Kingsize 1
Malkolm Landréus Brian Kelly / Universal Music Gr
oup FRÅN SLIM SHADY TILL “REVIVAL” Att vara född på 90-talet innebär per automatik att man har en del händelser som man hade gjort mycket för att få uppleva, och framförallt känna, i realtid. Berlinmurens fall, Sveriges VM-brons 94 (även om jag tydligen satt på pappas axlar vid firandet i Kungsan), Tupac och Biggies hastiga uppgång och fall. Och så vidare. Där uppe finns även att ha fått vara med när Marshall Bruce Mathers III på riktigt presenterade sig för världen med ”The Slim Shady LP” och en av musikhistoriens kanske mest självklara - ”My Name Is”. När Eminem nu kommer till Sverige för en spelning på Friends Arena är det en över 20 år lång karriär att blicka tillbaka på, präglad av uppgång, motgång och en omdebatterad återkomst med nya skivan ”Revival”. Även om mycket av Eminems explosionsartade genombrott fyllde chockvärdekvoten för resten av 00-talet med råge, var det knappast ett substitut för brist på innehåll. Med en uppväxt präglad av mobbing, fattigdom och en alkoholiserad mamma, fanns det något för hiphoplyssnare att känna igen sig i. Och det finns ingen, varken nu eller då, som kan argumentera mot hans färdigheter på micken. För att förstå vad som gör Eminem till Eminem behöver man förstå betydelsen av battle-scenen. Det var här han slipade sin tunga, bepansrade sitt skinn och formade sättet han skulle stånga sin väg väg mot toppen. Alla känner till den sista versen i semibiografiska filmen ”8 Mile”, där han fullständigt lamslår sin motståndare genom att ta alla hån och använda dem mot sig själv. På samma sätt överlevde han också i en skoningslös musikbransch. Och hade det inte varit för den färdigheten, är det frågan om vi 12 KINGSIZE MAGAZINE | NR 2, 2018 idag skulle prata om den bindgalna vita rapparen från St. Joseph, Missouri. Eminem, som kom upp efter att Vanilla Ice för all framtid gjort att vita rappare automatiskt möttes med extrem vaksamhet, hade alla inom musikbranschen emot sig förutom Dr. Dre och Jimmy Iovine. Men istället för att gräma sig över en brutal barndom och fördömande bransch valde han, genom alter-egot Slim Shady, att göra narr av alltihop. På ”Still Don’t Give A Fuck” rappar han: ”I don’t make black music, I don’t make white music, I make fight music”. Och redan på debuten förklarade han krig - mot den amerikanska drömmen, hopp och glädje. Resten är, som man säger, historia. Att prata om Eminem i dåtid och nutid är på många sätt två helt olika kapitel. Den större delen av 00-talet var Eminem världens största och bäst säljande artist, inte bara som soloartist utan också med egna skivbolaget Shady Records. Fram till 2006 styrde man allt som hade med hiphop att göra och lade grunden för artistkarriärer som 50 Cent, The Game och för all del nutidens hiphopkonung Kendrick Lamar. Det var någonstans här, i efterdyningarna av ”The Eminem Show” och drogmissbruket som kulminerade i ”Encore”, som han tappade fotfästet. Samma år, den 11:e april 2006, dog D12-medlemmen Deshaun ”Proof” Holton, Eminems bästa vän. En händelse som ofta omnämns i historien om Marshall Mathers III, men sällan i dess rättmätiga vikt för hans karriär och liv. Det var där och då Shady Records förlorade sin riktning och Eminem föll mot botten med 2009 års ”Relapse” som ankare. En av Eminems styrkor är att han alltid har haft självinsikt. Det visade han inte minst på första singeln till senaste albumet ”REVIVAL” där han rappar: ”There was a time I had the world by the balls, eating out my palm / Every album, song I was spazzin’ the fuck out on / And now I’m getting clowned and frowned on”. Och det är just där Eminem står 2018. Efter ett rekordstort antal sålda skivor, megastjärnestatus i snart två decennier och för många en av de bästa rapparna på planeten är han fortfarande ifrågasatt och kritiserad. Och kanske är det just så han vill ha det. Men det finns något som säger att han nu, 20 år senare, är redo att bli accepterad. Han trånar efter det. Men frågan är om han är gjord för det. Kanske spelar det ingen roll. Men för oss som bryr oss om hur historierna kommer skrivas, för oss spelar det roll. Och det vore tragiskt om Eminems arv skulle förstöras i jakten på att accepteras, när det var oviljan som ledde honom hit. Kanske skulle Eminem behöva bry sig lite mindre igen. I sommar får vi kanske vår sista chans att visa vår uppskattning. Även om det är för gamla tider skull. WWW.KINGSIZEMAG.SE