Omtanke 1
den självbilden till slut. Självföraktet ökar och
man får ett självhat. Titeln på bok»Jag har svårt att lita på mina egna tankar och känslor eftersom jag fick en ”Jag är visst någonting” visar att hon inte kan acceptera de där nedvärderande orden och behandlingen hon och de andra fick utstå. Tjejerna blev kallade hora och hon berättar också att hon hade ett sexuellt förhållande med en i personalen. lära mig att koppla bort dem under de 2,5 åren jag var där« att komma hem. Jag tänkte att nu är jag den som de har sagt att jag var och jag var ”fine” med det. Mina föräldrar var förtvivlade och hotade med tvångsvård om jag inte slutade. Jag gick med på att lägga in mig på psyket, där jag stannade i två veckor. Ida träffade en jättebra socialsekreterare och fick gå i terapi. – Hon var nyfiken på vem jag var, vad MED SIN BOK vill Ida att liknande kränkande behandling inte sker på andra ställen. Hon vet att det är många placerade på institution som far väldigt illa. – Vi hade inga inlåsningar, men vi var inlåsta i oss själva. Det har legat kvar i mig, att vara sin egen fångvaktare. Vanliga traumaresponser är fly, fäkta, foga eller frys, så det blev en överlevnadsstrategi att foga sig. Jag visste inte vem jag var när jag kom ut. Jag visste bara att jag hade en fruktansvärd ångest. Jag ville inte flytta hem till Östersund, men de gjorde allt för att jag skulle flytta hem, för om jag misslyckades och bodde i närheten så skulle de få dåligt rykte. De gissade på att jag skulle vara död inom tio år. HON VAR INGEN knarkare när hon kom till Hassela, det blev hon efteråt. – Jag testade amfetamin. Det var som jag tyckte om och tyckte var viktigt. Succesivt började jag må bättre, men det var en lång väg att gå. Idag är hon 45 år och arbetar som projektledare och utbildare på kunskapsföretaget Amphi som särskilt sakkunnig inom våld i nära relation med personer som lever med beroendeproblematik. Hon utbildade sig till behandlingsassistent och samtalsterapeut och arbetade många år inom beroendevården. Hon är journalist, samhällsdebattör och kan nu också titulera sig författare. ÅR 1991 VAR det en socialarbetare vid namn Kristian Tilander som gav ut en bok som byggde på en serie intervjuer från tidigare Hassela-klienter: ”Bakom vår blindhet: röster från Hassela”. Grundarna Karl-Arne Westerberg och Widar Andersson svarade på kritiken i en artikel i DN där de menade att det är lätt att kritisera Hassela som utomstående, men att man i det dagliga arbetet måste ta ansvar och göra kompromisser. Efter Idas bok kom ut fick hon möjlighet att debattera mot Widar Andersson i radioprogrammet Studio 1. – Han hade inte förändrat sitt synsätt, om jag säger så. I en artikel i tidningen Fokus kommenterar Widar Andersson Idas bok: ”Boken är intressant framförallt därför att läsaren erbjuds den intagnes perspektiv och upplevelser. Men det blir också på många sätt en väldigt ensidig läsövning där kollektivets framgångsrika verksamhet under tre decennier försvinner i dimman. Personliga subjektiva noteringar har förstås ett värde; inte minst för nedtecknaren själv. Men det finns också en likaså subjektiv men kollektiv berättelse om Hasselakollektivet där samhälle, tidsanda, uppgift och resultat utgör hörnpelarna.” Widar Andersson var socialdemokratisk riksdagsman och narkotikapolitisk sakkunnig, så han har haft stort inflytande över svensk drogpolitik med en repressiv hållning och nolltolerans. – Boken tillägnar jag de jag lärde känna på Hasselakollektivet. Flera av dem är döda idag. Hassela var inte dåligt för alla, men de hade ingen evidensbaserad behandling, så mycket kan jag säga. ● Jag är visst någonting Hasselakollektivet, en kylslagen höstdag i mitten av nittiotalet. Ida tycker att hon har kommit till en bra plats. Här kanske hon kan få hjälp att förstå varför hon inte mår bra. Här finns människor som förstår livets allvar. Det är Susanna, och Helena, och Jasmine. Och Sarah som hon delar rum med och vars andetag hon ligger och lyssnar till på nätterna. Men parallellt med det goda pulserar oron inom henne. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Vill inte att Maggans stränga blick dömer henne eller att K-A ska tycka att hon inte duger. Men Ida ska inte göra någon besviken. Hon ska ta tag i sitt liv och göra rätt för sig. Framför allt ska hon bli en arbetarunge som de slipper skämmas för. Boken är en personlig och politisk berättelse om några avgörande år i en ung människas liv. Den utforskar frågor om missbruk, makt, gemenskap och mening och ställer frågan hur den lilla människan passar in i det stora maskineri vi kallar samhället. Är det verkligen så enkelt som Hassela gjorde gällande, att klippa sig och skaffa ett jobb? WWW.NOK.SE 24 | www.ssil.se