NG Sthlm 1
Å ret är 1965 och vi är inlåsta i ett rum på en p
sykiatrisk avdelning någonstans i New York. På väggen till vänster hänger ett medicinskåp med namn på antipsykotiska droger och i hörnet står en stol med grova spännband. Det hörs ett dovt dunkande från andra sidan dörren. Min taktik är att stå stilla i mitten av rummet, så långt från allt som potentiellt kan låta eller röra sig. Det innebär också att jag är hopplöst i vägen för systrarna Johanna och Klara Söderberg och vår gemensamma vän Freja som småspringer fram och tillbaka mellan föremålen i rummet. Vi har 60 minuter på oss att ta oss ut och har redan avverkat 20 av dessa med att dividera om antalet dagar i november. Ni har gjort över 30 escape rooms världen över. Man visste inte att First Aid Kit var sådana spänningssökare? K: Vi är båda väldigt tävlingsinriktade och gillar spel. Dessutom är det en perfekt turnéaktivitet. Man har så mycket dötid när man är ute och spelar. J: Jag tycker det är renande. Man måste fokusera på det som händer där och då i rummet, det går inte att tänka på något annat. Vi är adrenalinjunkies. Envisa och lite knäppa i huvudet. Det är nog därför vi tycker om att spela live, det är en inte helt olik typ av kick. Jag utgår från att ni spelade Cluedo som barn? J: Jag älskar Cluedo! K: Det var mitt bästa spel. Jag kommer ihåg att jag fick det i julklapp när jag var liten. Vilket är det obehagligaste escape room ni gjort? K: Vi gjorde ett rum i Stockholm en gång med seriemördartema. När tiden startade var vår kompis fastkedjad på väggen och jag och Johanna var inlåsta i två mörklagda celler. J: Jag satt fast i väggen. K: Det gick inte att komma ut därifrån. Och så gick det runt en okänd person i rummet, en skådis. J: Det är det närmsta jag har kommit en levande skräckfilm. Min syster och jag slogs en del när vi var yngre och behövde samarbeta. Ni hade ändå en hyfsad ton till varandra där inne. J: Vi slogs också när vi var yngre, fast på skoj. K: Fast var det det? J: Kanske mest på skoj för mig. K: Johanna är tio centimeter längre än mig och har alltid varit det. Men absolut, jag kan verkligen ha en dålig ton mot dig Johanna. Det går snabbt att hamna där men det går också snabbt över. Det är något fint med en relation där man kan vara sitt värsta jag. J: När vi står på scen blir det mer att vi ger varandra blickar. Man vet alltid vad den andra tänker. Beskriv en typisk situation när onda ögat åker fram? K: När jag håller ett mellansnack på scen och Johanna tycker att jag blir långrandig. J: Då säger blicken "runda av", typ. K: Blicken kan komma om man spelar fel eller är förvirrad med. J: Men blicken kan också vara positiv! Som när vi spelade på Jools Holland senast. Jag var så himla, himla nervös och fick ingen feeling. Men så i ett parti i låten log vi mot varandra, och då var det som att det vände. JOHANNA RYCKER PLANLÖST och hetsigt i den elektriska stolen. Jag stålsätter mig själv, jag har varit här inne tillräckligt länge för att förstå att vi är sekunder från en obehaglig händelse. Två meter bort sitter Klara i skräddarställning på golvet och försöker lista ut vad som ser ut som en gigantisk Rubiks kub. KLARA OCH JOHANNA flyttade hemifrån tillsammans när de var 20 och 22 år gamla. De hade kommit över ett andrahandskontrakt för en tvåa på Ringvägen i Stockholm. Johanna bodde i sovrummet medan Klara sov i vardagsrummet. Under det kommande året skrev de sitt tredje album Stay Gold. J: Jag tyckte det var så stort bara att kunna flytta hemifrån. K: Vi hade redan jobbat ganska många år då så vi hade råd att göra den grejen. Men jag minns också att det kändes stort. J: Jag tyckte det var så jäkla coolt att bo i stan. Har ni har alltid kunnat leva på er musik? K: Sen jag var 16 år. J: Vi har aldrig haft något annat jobb, inte ens ett sommarjobb, vilket är ganska sjukt. K: Vårt sommarjobb var att turnera. J: Det är lite konstigt. K: Det var det såklart men det var inget jag reflekterade över då. J: Jag gick i gymnasiet när vi började slå igenom och jag minns att jag mest längtade efter att skolskiten skulle ta slut. Jag var så kaxig, haha. En lärare frågade vad vi skulle göra efter studenten och jag svarade att jag minsann inte var ett dugg orolig för det. K: Men gud. J: Men jag visste att jag skulle hålla på med musik och skulle kunna leva på att göra det. Men det fanns aldrig i min tanke att det skulle rulla på, på det sättet som det har gjort. Vad gör det med en tonåring? J: Det är först efteråt som jag förstått att det var en ganska speciell tillvaro. Det var vi två och våran farsa som åkte runt och spelade. De flesta tonåringar kanske inte hade velat ha det så. K: Men samtidigt var det en trygghet att ha med honom. Vi hade tur som hade ett så stort stöd hemifrån, det har jag tänkt på inte minst under #metoo. Man blir rätt överrumplad av bekräftelsen och uppmärksamheten när man är sådär ung. Då var det skönt att mamma och pappa fanns där och stöttade. Hann ni ens drömma om genombrottet innan det hände? J: Ja, absolut. Vi var så himla glada. Det var helt sjukt – en hel värld som öppnade sig. K: Jag minns när vi fick åka till USA första gången och spela. Jag kunde knappt ta in det. J: Att musiken tog oss dit liksom. Vi spelade på jättesmå klubbar, åkte runt i en van och sov i bilen men var höga bara på känslan av att vara där. Vad hände där innan det tog fart? J: Vi hade börjat få en del lyssningar på Myspace och skulle spela på Pet Sounds Bar i Stockholm. Vi visste att det skulle komma dit folk, skivbolag och så. Jag var alldeles bubblig i kroppen när jag skulle gå och lägga mig kvällen innan det giget. Det var inte som att det blev en overnight succé, men känslan av att folk var intresserade av oss var stor. Så ni la alltså upp er musik på Myspace? J: Ja. Jag var helt knäpp i huvudet och skickade vänförfrågningar till ALLA som hade något med musikbranschen att göra. Jag kontaktade nog tusen personer om dagen. Jag var jävligt driven. Vilka kontaktade du? J: Alla som var något. Verkligen alla! Jag kollade upp vem som jobbade med vissa artister, vem den var vän med och så vidare. Se la jag till, och la till och la till. Till slut hittade folk oss. Det hade väl hänt ändå men det skyndade nog på processen. K: Det här beskriver våra personligheter på något sätt. Jag hade inte ens tänkt tanken. J: När det gäller sånt här är jag väldigt driven. Hur är er arbetsfördelning idag? J: Jag sköter våra sociala medier. Det är nästan bara jag som gör, typ. K: Nu skäms jag. J: Jag tycker att det är kul, annars skulle jag inte göra det. Såklart inte alltid lika roligt. Ibland kan det kännas lite som ett tvång. Ofta är det skivbolagen som vill att man ska vara aktiv. Du vet, lägga upp minst tre Tiktoks i veckan. Ni spelade på Other stage på Glastonburyfestivalen i somras, är ni Sveriges enda rockstjärnor? K: Det finns väl andra? J: Det är ett gäng artister i Sverige som turnerar internationellt. K: Det är så dumt att jämföra sig. J: Fast det gör du väl ändå? K: Ja, men det är inte som att jag går runt och tänker att vi är de enda svenskarna som turnerar internationellt. J: Nej, så tänker man inte. K: Man är så himla mycket inne i sin egna värld. J: Min känsla är fortfarande att vi suger. "Vad gör vi här?" liksom, haha. Det låter lite jante. J: Ja, så är det. Ibland känner jag att jag borde unna mig oftare att tycka att jag är bra. För att jag tycker vi förtjänar det, vi har hållit på så länge. K: Men när vi gör skivorna och är i studion, då tycker vi ofta att det är jävligt bra. Även live när man har hela publiken med sig, då kan jag känna det. J: Jo, jag håller med. Men jag ser oss fortfarande inte som en del av det där. Det är fortfarande som att musikvärlden är en grej, och vi är en annan. Det kanske är bra? K: Ja. Då känner man inte att man måste passa in i något. Jag vet att ni är stora fans av Phoebe Waller-Bridge. Berätta om ditt möte med henne Klara! K: Nej men det är.. Johanna såg henne när vi stod i publiken under Phoebe Bridgers gig på Glastonbury i somras. J: Jag anade att hon skulle vara där. De två har ju jobbat ihop. K: Jag fick panik. Vi är kompisar med Phoebe Bridgers så vi gick bakom scenen efteråt för att hälsa och då var Phoebe Waller-Bridge också där. På sista sidan i hennes bok med manuset till Fleabag har hon skrivit "Write like you're not afraid". Första gången jag läste det började jag gråta. Jag har skrivit på ett filmmanus under väldigt lång tid och tillslut kände jag att jag behövde gå fram och säga någonting. Hon bad om min mail och senare fick jag ett meddelande där det stod "Write to me like you're not afraid. From Phoebe Waller-Bridge". Och vad har hänt nu? K: Ingenting. Jag har en filmidé jag jobbat på i sju år som jag utvecklar och skriver på hela tiden. Men nu på sistone har jag inte riktigt haft tid. När det är någon som hon vill man ju känna att man verkligen kan stå för det och inte skicka något jag skrev för fem år sen. Men någon gång ska jag göra det. J: Hela den där Glastonburygrejen var sjuk. Jag var inte med i och för sig, jag orkade inte. Vad gjorde du? J: Jag gick och var med min kille, haha. Jag är också ett stort fan av henne men Klara är mer orädd när det kommer till såna grejer. K: Jag får en känsla av att "jag måste". J: Man har ju inget att förlora. NR 11, 2022 | NÖJESGUIDEN 19