NG Gbg 1
–Det finns ju en bild av att allt var i neon och
det alltid var gryning eller skymning ute. Solljus silade ständigt in genom persienner och i bakgrunden gick alltid ett elektroniskt beat när man gav sig ut för att jogga i benvärmare. FREDRIK STRAGE hemma. Som tur är har han även Barbapappa på VHS som kan underhålla barnet. Fredrik Strage har skrivit om VHS-samlare och har själv köpt på sig ett femtiotal filmer sen han började intressera sig för fenomenet. Han bär på en naiv dröm att någon gång jobba i en videobutik och tror att det skulle vara som i Kevin Smiths film Clerks. Han tror även att en stor grej med att samla på videoband är att många tycker det är fint med fysiska föremål. Att få hålla något i handen. Sätta in kassetten i videospelaren. Men utöver det handlar det såklart om nostalgi. –Många av samlarna kanske upptäckte film när video var nytt. Det som hände då, i Sverige iallafall, var att det direkt blev kontroversiellt. Hela tekniken stämplades som ondskefull av Sveriges Television, i programmet Studio S som sändes 1980. Där togs videovåldet upp och de skadliga effekterna man trodde att det hade. De intervjuade barn på skolgårdar och frågade ”Har ni sett Motorsågsmassakern?” vilket ingen av dem förmodligen gjort men de sa ”Jaa det har jag gjort! Jag har sett den tre gånger.” När det kommer till nostalgin och vad som är så speciellt med just 80-talet påpekar han att bilden av just det decenniet är väldigt annorlunda för dem som inte upplevde det och för de som faktiskt gjorde det. Soulland SS19 Soullands ena grundare Jacob Kamp Berliners pappa ägde en videobutik där Jacob spenderade många timmar som barn. Och på Soullands kontor har de tillbringat många timmar med att prata om videobutiksuniversumet och vad det var. –Affischer på väggen, filmlådor, medlemskort, en korg med gamla hyrfilmer till salu och ett biträde bakom disken som tycktes ha sett varenda film i hela universum. För dem kändes det alltså logiskt att arbeta med någonting som på något sätt var en stor del av att växa upp på 80-talet och var en stor den av hur nisch- och populärkultur utvecklats sen dess. –Alla dessa VHS-omslag har varit en stor inspiration. Vi arbetar sällan digitalt utan ritar för hand så kontoret svämmade över av prints och bilder under arbetets gång. Creative Director Silas Adler och det kreativa teamet la oändliga timmar på research, skrev ut gamla videoomslag, tittade på klipp. Vi har en öppen kontorsmiljö så det har pågått många diskussioner om filmer från den tiden. För Soullandsnubbarna representerar VHS 80-talet, barndom, hyrfilmer som man glömmer att lämna tillbaka. Att stå framför videohyllan flera timmar och diskutera vad man ska se. När jag hör av mig till Fredrik Strage för att prata lite om VHS blir han mycket exalterad. ”Ska vi ta det på telefon eller vill du komma hit? Jag har en del rariteter här hemma” förklarar han glatt. Egentligen hade han tänkt att vi skulle titta på Gestapos sista orgie men det kan bli lite svårt med tanke på att han har en tre år gammal son som röjer runt –Det finns ju en bild av att allt var i neon och det alltid var gryning eller skymning ute. Solljus silade ständigt in genom persienner och i bakgrunden gick alltid ett elektroniskt beat när man gav sig ut för att jogga i benvärmare. Men så var det ju inte. Jag antar att det är det som gör det intressant. Hur man skapar en ny bild av någonting. Att historien inte är fast utan förändras när någon bestämmer sig för att det här decenniet ser ut så här trots att det inte gjorde det. Och sånt har väl folk hållit på med hur länge som helst. Det sjukaste är ju renässansen, då en hel era i Italien bestämde sig för att något som pågick långt tidigare var the shit. Då dog den mörka medeltiden och folk började intresserad sig för konst och kultur. Och det stämmer ju men det var ingen som levde då som var medveten om att de upplevde något spektakulärt eller att renässansen var så speciell. Men att åttiotalet skulle varit så väsenskilt från något annat decennium och varit ett rosaskimrande paradis, det är ju helt enkelt inte sant. Så för att sammanfatta längtar vi och modet tillbaka. Till naturen eller till en oskyldigare tid då vi inte kände till vidden av vad vi gör med jorden. Vi suktar efter det taktila. Material att känna mot kinden, ting att hålla i handen eller att plantera någonting i jorden och se det växa. Naturen tränger sig på och även modet påminns om att människan inte är allsmäktig. För att citera underligt sexiga Jeff Goldblum i Jurassic Park från 1993: ”Nature finds a way”. Och tidens tand rår vi inte på. 30 REPORTAGE APLACE Magazine