NG Sthlm 1
” Nästa station Årstaberg”. Högtalarrösten ekar.
Stig av tåget, gå 20 trappsteg ned från spåret, genom spärren, ta till höger, gå förbi grillen och ta sedan vänster vid alkisbänkarna. Framme. ”Vilken toffla är du idag? Enhörning eller Pikachu?”, säger den snälla personen som öppnar dörren. Ett hjärtligt skratt senare och den gula Pokémon-figuren sitter på fötterna. Basen dunkar. Solstrålarna letar sig in genom takfönstren och träffar det vita kaklet som är märkt med svart tusch i riktig skolklassrums-stil. Cherrie. Leslie Tay, Stor och Mona Masrour. Och ovanför en dörrkarm är ett namn kladdat lite pojkaktigt: Nisj. Med andra ord Nils Svennem-Lundberg. Producenten som står bakom Swisjen - en multidisciplinär ateljé och studio med det kreativa independentkollektivet Akhi i ryggen. — I de här rummen var det olja förut, säger Nils och skrattar. HAN ÖPPNAR EN glasdörr där det sitter ett porträtt av en allvarlig sjuåring. ”Har du tappat balansen?” står det skrivet med stora bokstäver tvärs över bilden. Och om svaret är ”ja” så finns det hjälp att få, framgår det. Det är bara att riva av en lapp, knappa in telefonnumret och lyfta på luren. Och hjälp var precis det Fatima Jelassi fick här i Swisjen. Hon fann även sin balans, berättar hon. — Det här är som mitt andra hem. Här gör jag det jag älskar. Jag känner mig fett fri. Här finns det inget att skämmas över. Att vara här är som att gå till en psykolog. Det är tack vare auran och vibrationerna som finns här. Behöver du sitta här och vara tyst får du det, behöver du gråta så får du det, konstaterar Fatima. TALESPRÅKET ”HOME IS where the heart is” passar på ateljén, och alla i den. Här har stylisten Wasima både sitt kreativa kaos och sitt vintagearkiv. Och bredvid har uk-garageproducenten Conducta sin studio. Snart ska det startas ett kafé med japanska smakinfluenser på övervåningen. Under en trappa sitter Akhis andra hälft Lamin Ceesay och arbetar och i soffan intill redigerar BALUE och David You sina bilder. Nils har flyttat ut sin studioutrustning till mitten av rummet. Det här är en plats man aldrig vill lämna. Det är som kompisgänget man så gärna ville vara med i som liten men som man aldrig vågade gå fram till. Det är som en fest man aldrig vill ska ta slut. Här, mellan de vita tuschmärkta kakelväggarna händer det grejer. Det kokar, det bubblar, det ryker, det blixtrar, det växer, det frodas och det andas kreativitet. – En vän till mig var här en gång. Han var tyst länge när han kom in och sedan sa han ”Aha! Det här är varför er musik låter som den gör”, säger Fatima och lyser. PÅ TÄNDERNA BLÄNKER två silvriga grillz, ”Jelassi” och ”43”. Den ena är en hyllning till hennes efternamn och den andra en hyllning till port 43 i Farsta. Där har Fatima upplevt mycket. Som 24-åring har hon nog varit med om mer än de flesta andra hinner på en livstid. Det har varit vackert och det har varit trasigt. Port 43 blev även namnet på hennes debut-EP som släpptes 2019. Där berättar hon om sin uppväxt, från Farsta till Tunisien och till Farsta igen. Nu är nedräkningen igång inför släppet av hennes efterlängtade debutalbum som kommer om några veckor. På Port 43 tog du med oss till din trappuppgång. Var tar du oss nu? – Ni kommer hem till mig. På mina tidigare släpp har jag varit fett öppen men inte lika rakt på sak. Då var jag inte redo. Jag var mitt i mitt barndomstrauma, jag är fortfarande i det, men då kändes det inte alls rätt att prata om min historia lika öppet som jag gör idag. När började det att kännas rätt? – Ouff! För ett halvår sedan. Det var när jag skrev Balans (Vad händer Fatima!!?). Jag kom in i studion och var i en aura där jag ba shit jag får säga vad fan jag vill och kände att jag verkligen var redo att prata om allt, säger Fatima och fortsätter: – Det är typ det här jag har väntat på i mig själv. Responsen jag får av folk som lyssnar är obeskrivlig, musiken når ut till folk som går igenom samma sak. Jag känner också att jag tar en för laget. Någon måste vara först och sparka upp dörren. Till slut kommer detta bli helt normalt att prata om. FATIMA BOLLAR MED gosedjuret. När hon pratar om sitt skapande återkommer hon hela tiden till uppväxten, till port 43. I det huset växte hon upp i en familj där missbruk var en del av vardagen. Hon berättar att hon inte förstod vad som pågick förrän hon var i tonåren. Missbruket var orsaken till att hon som nioåring flyttade tillsammans med sin tvillingsyster Jasmina till farföräldrarna i Tunisien. Åren i Tunisien kom att betyda mycket för Fatima, där kom hon i kontakt med sin tunisiska bakgrund. Och även med sig själv. – Jag var jätteliten, typ elva år, när jag stod framför spegeln och frågade mig vem är jag, vad vill jag, jag heter Fatima men vem är Fatima egentligen? Jag förstod att det var upp till mig att bestämma vem Fatima är och det var då jag kände att jag hade hittat mig själv. NÄR SYSTRARNA VAR 14 år flyttade de tillbaka till Sverige. Det var då Fatima insåg att hemmasituationen hade förvärrats. För att distansera sig från det flydde hon. Kvällar och nätter spenderades ute med kompisar som precis som hon behövde komma bort från saker som var svåra. Tillsammans hittade de en gemenskap och ett sätt att fly verkligheten. Balans (Vad händer Fatima!!?) är den första singeln som släppts från hennes debutalbum och det är första gången hon erkänner för sig själv att hon tappade balansen. I låten berättar du att du ”poppar piller”. Hur är din relation till olika substanser? Fatima funderar länge innan hon svarar. – Jag har självmedicinerat och rökt mycket för att det kändes bättre då. Det tog så lång tid för mig att acceptera för mig själv och inse att jag hade ett problem med det här. Speciellt i och med att jag kommer från en familj där det finns missbruk. Jag har intalat mig själv många gånger att jag ska göra allt i mitt liv för att inte bli som dom. Och sedan satt jag där själv, säger Fatima. Hon fortsätter: – Man lever också fett mycket i förnekelse. Jag röker bara på, vad fan är det, jag har inget missbruk, intalar man sig. Det blir destruktivt till slut. Det känns fett bra att jag har slutat nu. Jag är klarare i huvudet. Men med det kommer också en backlash som är att alla mina känslor kommer tillbaka. INNAN HON BÖRJADE att rappa var modeintresset stort. Hon berättar om sitt klädmärke Nobody som tidigt bars av flera hiphopartister. I och med det snurrade hon runt på stan, hängde i studios och lärde känna flera kreativa personer, vilket också var ett mål. Och tack vare det landade hon en vers på DJ Black Moose låt 20 Lax tillsammans med Michel Dida och Ozzy 2018. Och där var rapparen, eller rättare sagt konstnären, Jelassi född. Den första egna låten Inte Konsti släpptes kort därefter och tack vare sitt egna flow fick hon hoppa på en vers på Silvana Imams låt Nenene året därpå. Redan där var hon ärlig i raden ”jag har sett djävulen dansa i mammas ådra, jag har sett pappa gråta över vårdnad, jag har sett överdoser bror det normal”. UNDER DEN HÄR perioden träffade Fatima Nils. Ett möte som blev avgörande för hennes personliga och kommande musikaliska utveckling. I Nils fann Fatima en vän, storebror, och mentor, berättar hon. Han var den första vuxna personen som hon litade på tillräckligt mycket för att kunna öppna sig för. En trygg vänskap växte fram vilket ledde till att Fatima fick ett utlopp för sina känslor och kunde förmedla sin historia över hans beats. NILS KOMMER IN i rummet med en VHS-kamera. Han dokumenterar Fatimas karriär och spelar in det behind the scenes-material som syns i hennes videos. Det märks hur stolt han är när han beskriver hennes utveckling under åren. – När vi träffades så var Fatima tydlig med att hon inte var en rappare, hon var en konstnär. Det var där det började. Fatima har en lekfullhet i sig. Hon använder sig av två ingångssätt. Det ena är en verklighetsflykt när saker är väldigt roliga och lekfulla. Det andra är det allvarliga som alltid finns där. I början när vi gjorde Port 43 och Fatima fick göra lite intervjuer så märkte man att hon inte hade figured out att göra musik och att sedan förväntas att prata om det. Vilket jag tycker är intressant. Det bekräftar konstnärligheten, säger Nils och vänder sig till Fatima: – Om man gör musik som handlar om trauma i Sverige förutsätts det att man också ska vilja göra öppenhjärtiga intervjuer om det, och traumat ska gärna vara färdigbearbetat. Där ryggade du tillbaka lite. Det som var en tydlig brytpunkt var när du kom till studion med det här albumet. DOM HAR BARA gett mig ett namn är titeln på Fatimas debutalbum som släpptes den 12 maj. Namnet är inspirerat från hennes möte med sig själv i spegeln i Tunisien när hon var elva år. Skivan var planerad att släppas hösten 2021 men istället sattes den på paus på grund av skrivkramp och ångest. Det är något hon har kämpat med i flera år. – Under min EP-period och åren efter så var det en svår tid med min inre kritiker. Jag kunde inte skriva texter på ett och ett halvt år. Det var jättemycket negativa tankar som snurrade i mitt huvud. Jag sket i studiosessions och var ute med mina vänner istället och tyckte att det var mycket roligare. Det gick inte en dag utan att jag grät. Ångesten var uppe i halsen och jag såg negativt på allt. Jag kunde ha värsta feta spelningen och vara glad i fem minuter och efter det var tårarna tilllbaka igen. Till slut bestämde jag mig för att träffa både en psykolog och prata med en läkare eftersom det gick överstyr, säger Fatima. Varför är du redo att släppa albumet nu? – Jag har kommit till en mognare plats i huvudet. På min debut-EP berättar jag att jag underskattar mig själv jättemycket. Det har med den här inre kritikern att göra. Förut när jag gjorde intervjuer så kunde jag helt plötsligt undra varför dom lyssnar på mig. Med tiden har jag blivit mer stabilare i mitt tänk och det känns som att jag är mer närvarande nu. Jag har accepterat saker vilket har gjort det lättare. DOM HAR BARA gett mig ett namn är en blandning av nya och osläppta låtar från 2021. Nils berättar att låten Balans (Vad händer Fatima!!?) var det som blev en tydlig brytpunkt. Hon var redo att skapa igen. – Då hade vi inte jobbat på ett tag och du var inte på din bästa plats, säger Nils. Du var ganska destruktiv då men ändå uppriktig. Du kände starkt att du inte orkade filtrera eller skämmas över det du sett i ditt liv. Du ville vara ärlig. Jag upplever dig idag som mer oförlåtande när det gäller saker som man kan vara rädd för att bli dömd för och det som är skambetingat. NR 5, 2023 | NÖJESGUIDEN 23