sin bror. Han tycker det är bra att Sverige inför att papperslösa får vård på samma villkor som asylsökande, särskilt som hans fru fortfarande är papperslös och behöver vård när hon ska föda deras andra barn. För egen del drömmer han om en donerad njure. – Då ska jag jobba 100 procent om jag kan det, säger Amar Sukh. I dag har både Amar Sukh och Sami Mitarfi fått uppehållstillstånd av humanitära respektive medicinska skäl. Text Anna Langseth DIALÄSEN 5.2012