Kingsize 1
WWW.KINGSIZEMAG.SE Intervju: Nayomi Tuva Hansson
Press NAYOMI Mötet med Göteborgsrapparen Nayomi går från att vara lekfullt till att bli djupt och personligt. Vi pratar om hennes debutalbum, hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch och om sorg. Hon är naken, avskalad och ocensurerad. Precis som sin musik. När vi träffas har Nayomi precis släppt sitt debutalbum ”Fin Flicka” som redan i introt berör och sätter tonen för hela plattan direkt. Ditt intro till ”Fin Flicka” är väldigt personligt men många kan nog relatera till de krav du skildrar att samhället har på kvinnor. Kan du berätta lite mer om det? – Hiphopen är på många sätt männens lekplats. När jag började jobba mer professionellt och fick kontrakt så kände jag mig alltid placerad i ett fack. Jag skulle sälja mig på ett visst sätt som inte riktigt passade mig. Man tillåts att vara kaxig och ta plats men på männens villkor. Om du som kvinna kommer och vill ta plats på ditt sätt eller säger emot då är du bara en bitch, kaxig eller jobbig. Klart som fan alla vill att vi ska vara fina flickor. Nayomi fortsätter att berätta om sin minst sagt omtumlande resa från hennes debut år 2016 fram tills idag då hon släppt sitt album. – Jag sa upp mitt skivkontrakt efter första låten jag släppte med mitt gamla skivbolag 74 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2019 och det tog knäcken på mig. Det var ingenting jag ville göra, men det kändes i hjärtat att det inte gick. Jag kunde inte släppa musik som inte var jag. Därför kände jag att jag var tvungen att säga upp det jag har krigat för och tillslut fått. Hur kändes det? – Jag tappade lite av min identitet. De hade hjälpt mig att bygga upp mycket av den jag skulle vara så när det väl skalades bort visste jag inte om jag kunde vara jag längre. Eller ens vem jag var och vad jag ville säga. Så i det här albumet försöker jag lyfta allt det där och introducera mig själv på ett mer sårbart sätt än vad jag gjort tidigare. Vilka vände du dig till efter att du sagt upp ditt kontrakt? – Ingen. Jag har släppt lite låtar tillsammans med andra artister, bland annat en med Hofmästarn under Syster Sols skivbolag ”GAL:ANT”. Men jag har alltid känt att jag kan göra det här själv. Bara jag tar reda på vem jag är, hur mitt sound låter och min styrka i skrivandet. Jag har letat efter det i några år nu och efter det har jag kört på ensam. Inget management, inget skivbolag… Ja ingenting. Det är verkligen bara jag och min Amuse-app, haha. Känner du att andra som nödvändigtvis inte är bättre än du har lättare att ta nå framgång, kanske just för att de är män? – Jag försöker att inte fokusera så mycket på vad alla andra gör. Alla har rätt att göra musik och om det är något de älskar och det bra går bra för dom så saluterar jag det om jag ska vara ärlig. Jag tycker inte vi ska göra så stor skillnad på kvinnliga och manliga rappare. Egentligen är vi alla bara rappare. Och jag är den jag är, ingen kan ta något ifrån mig oavsett om dom springer förbi mig eller inte så det är helt okej. Att släppa musik på egen hand, i en djungel av låtsläpp där man som artist kan ha svårt att nå fram även med ett management och ett skivbolag i ryggen, är en bedrift bara i sig. Men det framkommer under samtalet hur det även av personliga skäl har varit en tuff resa. – Jag planerade att släppa en EP först men det accelererade och jag jobbade fram väldigt många låtar på kort tid så jag beslutade mig för ett album istället. Jag jobbade stenhårt och släppte en låt i månaden. Men så gick en utav mina väldigt nära vänner bort i maj och efter det ifrågasatte jag om jag ens ville göra musik. Jag kände bara ”fuck det här, fuck alltihopa”. Jag kraschade lite och behövde ta ett steg tillbaka för att få perspektiv. Så jag lät det ligga på is tills efter sommaren och då kände jag mig redo. Nu var det inte så längesedan din vän gick bort och jag förstår att det är en grej man aldrig kommer över, men hur mår du nu? – Asså jag mår bättre, men ja... Det är en grej som alltid kommer vara med mig. Men jag försöker att inte vara allt för ledsen. Han hade inte velat det. Så man är ju glad ändå, man är lycklig med sina barn, med sin musik och det man vill göra. Vännens bortgång väckte existentiella frågor och fick Nayomi att börja tvivla på sig själv och på vad hon ville göra. Men efter att hon tagit ett steg tillbaka kunde hon finna en styrka och ett driv i tragedin som också tillät henne att låta sin vän leva vidare i musiken. – Sen spelade jag faktiskt in min första låt med honom så när det kommer till musiken är han väldigt nära, alltid. Mitt album är en hyllning till honom. Det var viktigt för mig att få ut ett album i år för att jag vet att han hade varit jävligt stolt och glad. Han finns ju med mig och ser ner på mig, och det är typ ”kolla, jag gjorde ett album. Jag har inte så mycket i ryggen, men jag har dig”. Jag lyckades ändå framföra det trots att det var så mörkt. Han ville alltid se den djupa sidan av mig i musiken och i min rap. Därför blev det viktigt för mig att blotta den delen också, jag vet att han… Det här hade han verkligen tyckt om.