Svensk Vattenkraft 1
Ny praxis från MÖD avseende utrivning av dammar E
n klar påminnelse om att utrivning är något helt annat än tillstånd för vattenverksamhet. Utrivning av framför allt dammar är något som under de senaste åren kraftigt ökat i omfattning och som troligen, om inte radikala ändringar görs i såväl lagstiftning som vattenförvaltningen, kommer fortsätta att öka i omfattning framöver. Omprövningarna för moderna miljövillkor medför att en hel del utrivningar kommer att genomföras men även andra dammar som inte är kopplade till vattenkraften kommer att rivas ut. Detta i form av ett ökat fokus från länsstyrelsernas sida på dammar som inte ingår i den nationella planen för omprövning för moderna miljövillkor. Det är mot bakgrund av detta inte så konstigt att det dyker upp nya avgöranden från domstolarna och den 11 oktober 2023 kom Mark- och miljööverdomstolen med två avgöranden, som gäller utrivning. I målen M 10562-22 och M 8113-22 blev utgången i princip densamma, ansökningarna avvisades. Sedermera kom ett av målen, M 10562-22, att överklagas till Högsta domstolen där detta har målnumret T 7759-23. Något besked om när beslut om prövningstillstånd kan tänkas komma finns inte i dagsläget. Det andra målet, M 8113-22, har vunnit laga kraft. Min bedömning är att möjligheterna att få prövningstillstånd är små och även om så skulle ske tror inte jag på någon ändring. Utan jag tror att MÖD:s domslut kommer att stå sig. Skälet till min bedömning är kopplat till hur jag uppfattar att regeln om utrivning är skapad och dess historiska koppling. Så för att utveckla varför jag tror att MÖD:s domslut står sig och varför jag också anser dem vara korrekta behöver en bakgrund ges. Utrivning av dammar och andra anläggningar kopplade till dammar är något som jag vågar påstå på ett historiskt plan har varit något av en marginell företeelse. I äldre tider, d.v.s. under tiden då äldre och nya vattenlagen gällde (ca 100 år) gjordes inte särskilt många utrivningar. Orsakerna till detta är att det under denna del av den svenska vattenrätten helt saknades 30 SVENSK VATTENKRAFT #4 2023 skäl att faktiskt riva ut dammar. Man såg generellt sett alltid en nytta i dammar och deras förmåga att dämma även om nyttan för exempelvis närliggande kraftverk var generellt liten i omfattning. Anläggningar som helt saknade nytta kom man i många fall bara låta stå och först i lägen där dammarna hotade att rasa eller orsaka skada kom de att rivas ut. Detta menar jag är det grundläggande utgångsläget som fanns och det kom även att påverka hur reglerna för utrivning såg ut. Framförallt i äldre vattenlagen verkar synsättet helt ha varit att utrivningar ska undvikas så mycket som det går. Regeln, i 2 kap. 34 §, manar snarare till försiktighet med utrivningar och lägger vikten vid att utrivningar inte får göras utan tillstånd. Första meningen i paragrafen lyder: ”Dammbyggnad i älv, ström, å eller större bäck eller annan i sådant vattendrag uppförd byggnad, varigenom märkbar inverkan sker på vattenståndet, må ej utrivas, med mindre dylik åtgärd blivit i laga ordning given”. Det nu angivna synsättet får sedan, enligt min uppfattning, anses ha fortsatt även efter äldre vattenlagen men blivit bättre klarlagt och preciserat genom nya vattenlagen. Regleringen av utrivning fanns i 14 kap. 1 § i nya vattenlagen och denna regel har ett utseende och formulering som är i det närmaste identisk med dagens 11 kap. 19 § Miljöbalken. Endast mindre redaktionella ändringar har gjorts varför det går att på allvar säga att utrivningar av dammar har reglerats på samma sätt sedan år 1984 då nya vattenlagen infördes. Slutsatserna från vad som nu angetts samt de nya avgörandena från MÖD innebär således följande enligt min uppfattning: 1. Vid en utrivning går det generellt sett aldrig att inom ramen för en talan om utrivning hantera åtgärder som syftar till att behålla någon form av dämning. Även om åtgärden går att sortera in under en rubricering som är att förhindra negativ påverkan av utrivningen så medför en sådan åtgärd att det inte längre är frågan om en utrivning. Utan då gäller istället sedvanliga regler om tillstånd för vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 §. 2. Det är svårt att under ärendets gång ändra sin talan från utrivning till ansökan om tillstånd för vattenverksamhet. I båda de aktuella ärendena kom frågan upp om ändring av talan och i ett av målen gjordes också detta. Men såsom MÖD ser det skedde denna ändring för sent. Detta medför således att det är synnerligen viktigt att innan ansökan lämnas in fundera kring vilken talan som förs och på vilket sätt. 3. De aktuella avgörandena styrker som jag ser det än mera att man som dammägare inte har möjlighet att ta hänsyn till negativ påverkan av utrivningen i någon större omfattning. Dagens regler och praxis omöjliggör i praktiken att dammägaren kan se på frågan på annat sätt än att antingen ska dammen rivas ut eller så får den övergå till annan ägare som får hantera dammen utifrån dennes premisser. För partiell utrivning eller andra anpassningsåtgärder kommer att medföra dels att det är frågan om ändring av en vattenverksamhet och inte en utrivning och dels att ansvaret för anläggningen kvarstår. 4. Rättsläget kommer ofrånkomligen att leda till en rad avgöranden de kommande åren där vi kommer att se upprörda fastighetsägare, kommuner och andra berörda av olika utrivningar. Det är beklagligt att det är på det sättet men ordningen är ingen som vare sig dammägarna eller domstolarna har hittat på. Det är helt och hållet en lagteknisk lösning som endast Riksdagen har kapacitet att ändra. Som framgått av denna sammanställning är den regel vi idag använder ganska exakt 40 år gammal och den är skapad i en annan tid och med andra förutsättningar. Det skulle därmed gå att argumentera för att regeln behöver utredas och det kanske är läge att fundera på om påverkan för närboende och andra berörda ska vägas in. Viktor Falkenström, advokat, styrelseledamot SVAF