Bumsen 1
BEHÖVER JAG EN TILL? underliggande orsakerna, som
trots att man betalt ett felsökningsmoment, gällde för den ännu sjuka familjekombin. Skulle man kanske ta sig en provtur? Visst! Motorcykeln behövde en ordentlig provtur. Kanske ända till Falköping. Tung och åbäkig som den var, var det inte helt lätt att få fram den bland cyklar, pulkor och vinterdäck som blockerade vägen till hörnet i garaget, där den stod. ”Oäoäoä brum”! Den gick! Inga missljud. Kontrollampor lyste som de skulle och ljudet var förföriskt. ”Brumbrum!” Härligt! Den gamla mc-jackan letades fram, ett par äkta mc-handskar från 50-talet också. Hjälm förstås. Efter 5 mil, riktning Falköping, fanns en rastplats. Stannade till. Där bestämda jag mig. Jag åker och tittar på bilen! skyltar i närheten av Ulricehamn. Och det gjorde det, men det stod Skövde på dem. Är detta fel så bör det betyda en måttlig omväg. Fast nu var jag lite okoncentrerad för ett ögonblick. Oj, en massa grus. Måste ändå göra en snabb inbromsning! Det gick sådär. Sedan gällde det att lägga ner som på racerbanorna på TV. Jo, det klarade sig, men jag hann fundera åtskilligt på vad kullerbyttor i det frodiga gräset vid vägkanten skulle betyda för en gammal kropp som min. Och för motorcykeln. En lång raksträcka gav lite utrymme för eftertanke. Vad håller jag på med? Jo, jag leker! Att lek är nyttigt hade jag predikat många gånger för barnbarnen. Varför ska man sluta med det? Jo det fanns skäl, men nu talar vi inte mer om den saken. Hade jag inte en begynnande nackspärr på gång? Det drog ordentligt kring nacken. Någon mc-typisk snusnäsduk hade jag inte. Jag nickade och vred på huvudet så övriga på med. Men lyckades avvärja den på g varande nackspärren. Skönt, men… Även sittmuskulaturen hade synpunkter. Träsmak! Helt i klass med vad man får av de 250-åriga åskådarbänkarna på Drottningsholmsteatern där man en gång blev sittande lika länge, som motorcykelåkandet till nu. Frivilligt! Men jag tröstade mig med att nu hade jag inte behövt betala 400 kr i entré. Träsmak efter bara 10 mil! Man tuffade vidare i det vackra landskapet. Det stod 80 på en massa skyltar. Vad kan det betyda måntro? På mätaren stod det annat. Falköping, stod det på en vägskylt. Var på rätt väg. Tur det, för nu började även ryggen säga ifrån. Drog ännu en parallell med landetresan för 50 år sedan. Då drog jag rakt motsatt slutsats. Motorcykelåka var komfortabelt. Den motorcykeln hade dock inte strömlinjekåpa som hindrade ett avlastande lufttryck på bröstkorgen, från fartvinden. Och den var nog mera handfast på den tiden. Framåtlutad som man sitter torde trycket från fartvinden ha sträckt ut ryggen en del, för den resan minns jag också som riktigt bekväm. slagare som numera var lärare på en yrkesskola. Då betalar man enbart för materialet. Träsmak värdig Drottningholmsteatern... Visste han det när han nämnde de små lackskadorna på hjulhuskanterna i telefon? Jag hade kört över 14 mil och lagt ner alla att titta på naturen på hemvägen. Hade ont fortfarande. Tja, i övrigt var bilens skick långt över vad man kunde förvänta sig, och priset lågt. Kanske ändå, men troligen inte! Han skulle få chansen att infordra offert från sin plåtslagare, som också kunde spackla, slipa, lackera och rostskydda. Eller om det skulle bli hans elever. Före skolavslutningen? Tja, hans problem! Å andra sidan. Kan han presentera ett aptitligt scenario, så skulle jag nog gilla att äga den bilen. Vi skulle hålla kontakten hette det. Äga? Vadå äga? Den ska väl an50 stod det med en illvillig upplysning om fartkameror intill. Måste nog anpassa mig lite. Behövde växla ner. Behövde sätta mig längre bak för att komma åt växelpedalen. AJJ! Högra höftleden protesterade. Ja, den sjunger nog på någon av de senare verserna men detta borde den ju tåla. Hur detta stillasittande åkande blev till ett lidande också på denna punkt blev jag inte klok på. Men saken var klar. Den gillade inte alls detta. Vid ett tillfälle behövde den åter belastas. Hårt och mot dess vilja. Rött ljus och stilla sittande. Fick gå. Äntligen framme. Så skönt det var att få sträcka på sig. Det tyckte nog alla kroppsdelar utom ryggen. Men den är lite van. Några små lackskador runt bakre hjulhusen hade bilsäljaren sagt. Sittande på en pall, putsa lite och bättra på med målarstiftet i ena handen och ett litet glas whisky i den andra hade man bil. Allt har sin naturliga förklaring. Man får vad man betalar för. Den var rätt billig. Fanns det någon räddning? Whiskyglaset får man tänka bort helt. Finns det skärmkanter att svetsa dit? Det var en fråga som trängde sig på. Underligt nog kände säljaren en bilplåt17 vändas? Du har ju redan två bilar och behöver max en, sa jag till mig själv! Varför köpa denna? Tanken på hur jag skulle motivera ett eventuellt inköp av denna kareta var en skön distraktion av alla de larmsignaler som genomkorsade en lidande kropp på hemvägen. Motorcykeln, som skött sig alldeles utmärkt, blev stående utanför garaget. Jag linkade in och lade mig på sängen, startade vibrationsaggregaten för både rygg och ben. Det är inte alla som verkligen njuter så av en härlig vårdag. Tanken som se