NG Sthlm 1
”FOLK HAR MINDRE INTEGRITET IDAG” FOTO: MARCUS TE
DENRYD D et är sommaren 1995 och tjejerna i barndomsgänget Barracuda Queens har dragit på sig stora skulder efter en stökig festhelg i Båstad. För att bli kvitt problemen inleder de vad som kommer att bli en lång inbrottssvit hos sina välbeställda grannar i Djursholm. SÅ LYDER PREMISSEN för Netflix nya originalserie Barracuda Queens, regisserad av Amanda Adolfsson. Serien är löst inspirerad av Lidingöligan som härjade i Stockholm på nittiotalet, med den uppenbara skillnaden att originalgänget bestod av män. Alva Bratt, Tindra Monsen, Sarah Gustafsson, Tea Stjärne och Sandra Zubovic står för huvudrollerna i Barracuda Queens. ALVA BRATT HAR tidigare synts som influencern Felicia i Eagles och överklasstjejen Caroline i internatdramat Zebrarummet. I Barracuda Queens spelar hon återigen en överklassdotter med tveksam moral, nu som den oberäkneliga Louise ”Lollo” Millkvist. – Det är svårt att definiera vem som är ledaren av det där gänget, men hon är den som till en början är mest drivande av tjejerna. Hon är den som är lite all over the place, men man undrar lite vem hon egentligen är. Hon är impulsiv, väldigt konsekvenslös. Hon kör bara på, det är rally hela tiden. Hur var det att gå in i den rollen? – Jag tyckte det var svårt att förstå henne ibland. De lever verkligen i en bubbla. Det är en procent av världens befolkning som har det som dem, som har råd att vara sådär konsekvenslösa. De gör det av ren thrill. Det handlar inte riktigt om något annat. Att motivera sig själv att utsätta sig för såna grejer var svårt vissa gånger, Louise går på ren lusta. Det är riktigt otäckt ibland, jag kunde känna att hon var oberäknelig. Det som jag hittade var det här gänget. Att det viktigaste för Louise är de här fyra tjejerna. Om det skulle hända dem något skulle hon inte vilja fortsätta med någonting. De är som hennes bebisar, hon är någon slags gangstermamma över det här gänget. Hur ser din förberedelse ut för att gå in i en sån roll? Om man dessutom har svårt att relatera till sin karaktär. – I det här fallet var det mycket diskussion. Jag och regissören hade väldigt mycket dialog. Men jag tycker alltid att det är olika resor att förbereda sig och jag har inget specifikt sätt. Jag tror att själva mötet med de andra tjejerna var en väldigt stor del av förberedelsen också, konstellationen sätter tonen. Det är ett sådant ensemblespel, man är nästan aldrig själv. Louise relation med Tindras karaktär Klara hjälpte mycket, för hon är verkligen en karaktär. Hon är så nipprig och neurotisk, det triggade Lollo till att bli ännu hårdare och fräckare. Det var en jävla bra kombo. Har du själv snattat någon gång? – Det var ordning och reda på mig som liten. Jag tror jag var för rädd för det. Man önskar att man hade något att komma med där, men jag tror faktiskt inte ens jag hade vänner som pysslade med det där. Det har inte Lollo problem med. STÖLDDROTTNINGARNA MOTIVERAS FRÄMST av spänning och att hämnas på tölpiga killar. – Det är jävligt kul att sätta en sån här tjejgrupp i en sån tid. Stilen, den här hittepå-världen som de lever i, och hela grejen med killar och feminism. Tjejerna känner rent naturligt en revolutionär känsla, men de är inte alls pålästa. Det är en jävla skillnad från nu. I JAKTEN PÅ mer spänning, sällsynta konstverk och dyrare viner kommer människor som är mindre privilegierade i kläm. Klassperspektivet finns ständigt närvarande och påminner om tjejernas position i samhället. – Det ställs många frågor. Den främsta frågan är att de kan göra allt det där utan att tänka. Och att de faktiskt inte behöver göra det. Det är ju bara en thrill, och det är ju vidrigare än något annat. De pissar ju överlag på de som har det sämre än dem och så pissar de också på de som har det lika bra. Det som är roligt är att man tycker de är vidriga, men man vill ändå leka med dem. Det är lite som när man såg Mamma Mia och Donna and the Dynamos, typ när de hoppade i sängen kände man: gud jag vill leka med det här tjejgänget. Så känner man med de här tjejerna också, när de poppar skumpa och klottrar på väggarna. Samtidigt känner man att fy fan vilka jävla as. Man vill inte bli ovän med dem. De har en fin samhörighet. – Ja, de är rena i sin orenhet och väldigt kärleksfulla mot varandra. Jag tror att tittaren ställs inför typ… Vilket härligt gäng, men fy fan vilka jävla svin. De är så hänsynslösa. De vet precis vilka tavlor de ska ta, de vet hur larmen fungerar och de vet vilken årgång vinerna ska vara, för det har de lärt sig. Det är något som är lite kittlande i det där, deras utbildning från klassen de tillhör. Jag tror att det var det jag tände på från början, de har sån koll på grejerna fastän de är så unga. Och det kommer helt naturligt för dem. LOLLOS MAMMA MARGARETA är en matriark som osar av gamla pengar och lugnande tabletter. Hon spelas av Izabella Scorupco. – Izabella är jättesympatisk, så det var kul att se henne bli så hård. Det är långt ifrån henne. Den storylinen är så rörande; när jag läste första manusutgåvan kände jag att man inte kommer kunna sympatisera med Margareta. I slutresultatet och under tiden vi jobbade fick man istället ont i hjärtat. Hon söker sin mans bekräftelse och han är inte intresserad. Det är något väldigt rörande över hennes karaktär, och att hon verkligen är en produkt av den här klassen och tiden i sin kvinnoroll. På tal om att vara en produkt av sin tid tycker jag att du verkar vara motsatsen. Jag har fått uppfattningen att du är ganska anonym i offentligheten. Är det ett aktivt val? – Jag är försiktig. Inte för att sätta någon etikett på mig själv, jag är bara inte jätteintresserad av det. Med mitt yrke är min kropp ute hela tiden och gör grejer och det får vara så, i alla fall för nu, att den får vara de här rollerna. Det är så lätt idag med tanke på sociala medier, det går så fort och det är lite obehagligt, tycker jag. Folk har ju mindre integritet idag, på både gott och ont. Men det kanske jag är. NR 5, 2023 | NÖJESGUIDEN 27