Omtanke 1
»Samhället måste ge människor en vettig plats och
de som kommer hit måste göra sig delaktiga« – Ingen i min familj har gått på universitet eller högskola, så det här var stort. Men jag är som en torped när jag vill nå ett mål. Kan jag inte hoppa över hindret så kryper jag under. Inget kan stoppa mig när jag bestämt mig, säger han med ett stort leende. UNDER TIDEN SASCHA pluggade hade han jobbat som kamratstödjare på en grundskola. Han såg till att klimatet var schysst och stävjade mobbning genom sin närvaro och sitt engagemang. När han sedan blev tillfrågad om han ville jobba på kollo på Barnens Ö tackade han ja. – Jag var på Barnens Ö under tio somrar, först som ledare och sen som föreståndare. Det är verkligen ett kollo för alla, alla sociala grupper, etniciteter och bakgrunder. Där får alla lika och ingen blir utanför och det är nolltolerans mot mobbning. Vi lagade mat ihop, gjorde lägereld, hajkade och jag lärde barn att simma. På Barnens Ö träffade han föreståndanande laget. Jag kände för dem som ingen såg, som jag såg. Och så har det varit i hela mitt liv. Men jag vet också att det bara beror på livets lottsedel att jag kan hjälpa andra. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom, säger han. EFTER ATT HA läst in naturvetenskap på Komvux, det enda ämnet han inte kunde läsa in på gymnasiet, kom han in som reserv på GIH i Stockholm och tog examen som idrottslärare år 2000. ren Per Johansson som idag driver psykiatrisk klinik och två skolor. Han sa att om Sascha en dag skulle tröttna på lärarjobbet var han välkommen att söka upp honom, för att det fanns hur mycket jobb som helst med ungdomar i utanförskap. Per såg att Sascha alltid fångade upp de barnen som var utanför gruppen på kollo. – Hans erbjudande låg kvar i bakhuvudet och jag insåg att jag hade en förmåga att ändra livsöden. Efter tre, fyra år kontaktade jag honom. Jag älskade mitt jobb på marken med ungdomarna (som lärare), men resten var tungrott; alla möten och det byråkratiska. Det var dötid för mig att sitta på mötena, jag ville ge mer tid till eleverna. Så jag slutade, efter tio år som lärare. HAN HADE REDAN 2006 startat sitt företag Saschas Familjearbete AB och Per Johansson gav honom uppdrag som socialarbetare, parallellt med hans jobb som lärare. – Jag jobbade som särskilt kvalificerad kontaktperson och arbetade med att förändra destruktiva liv, efter en vårdplan som gjordes av socialtjänsten. Klienterna var bland annat gängmedlemmar, kriminella och hemmasittare, ofta med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Vägen till ett bättre mående utgick med målet att få dem att blomstra i nya sammanhang, hitta en tillhörighet och en plats att trivas på. – Men utan en välbyggd relation – ingen förändring. Särskilt med den här målgruppen måste man bygga ett band. De första tjugo träffarna var relationsbyggande. Jag lärde mig det som ungdomen var intresserad av och började till exempel att gejma och där tändes en liten brasa. Och på så sätt, genom att odla något i den sociala kontexten, lirkade jag mig in och skapade ett förtroende. Dessa barn och ungdomar var mellan åtta och tjugo år. SASCHA HAR IDAG två barn. Att bli pappa är det bästa som hänt honom. – Det var magiskt att få axla ett livslångt ansvar och så småningom föra vidare mina www.ssil.se | 13