Kingsize 1
Recensioner: Utländska album Kanye West ”Jesus Is
King” Efter flera uppskjutna releasedatum landade Ye:s nionde album, “Jesus Is King”, till slut i våra hörlurar. Vad som ryktades vara ett helt gospelalbum innehåller trots allt även de karaktäristiska Kanye-beatsen och rapverserna som vi alla hungrat efter. Trots titeln och det religiösa temat, fungerar skivan som något större än bara ett hyllningstal till Gud. “Jesus Is King” ger en förklaring på de spretiga och ibland konstiga projekt han gett oss de senaste åren. Kanye West använder sitt nya projekt till att rannsaka, förlåta och att försöka göra rätt för sig själv. Kanye upp sina bästa sidor som vi älskar och hyllar. ”Follow God” låter som old school-Ye under “College Dropout”-eran och det elektroniska i ”On God” skulle lika gärna kunnat hittats på “Yeezus”. Men det är de avskalade låtarna som tränger igenom extra hårt. Från skivans sjätte spår och framåt får Kanyes egen tolkning på gospel ta sin plats och det är precis lika bra som man önskat. “Jesus Is King” är albumet där Kanye West sprider sin egen gospel. Bästa låt: Samplingen på ”God Is” gör den till en perfekt modern soulpärla. Bästa produktion: Med ”Everything We Need” och dess studsande trummor blir en traditionell orgel nyskapande och spännande. Bästa gästinhopp: Gospelkören Sunday Service Choir gör ALLT. Bästa rader: Kanyes karaktäristiska kvickhet levererar på ”Selah”. / Armani Maleh Gang Starr ”One Of The Best Yet” När DJ Premier meddelade att ett nytt Gang Starr-projekt vara nära, fullkomligen exploderade nostalgin hos hiphopskallar världen över med undertecknad inkluderad. Att få höra Gurus vokaler i perfekt symbios med Preemos beats kommer alltid förbli en magisk formel. Även om Gurus verser till stora delar är så kallade ”left overs” från studio-sessioner ändras min initialt skeptiska hållning sakta men säkert. Svårighetsgraden i att klippa och klistra ihop ett nytt Gang Starr-album gör att jag måste applådera ambitionsnivån och hantverket bakom projektet. Den inledande delen av skivan fullkomligen sveper med mig i en våg av gåshud och gubbig nostalgi, där det går att skymta känslan från mitten och slutet av 1990-talet. Det finns gott om guldkorn och gästerna känns till största del naturliga i sammanhanget. Ambitionsnivån att tilltala alla Gang Starr-fans är avundsvärd men gör också skivan spretig och helhetsintrycket påverkas negativt. Alldeles oavsett är det en av årets bästa överraskningar, från en av hiphopvärldens bästa grupper. Någonsin. Bästa låt: ”What’s Real” med tung gästvers av Royce Da 5´9”. Bästa produktion: ”Lights Out”. Boombap! Bästa gästinhopp: Förutom Royce Da 5’9” skiner Jeru The Damaja och J. Cole. Bästa rader: “Word to God, if Big and ‘Pac were still here / Some of these weirdos wouldn’t act so cavalier…” (på “Bad Name”) / Tobias Carlsson Dave East ”Survival” Med flera starka mixtape-album i ryggen har Harlemrapparen i allt väsentligt redan skapat vågor i hiphopvärlden. Hans distinkta flow och karaktäristiskt raspiga röst reflekterar en autentisk känsla av gatulivet i New York, i rakt nedstigande led från 90-talserans giganter, inklusive mentorn Nas. Där ligger Dave Easts styrka som jag ser det, vilket blir tydligt på inledande ”They Wanna Kill You” och ”Mama I Made It”. Dave passar dock inte riktigt in i storbolagsmallen och tappar lite av sin egen karisma och identitet, bland femtontalet gäster. Tyvärr verkar fokus varit på att spenderat många dollars på högprofilerade gästartister, för att skapa radio- och klubb-anpassade singlar med ”stora namn”. Dave East borde lita på sin eget skapande och förmågan att stå på egna ben likt ”Karma”-projekten och ”P2”. Drar han lärdom så kommer han dominera ”real hiphop” från östkusten en bra bit in på 2020-talet. Bästa låt: Nipsey Hussle-hymnen ”The Marathon Continues”, uppriktig och känslosam. Bästa produktion: DJ Premier-producerade ”They Wanna Kill You”. Bästa gästinhopp: ”Godfather 4” med magiskt filmlik vers av Nas. Bästa rader: Pappan i mig fastnar för “I see my eyes when I look in your eyes / I see my nose when I look at your nose / I can feel you in my soul…” (på “Daddy Knows”). / Tobias Carlsson Trippie Redd “A Love Letter To You 4” Det är ganska svårt att greppa hur snabbt Trippie Redd jobbar. Endast 20 år gammal och ca tre års arbete har generat en diskografi längre än stjärnor som varit aktiva i 40 år. På Spotify hittas 5 album, men räknat med mixtapes och EP:s tredubblas den siffran. Nu adderas ännu ett album - A Love Letter To You 4. Återigen är det ett utforskande experiment i vad en love song är och på hur många olika sätt man egentligen kan sjunga en på. Trippe Redds charmiga röst omges av fläckfria produktioner som är tighta hela albumet igenom. De flesta låtarna är kortare och ligger runt 2 minutersspannet, men trots det blir de totalt 20 spåren till slut för många. Den pulserande trapen blir för repetitiv och det känns inte som att albumet är gjort för en genomlyssning, utan passar det allt mer vanliga formatet där man önskar att enstaka låtar plockas till spellistor istället. Men förutom favoriterna nedan så hittas albumets höjdpunkter i låtarna ”Abandoned” och ”You deserve this love”. Bästa låt: Albumets nionde spår ”Love Sick” står ut och ger albumet det lilla extra. Bästa produktion och gästinhopp: Skunas beats på ”Bust Down Deux” är den perfekta bakgrunden till Youv Dees eldiga franska rap. Bästa rader: När pokémon-generationen nu växer upp kommer opassande men klockrena textrader som ”Blastoise, she can make you blastoise” (på låten ”Heart Broken Again”) / Armani Maleh 88 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2019 The Game ”Born 2 Rap” 40-årsdagen till ära bjöd Jayceon Taylor på sista albumet i karriären, enligt egen utsago. Frågan är om någon överhuvudtaget kommer sakna hans musik. Jag konstaterar snabbt att han skapat ett synnerligen svagt albumprojekt, trots upprepade löften om att nu kommer minsann ”the best album of my career”. Istället blir det här en särdeles sorglig avslutning på hans karriär. The Game tycks vara fullständigt oinspirerad, med repetetiva och otighta verser över fantasilös generisk produktion. Att skapa ett tjugotal fullständigt tillintetsägande låtar är en bedrift i sig. Sämst blir det på ”West Side” och urusla titelspåret ”Born 2 Rap”. Fullständigt horribelt blir det på 21 Savage-gästade ”The Code” och r&b-giganter som Trey Songz och Bryson Tiller låter som nybörjare i kontexten. Att The Game lagt exekutiva producent-ansvaret i Dom Kennedys händer verkar ha varit ett fatalt misstag. The Games eftermäle kommer tveklöst påverkas av det här lågvattenmärket. Bästa låt: ”Stainless”, med en Anderson .Paak som briljerar på refrängen. Bästa produktion: ”Five Hundred Dollar Candles”. Bästa gästinhopp: Nipsey Hussles korta spoken word på ”Welcome Home” toppar all annan sång och rap. Det säger väl allt. Bästa (?) rader: “I wake up every mornin’ on the same shit / I smoke my wood to the roach, like I ain’t rich…” Talande för projektet som helhet. / Tobias Carlsson Griselda ”WWCD” När Eminem våren 2017 signade Griselda-crewet (Westside Gunn, Conway The Machine och Benny The Butcher) till Shady Records, sattes stora förhoppningar till samarbetet. Skulle Slim Shady fullt ut pusha för detta som ett nytt D12? Så blev inte fallet utan istället tycks Griselda fått fria händer att vara fortsatt kompromisslöst hårda utan pekpinnar. Här finns inga radiosinglar eller tillrättalagda samarbeten som ska passa mainstreamfåran - sannerligen befriande i dagens musikbransch. Beat Butcha och Daringer imponerar med produktionen genomgående, mörkt och hypnotiskt som erbjuder benhårda insikter om gatan, kriminalitet och droger. Även om jag gillar både sound och den kreativa ansatsen blir det på tok för entonigt och fantasilöst, där Westside Gunns ”brrrr”-ljud börjar gå till överdrift. Benny framstår allt mer som crewets mest intressanta medlem. Mer av den varan, tack! Bästa låt: ”Bang (Remix)”, trots en märklig vers av Eminem. Bästa produktion: Pianoslingan på ”Freddie Hotspot” står ut från mängden. Bästa gästinhopp: 50 Cent briljerar för ovanlighetens skull på ”City On The Map”. Bästa rader: “When it comes to my plug (Uh huh), it won’t fit in the sedan Comparin’ us, you can’t do it, it’s like Timberlands to Vans…” (Benny The Butcher på “Bang Remix” / Tobias Carlsson WWW.KINGSIZEMAG.SE