Bumsen 1
B rorsans bryderier tänkt att inneha, var det ovä
ntade svaret, att jag föreslogs som ordförande! Hon var samtidigt arg, besviken och en smula generad. Att den sedan många år självklare manlige ordföranden skulle avgå var väl känt. Därför hade hon arbetat hårt och länge för att rekrytera en kvinna – och misslyckats, vilket var orsaken till hennes ilska och besvikelse. Genansen kom sig av, att hon var orolig för, att jag kunde uppfatta denna sena förfrågan, som att ”honom kan vi ta, om ingen annan vill”. Valberedningens vedermödor Under årsmötet 2015 avgick MarieHelene ”Marre” Bergstrand efter att under fyra år mycket förtjänstfullt skött uppdraget som styrelsens sekreterare. Enligt valberedningens förslag blev jag hennes efterträdare – ett förtroende som gör mig stolt. Den nya styrelsen består av enbart män, vilket under årsmötets ”Övriga frågor” fick viss kritik. Detta fick mig att associera till 2004. Då hade jag sedan ett par år haft sektionsansvaret för obstetrisk anestesi på Universitetssjukhuset i Linköping, dvs den anestesiverksamhet, som sysslar med förlossningar – vaginala såväl som kejsarsnitt – och därmed sammanhängande problematik. Sedan ett antal år hade läkare med sådant ansvar på olika sjukhus i Sverige träffats en gång årligen, och en liten referensgrupp för obstetrisk anestesi var bildad inom Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård, SFAI. Själv hade jag sedan ett par år med liv och lust deltagit i dessa årliga möten. De fördjupade kunskaperna om, vad jag höll på med, på ett lika trivsamt som nyttigt sätt. I april 2004 ringde en kvinnlig kollega, sammankallande i valberedningen. Hon ville med kort varsel ha mig i referensgruppen. Årsmötet skulle äga rum i maj. På frågan om vilken post, som jag var 48 BUMSEN 4 – 2015 Efter kort betänketid accepterade jag nomineringen och blev referensgruppens ordförande, men efter att under 2005 ha tillträtt som SFAI-tidningens redaktör klargjorde jag direkt, att omval inte var aktuellt, när mandatet gick ut 2006. I stället agerade jag valberedning litet på egen hand och lyckades övertala en av de kvinnor, som redan satt i referensgruppen, att acceptera ordförandeposten. Denna innehar hon fortfarande, och hon har genomgående gjort ett betydligt bättre jobb, än vad jag gjorde under mina två år. I Sverige strävar såväl ideella föreningar som olika typer av professionella sammanslutningar på nationell nivå ofta (som regel?) efter att rekrytera styrelsemedlemmar med hänsyn tagna till exempelvis ålder, kön, hemort – samt måhända ett knippe andra variabler – för att få så bred representation som möjligt. I och med att de fyra regionombuden är styrelsemedlemmar, är den regionala representationen i BMW MC-klubben Sverige i viss mån löst per automatik. Värre blir det med kvinnlig representation – av minst två skäl: 1: 90 % av Sveriges motorcyklister är män. I juni 2015 fanns i vår klubb 559 kvinnor – varav 381 familjemedlemmar – på totalt 5 514 medlemmar, d.v.s. 10,1 %. 2: Erfarenhetsmässigt är det svårare att rekrytera kvinnor än män till såväl förtroendeposter som höga tjänster. Litet karikerat om båda könen förefaller män glatt ta kvalificerade uppdrag och inte oroa sig för, huruvida de duger eller ej. Kvinnor verkar tyvärr ofta tänka tvärt om: ”Tänk om jag inte duger.” Denna inställning underlättar naturligtvis inte rekrytering av kvinnor. Mer än fyra årtionden inom olika slags föreningsverksamhet har lärt mig, att en valberedning mycket sällan har problem med att tvingas välja och vraka mellan en mängd kandidater till ett fåtal poster. Tvärtom verkar det vanligaste problemet vara att över huvud taget hitta någon, som är villig att åta sig uppdrag! Slås detta ihop med önskemål om representation från olika delar av landet, olika intresseinriktningar inom föreningen samt någon form av rättvis könsrepresentation inses lätt, att valberedningens uppgift inte är enkel! Det finns lösningar. En är självklar: Medlemmar, intresserade av förtroendeuppdrag, kontaktar valberedningen och erbjuder sig. Missriktad blygsamhet och/ eller Jantelagstänkande hör inte hemma i dessa sammanhang. En närliggande variant är åsikten, att en viss person borde vara en bra styrelseledamot. Då kontaktas vederbörande i god tid. Ställer sig den föreslagna personen positiv – eventuellt efter viss övertalning – kontaktas valberedningen. Inom Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård finns underavdelningen Ung i SFAI, som enligt moderföreningens stadgar har rätt att nominera en kandidat till styrelsen. Det har ännu inte hänt, att den nominerade inte valts. BMW MC-klubben Sverige behöver rimligen inte skriva in något liknande i stadgarna. Det är självklart, att om någon sektion vill ha en eller flera medlemmar i styrelsen, kan man jobba för detta och i god tid föreslå intresserad(e) kandidat(er). Min gissning är, att valberedningen glatt skulle tacka för hjälpen. Resultatet av valberedningens arbete presenteras ju i Bumsen, numret före årsträffen. Skulle föreslagna medlemmar av någon anledning inte nomineras, finns alla möjligheter att såväl före (hemsidans Forum!) som under årsmötet – föreningens högsta beslutande organ – öppet föra fram kritik och själv föreslå motkandidat(er), varpå årsmötet har att välja mellan framlagda alternativ. Kör försiktigt. Bror Gårdelöf ML 2661203 Bumsen 4-15M.indd 48 2015-10-12 23.02