Kingsize 1
WWW.KINGSIZEMAG.SE Intervju: Mapei Jag tror det v
ar typ Snoops och Dr. Dres själar som kom igenom en på refrängen till ”Sensory Overload”. men jag är mig själv och kan vara med alla. Jag kommer från så unika föräldrar som ville vara med människor. Min pappa var aktivist och åkte på demonstrationer i Washington med 100,000 pers och pratade med alla. Så jag är van att kommunicera, samtidigt som man är lite introvert ibland. Jag har sett alla möjliga olika människor under min livstid, sen har man flyttat hit och kommit in i en helt annan kultur som jag fortfarande försöker hitta mig själv i. Det är så segregerat och så många grupperingar, på Facebook och i världen, så jag vet fortfarande inte hur jag ser ut för andra men jag vet hur jag känner och jag vad tycker är bekvämt. Åren mellan ”Hey Hey” och nu beskriver hon som lugna. Hon har för första gången levt ett så kallat Svensson-liv med Nyhetsmorgon, matlagning och slottsbesök. Åtminstone fram tills nyligen, då ännu ett förhållande gått i kras, samtidigt som hon möttes av beskedet att hennes mamma gått bort. – Hon lever genom mig. Hon är här. Vi är så lika och hon har gett mig så många välsignelser sen hon gick bort. Jag kan inte må dåligt när hon sina sista sekunder kollade på mig och sa ”må inte dåligt”, förstår du? ”Du har levt så många år deprimerad, var stark och låt inte dom där dåliga stylisterna styla dig”, haha. Hon var komisk in i det sista och ville verkligen leva. Så jag gjorde en låt till henne nyligen som heter ”I’m Gonna Live For You” och jag tror det är hennes ord som kommer från mig. Jag tror verkligen på spiritualism, ännu mer efter det här. 60 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2019 Mapei beskriver det som att hennes karriär och musik har blivit en levande manifestation av hennes liv. Av den anledningen har hennes texter och tankar formats av den nyfilosofiska, och av belackare benämnd som pseudovetenskapliga, idén ”law of attraction”. – När jag säger typ ”rockin designer” så menar jag att varför ska inte jag ha tillgång till det som dom rika har? Varför ska det vara så elitistiskt, liksom? Sossen i mig känner att det är fult med materialism, men någonstans som människa känner jag att det är så orättvist och jag vill förmedla det på ett nice sätt. Jag vill ändra storyn lite från att det är stackars mig och lucky them. Nu manifesterar jag att jag tar plats. Nu manifesterar jag att jag får kärlek, eller nu är jag ”O to the G, holding down the fort suckafree”. Det är en aura av styrka istället för att gå och tycka synd om sig själv. – Jag försöker skapa ett lyckligt slut för jag har skrivit texter som har blivit sanna. Man har blivit sin konst och det är jättekonstigt. Som när jag träffade Lauryn Hills manager och han sa ”she called on those spirits”, haha. Det är skumt, den här law of attraction-grejen. I ett musikaliskt klimat som lever i symbios med sociala medier och drivs i ett rasande tempo med lättsmält musik är Mapeis nya album tvärtom något att bita i. Det händer mycket, både soundmässigt och innehållsmässigt. Det är en resa mellan amerikanska södern, karibiska öar och Stockholms kalla gator. En av de starkaste låtarna är ”From Nana”, inspirerad av en äldre grannkvinna som tog hand om Mapei när hennes mamma jobbade tre jobb och inte hade tid att vara där. En baptistkvinna från den amerikanska södern som tog hand om tolv barn då hon inte kunde få egna. Mapei kände empatin för kvinnan även om hon var uppenbart självständig och stark. – När jag lyssnar på den så tänker jag ibland på Kurt Cobain, att det låter som honom. Det är typ drömfältet att vara på. Ett fält utan bomullsplockare, bara att man står där och hör den här låten. Min morsa är visserligen afrikan men den här kvinnan och hennes man, Lawrence Washington och Edith Rollins, var afroamerikaner och kommer från en generation av folk som blivit tagna från Afrika. Man känner smärtan och styrkan i låten. Jag är liberian men jag har den där auran omkring mig. Den är väldigt soulful. – Det är så många tanter som kommer från den där eran som kanske har sett sin mormor vara en slav och dom kan inte ens röra sig. Dom har bara sin wisdom och sina minnen och… Gud, typ. Viljan att nästa generation ska ha det bättre men dom kanske inte fysiskt kan göra något åt det utan sitter på verandan. Som du kan se i typ Birdman-videos, alltså det är äkta ghettomiljö som är otroligt vacker men samtidigt ”hur kan det här vara verkligheten?”. Mitt intryck är att du har kommit en level närmare det som är ditt sound sedan ”Hey Hey”? – Ja, absolut. Jag ser det som att jag har gått tillbaka till början. Att cirkeln har blivit sluten. För ”Hey Hey”-skivan har med lättare tider att göra, den symboliserar musiken som var ute då och även om jag visste min core så kunde jag inte uttrycka det. Den representerar en enkel sida av mig som är care-free. Berätta om ditt och Magnus Lidehälls samarbete just i att hitta det här otroligt komplexa och intressanta soundet? – Jag tror han kommer från samma hjärtslag som mig. Vi kan lyssna på Ludacris samtidigt som vi lyssnar på hipstermusik från L.A. Varje gång jag kommer på något bra så skrattar han och då blir man peppad, annars är han tyst. Man vill impa lite på honom varje gång man är där och han vill impa på mig tror jag. Då blir det en kemi som är tävlingsinriktad och man vill göra det bästa som går. – Det är grymt att vi kan jobba igen för ”Hey Hey”-tiden var ganska kämpig. Men vi är som familj, liksom. Vi älskar att göra musik tillsammans och han mår bra när han gör musik med mig. Jag tror jag influerar honom väldigt mycket för jag är väldigt hands on och ger honom bilder av hur jag vill att grejer ska låta. Jag kan inte termer och Logic och allt det tekniska, men jag har ett stort finger med i produktionsdelen också. – ”Sooner Or Later” och ”Sensory Overload” växte fram när vi var i L.A i Mark Ronsons och Diplos studio och höll på med den här Silk City-låten. Jag tror det var typ Snoops och Dr. Dres själar som kom igenom en på refrängen till ”Sensory Overload”. Det finns inte många sångerskor som skulle använda ord som ”OG” och ”suckafree”… Du lyckas bra med att få in de här små hiphopelementen i din musik oavsett sound! – Jag är väldigt inspirerad av Awol Erikzu, om du vet vem det är. Han tog bilderna på Beyoncé med blommorna när hon var gravid och han gjorde den här flickan med pärlörhänget fast med en etiopisk tjej… Jättebra konstnär som jag hängde med i L.A. Han gick på Harvard eller Yale men hans konst är väldigt hiphop. Hiphop som den var i början, väldigt in your face och väldigt mycket om att representera. Jag gillar den eran när det var ett community och simpelt. Så jag försöker ta dom här orden som ”OG” som är väldigt signifikanta för hiphopen och sprinkla det lite på min musik. Det är typ estetiken som jag vill att folk ska känna när dom lyssnar. Du har tidigare sagt att du vill göra en jazzskiva också, är det fortfarande aktuellt? – Ah, det vill jag. Jag vill verkligen det. Jag går till Chords hela tiden och ber honom köra MAJ7-ackord och sånt där… Men man måste kanske öva sin röst lite, eller så gör man inte det och låter som Billie Holiday i sina sista dagar. Men jag tror på det… Och jag vill vinna en Grammis också och det är lättare att vinna i jazzkategorin i USA, haha. Fett! Så det kommer en jazzskiva och ett rapalbum? Haha. – Ah, på svenska. En rapskiva med Embee, en jazzskiva med Chords och sen jobbar jag på ett till sånt här coolt världsmusikalbum. Jag har typ tre låtar varav en är den här som jag skrev till min mamma. Jag vill typ spela för dig… Jag är 35, jag kan inte försvinna i fyra år till och vara 40 och försöka twerka liksom. Mapei spelar upp ”I’m Gonna Live For You”, en helt otrolig låt med kraftig bas, högtidlig stämning och oerhört stark sång. Det är tydligt att hon är inne i en ny fas av sin karriär och kanske i sin bästa form någonsin. Hon utlovar också att hon den här gången är här för att stanna. – Nu ska jag inte försvinna! Jag ska vara maskin och göra massa musik. Jag är 35, jag kan inte försvinna i fyra år till och vara 40 och försöka twerka liksom, haha!