Kingsize 1
Sen vill jag göra en rapskiva bara för att samla
in mammapoäng, ta lite ansvar liksom… Haha! Jag måste ge det till rapgamet, det känns som jag sviker en familj om jag inte gör det. Kanske i synnerhet då hon enligt bland andra Timbuktu kallats för ”Skandinaviens bästa rappare någonsin”. Jag frågar om hon är förvånad över det starka intryck hon gjort på den svenska rapscenen. – Ja, men det är folk som älskar hiphop som tycker det. Dom är ju samlare och fans som vet vad jag kan så det blir ”ska du inte rappa mer?” Men jag försöker mest vara öppen och göra vad jag känner för. Sen vill jag göra en rapskiva bara för att samla in mammapoäng, ta lite ansvar liksom… Haha! Jag måste ge det till rapgamet, det känns som jag sviker en familj om jag inte gör det. Och sviker mig själv också för jag vet att när jag hör allt ifrån typ Kendrick Lamar till Rae Sremmurd så vill jag också göra det. Det blir lite tävlingsinstinkt i det. Kan du bli stressad av det? – Ja, det är sant. Jag blir lite stressad för att man alltid har sina sinnen öppna för intryck, så man ser sig själv i allt. Om någon annan skulle komma ut med ”Sensory Overload” skulle jag känna ”jag vill göra det där!”. Så jag försöker bara blanda dom stilarna jag vill och vara äkta mot mig själv, det är typ nya mottot. De som har följt Mapeis karriär vet att det har varit en oförutsägbar bana, på många sätt svår att summera. I vissa anseenden är hon nästan som en mytisk figur, känd för inbitna hiphopfans som en av de bästa och för den bredare massan med det internationella genombrottet ”Video Vixens” (2007) och minnesvärda återkomsten ”Don’t Wait” (2013). Förklaringen går dels att finna i en spretig bakgrund, en rådvill och sökande själ och en öppen och genuin personlighet. Med en förkärlek för tidig 00-talsrap som 50 Cent, Dipset och Missy Elliott flyttade Jacqueline Cummings som 18-åring till New York för att ”få den ultimata stimuleringen”. Bosatt i Bushwick, Brooklyn omringad av konstnärliga människor började hon snabbt absorbera allt runtomkring. Både det märkliga och obehagliga, men också det kreativa och inspirerande. – Jag blev väldigt influerad av dom. Jag kunde gå in i en railroad-apartment och där satt en tjej med en sträng och vampyrtänder och jag bodde med en som hängde sig själv i ryggen, jag vet inte vad det heter men typ ”suspensions”? Smärta som nöje liksom. Så jag gick från att vara r&b-tjejen med fitted hat till att embracea allt det här konstnärliga. När hon på grund av ekonomi och kärlek kom tillbaka till Sverige skulle den experimentella musiken hon då skapade formas till något annat när hon stötte på barndomskompisen Marcus Price - producenten och rapparen känd från grupper som Fattaru och kollektivet Safehouse Staff med bl.a Näääk & Nimo. Med gemensam inspiration från DJ Assault och booty base sökte man sig till studion där Mapei började lägga freestyles över Price produktioner. Så skulle bland annat hennes första genombrott ”Video Vixens” skapas. Ett genombrott som skulle utvecklas till något bitterljuvt. – Jag älskade uppmärksamheten och jag älskade att uppträda. Jag spillde mitt hjärta på scenen. Men jag hade inga andra låtar så jag freestylade jämt och jag och Mackan var fulla hela tiden. Sen åkte jag på turné med Timbuk och helt plötsligt var det typ 40 pers omkring mig hela tiden. Jag kunde vakna på morgonen och någon frågade ”vad händer ikväll?” och jag bara ”vem är du?”, typ. – Det blev värsta hypen så jag hann inte göra låtar och var hes hela tiden… Folk snodde min stil och började fråga ”vad ska du göra? Vad händer med musiken?”, för det blev att alla tänkte ”Mapei ska lyckas”, liksom. Alla ville vara med på karusellen. Med tiden ser Mapei andra artister gå om henne, dels med hjälp av inspiration från henne själv men också tack vare mer priviligierade förutsättningar. Hon blir less och senare även deprimerad. Hon flyttar till Los Angeles och får en push i skapandet, knyter kontakter som producenten och världskända dj:n Diplo och skapar bland annat sitt nästa internationella genombrott ”Don’t Wait”. Men hon börjar också röka marijuana, hamnar i en ny depression och börjar äta medicin som snabbt gör henne mer och mer avtrubbad. – Jag vet inte vad weed gör, men jag skulle inte rekommendera det till någon som är känslig, haha. Så jag gick från sunny L.A till att världen är fucked up, liksom. Någonstans här utvecklas Mapeis musik från hiphop till mer världslig pop, något som fortfarande förbryllar en del fans. Jag vet att du sagt att du känner dig friare som både människa och artist när du sjunger kontra rappar? – Ja, för att det är en sån attityd som jag aldrig har tagit till mig när det gäller rap. Det är så många regler och jag försöker bryta loss mig från dom och vara öppen, det är precis som att jag vägrar att vara i ett förhållande där någon är dominant och bestämmer att så här ska det vara och så här ska det se ut. Så jag kan ha hiphopswag hela livet och göra folkmusik samtidigt, och det kan fortfarande vara jävligt hiphop, förstår du? Det känns om att det har varit en identitetsgrej för dig också? Det är åtminstone känslan jag har fått… – Ja, för att det är så många som har satt på mig den hjälmen, att jag ska vara raptjejen. Och jag fattar det, det är jättekul när jag rappar men jag vill inte… Jag vill göra det bra och ta min tid. Det kommer och jag kommer käka, haha, men nu släpper jag det här. Har du letat mycket efter din identitet? Jag tänker på flyttlassen till USA, de breda musikaliska influenserna och de olika människor du har umgåtts med? – Jag vet fortfarande inte hur jag ser ut. Förstår du? Är jag vacker eller ser jag ut som Mini Me? Jag är kameleont, NR 4, 2019 | KINGSIZE MAGAZINE 59 WWW.KINGSIZEMAG.SE