NG Sthlm 1
”JAG HAR ALDRIG GÅTT EN JÄVLA SKRIVARKURS” Nöjesg
uiden har bett om, och tagit emot, livsråd av allkonstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer. TEXT: LINN KOCH-EMMERY H on var i 40-årsåldern när hon gjorde yrkesmässig rockad och gick från mentalskötare till omdebatterad men ack så hyllad konstnär. Sedan dess har titlar som dramatiker, regissör, skribent och kostymör adderats till Marianne Lindberg De Geers levnadsteckning. 71 år gammal författardebuterade hon med romanen På drift. Ytterligare två skönlitterära alster och tre romaner i dagboksform har följt, varav den senaste, Faktiskt tyvärr, kom i mars 2023. – Det började med att jag läste Norén. Och Lundell. För mig var det en inspiration att läsa dem. Men Ulf Lundell, jag tröttnade efter fem böcker tror jag. Gud vilket tråkigt liv och vilket gnäll. Som kvinna väljer jag naturligt andra intressesfärer. Jag är mamma till tre barn och ett extrabarn, sådant skriver män oftast inte om. Och nu har jag på något sätt pissat in ett revir. I FAKTISKT TYVÄRR får vi fortsatt följa det som inte kan beskrivas som annat än en ljuv konstnärstillvaro på ålderns höst. Marianne och maken, tillika konstnären Carl Johan De Geer, äter varma hallon framför Champions League på tv:n, läser till sent på nätterna och sover tills de vaknar. Däremellan är båda fortsatt imponerande kreativt aktiva. – Jag går upp när jag vaknar, äter frukost tills jag är färdig och sen går jag i pyjamas eller morgonrock till fåtöljen och skriver, säger Marianne. Hur vet man vad man vill göra med sitt liv? – Jag har aldrig vetat vad jag vill göra. Aldrig haft ett mål. Det har varit tillfälligheter. Jag har slumpat mig in och 52 NÖJESGUIDEN | NR 5, 2023 hade min mentalskötarutbildning att falla tillbaka på när jag behövde. Men det beror också på klass. Jag är uppvuxen i en liten stad där min pappa hade en hög befattning. Det har inneburit att jag travat in på Rotary-träffar eller hemma hos borgmästaren utan att tro att jag inte hör hemma där. Det tog lång tid att acceptera att jag fått med mig något från min borgarbakgrund, jag tyckte bara jag fått skit. Att jag sitter här och babblar oblygt med dig, det är klass. Hemskt, men sant. Vad är det viktiga med vänskap om den ska hålla över tid? – Jag tycker det är svårt med vänskap. De kompisar jag har kvar är sådana jag inte träffar så ofta och som jag känt sedan jag var ung. Jag åker ner till Göteborg och så bjuder vi varandra på middagar och pratar om vad det blev av alla fyllekarlar och påtända jävlar som det visade sig att vi legat med, allihopa. Annars isolerar jag mig. Jag är så pass social i mina böcker. Men det har nog med ålder att göra. MARIANNE HADE EN skakig uppväxt kantad av alkoholism och självmord i familjen. Hon beskriver det som att hennes föräldrar “visserligen var välutbildade, men äktenskapet var olyckligt och dysfunktionellt”. Innan hon debuterade som konstnär arbetade hon som mentalskötare på ett sjukhus i Göteborg, “troligtvis för att läka sig själv”. Samtidigt var hon ensamstående med två barn och hade en sårig relation med en välkänd proggmusiker i bagaget. – Jag gick förbi de där jävla gallerierna och sa “fyfan vad det ser ut”. Egentligen var jag jätteavundsjuk. Jag förstår hur avundsjuka uppstår, men jag kan inte vända på det själv, säger hon. Blir man mindre ångestfylld med åren? – Jag var ett nervvrak tills jag var 45 ungefär. På den tiden fanns inte de här tabletterna man kan ta nu, lyckopiller. Citalopram. Jag skulle vilja trösta er unga med att det blir mycket bättre med åren. Även om man inte äter Citalopram. Allt det där som kastas över en med jobb, relationer och ens plats i samhället. “Är jag ful? Är han kär i mig? Är jag kär i honom? Vill jag ha barn? Var vill jag bo?”. Det är ett forsande vattenfall över er unga, var ska ni ta vägen med allting? Det verkar gå så jäkla bra för alla andra. Jag önskar att ni unga förstod hur bra ni är och hur mycket ni kan få ut av tillvaron om ni bara försöker sitta lite lugnt i båten. Med åren blir man lite lugnare, man får lite mer erfarenhet. Erfarenhet som gör att man vågar välja bort eller dra ner på saker, eller personer. 2013 REGIDEBUTERADE HON med pjäsen Johnny Boy på Stockholms stadsteater. Pjäsen baseras på hennes relation med musikern och låtskrivaren Björn Afzelius, en relation som under åren återkommit i såväl hennes romantrilogi som dagböcker. – Jag kommer nog aldrig komma över Björn. Min man Carl Johan har också någon gammal kärlek, vi har pratat mycket om vad det står för. Att man blir så där passionerat fäst vid någon så att man inte kan släppa det. När det kom till mig och Björn höll vi på under väldigt många år, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi kastade oss i varandras armar. Det är också den passionen man vill uppleva. Det är ett spel, men så skulle man aldrig orka leva i längden. När någon dör stannar man i de känslor man hade då. På något sätt tycker jag det är lite mysigt att ha den där känslan. Att ha någon i sina onanidrömmar. Om man ändå vill försöka, hur kommer man över ett ex? – Man träffar en ny. Men sen har jag barn med Björn. Det ska ni komma ihåg. De man har barn med blir man aldrig av med! På gott och ont. Men man väljer ju inte det heller. Man åker på semester till Sardinien och kommer hem gravid med en halvdansk kille man inte känner. Det är bara att låta åren gå? – Haha. Om du vill ha barn får du kanske riskera att vara ensam, om du inte skulle stå ut med personen. När man får barn kommer sidor fram som inte hör romantiken till. Den informationen har verkligen nått fram. – Jag beundrar de som klarar det. De flesta av mina väninnor är inte gifta med personen de fick barn med. Och så har vi karriären. För min mamma och mormor var det stängd dörr när man fick barn. Min mamma var sjuksköterska och slutade jobba med en gång när hon fick barn. Istället blev hon deppig och började bag-in-boxa. Det är en svår balans för kvinnor. Vem ska man då skaffa barn med för att förbättra oddsen? – Någon som man gillar i vardagen. Någon som man står ut med utan att reta sig på bordsskicket eller vad det nu är man går upp i linningen för. Någon som inte smaskar. – Haha, ja, precis. Jag tror det är viktigt att man får vara. Att man får gå undan