Svensk Vattenkraft 1
utrivningar av dammar och kraftverk. Det strider
mot såväl riksdagens som regeringens beslutade regelverk. Vägledningarnas främsta funktion förefaller vara att skapa ett ”avstånd” till EU- och svensk rätt för att vattenförvaltningens olika delar utan invändningar ska kunna driva sin utrivningsagenda. Det aktuella förslaget är dessutom omöjligt att tillämpa. Genom en felaktig statusklassning har visserligen vattenmyndigheterna fått ner antalet KMV-vattenförekomster till ca 650 i stället för de ca 3500 som det borde vara. Men inte heller för 650 vattenförekomster ligger det inom det möjligas gräns att tillämpa förslaget till vägledning. Erfarenheten talar för att vattenmyndigheterna kommer att tolka och tillämpa förslaget så restriktivt som möjligt. I stället kommer kraftverksägare och andra att behöva bevisa, ta fram underlag och argumentera mot ”expertbedömda” och schablonsatta miljökvalitetsnormer. SVAF utgår från vattendirektivet och CIS-dokumenten. Med precisare formuleringar på några få ställen skulle också de två vattenförordningarna (vattenförvaltningsförordningen och vattenverksamhetsförordningen) vara möjliga att arbeta utifrån. Nu utnyttjar HaV den vaghet som finns till att driva sin agenda med ett enögt fokus på vattenmiljön och marginell hänsyn till andra samhällsintressen. Med de två KMV-vägledningar försöker HaV i direkt strid med EU-rätten motivera att KMV-klassning bara kan komma i fråga för de allra största vattenkraftverken. Det förslag till KMV-vägledning, som kom tidigare i år, försvarar de orimliga skrivningar som finns i HVMFS 2017:20, särskilt §§ 8b och 8c. Vattendirektivets möjligheter till KMV ska enligt svensk rätt och svenska politiska beslut tillämpas "full ut". Det innebär att alla vattenförekomster med eller påverkade av vattenkraft ska kunna KMV-klassas. De viktigaste förändringar som SVAF vill se i de remitterade vägledningarna från HaV är följande: Den hydromorfologiska kvalitetsfaktorn ”konnektivitet” ska ingå i KMV-bedömningen av väsentlig fysisk påverkan på vattenförekomsten. Havs- och vattenmyndighetens föreskrift HVMFS 2017:20 anger att det bara är kvalitetsfaktorerna hydrologisk regim och morfologiska förändringar, som avgör om en vattenförekomst har fått en väsentlig fysisk påverkan av någon mänsklig verksamhet. Följden är att dammar inte räknas som en fysisk påverkan. Därmed utesluts möjligheten att KMV-klassa vattenförekomster med i varje fall mindre och små vattenkraftverk. Vid läsning av EU:s vägledningar för tillämpning av KMV framgår att konnektivitet (kontinuitet) är ett kriterium för att beskriva hydromorfologisk påverkan och följaktligen också ska tillämpas vid bestämning av väsentlig fysisk påverkan. I yttrandet framhåller SVAF på att det är entydigt att bristande konnektivitet är en indikation på att en väsentlig fysisk förändring föreligger. Referensförhållanden ska fastställas efter lokala erfarenheter och kunskaper om fiskarters förekomst och behov för att fullborda livscykeln. Hela processen att bestämma förbättringsåtgärder bygger på osäkra data. Prognoserna om nyttan för biologin blir lätt gissningar. Ett sätta att minska osäkerheter i de biologiska bedömningarna är att involvera berörda lokala aktörer och lyssna på deras erfarenheter och synpunkter. Förbättringsåtgärder för att nå god ekologisk potential (GEP) ska bedömas utifrån deras biologiska nytta respektive skada liksom deras inverkan på alla andra vitala samhällsintressen av vatten. Intrycket är att HaV vill att alla möjliga förbättringsåtgärder ska genomföras över allt. Ekologiskt kontinuum (= fria vandringsvägar) ska uppnås även där miljökvalitetsnormen är god ekologisk potential. SVAF noterar dock att den nya vägledningen inte har som minimikrav att fria fiskvägar och minimitappning motsvarande MLQ ska finnas överallt. Förbättringsåtgärderna ska kunna analyseras och bestämmas utifrån lokalspecifika förutsättningar. HaV:s förslag till vägledning tar upp att en indämning kan ha åstadkommit ett sjömagasin med nya höga naturvärden. Ett nytt naturtillstånd har inträtt och vattenmagasinet kan då bedömas som en vattentyp som ”liknar en sjö”. Vad kan det betyda när de platsspecifika förbättringsåtgärderna ska tas fram? Det är högst oklart eftersom bedömningsmöjligheten inte har tillämpats av vattenmyndigheterna. I vägledningen skrivs ingenting om fördelar för andra samhällsintressen med att behålla bristande konnektivitet. Dammar, särskilt sjöregleringsdammar, har stor betydelse för att kunna anpassa vattenflöden efter risker för torrlagda vattendrag eller för översvämningar. Dammarnas betydelse för att hålla kvar vattnet i landskapet måste lyftas fram. Åtgärdsförslagen måste i varje enskild vattenförekomst utesluta åtgärder som medför betydande negativ påverkan på vattenanvändningen eller miljön. Detta är ett förutsatt kriterium vid bedömning av SVENSK VATTENKRAFT #3 2022 5 rimliga förbättringsåtgärder. Vägledningen trycker på att åtgärderna ska vara relevanta för de hydromorfologiska förändringarna och ekologiskt effektiva och att åtgärderna ska säkerställa bästa möjliga ekologiska kontinuum. HaV bortser i flera texter från att parallellt med dessa bedömningar ska också beaktas att åtgärder, som har betydande negativ påverkan på den samhällsnyttiga verksamheten, ska uteslutas. Elsystemnyttor som systemstabilisering och elberedskap ska bedömas också på lokal och regional nivå. Vattenmyndigheterna har hittills bara bedömt den betydande negativ påverkan på vattenanvändningen för vattenkraftproduktion på nationell nivå. Det innebär, om bortfall av elproduktion bedöms medföra större produktionsminskningar än de HARO-värden som regeringen beslutat om. Det är ett sätt att bedöma den betydande negativa påverkan. Ett annat sätt är att bedöma den negativa påverkan på samhällsnyttiga verksamheter även på lokal nivå. Det framgår av Vattenverksamhetsförordningen 27 §, regeringens NAP-beslut 2020-06-25 och HVMFS 2019:25 8d §. HaV motsäger inte att den småskaliga vattenkraften betraktas som samhällsnyttig verksamhet. SVAF repeterar för vattenmyndigheter och länsstyrelser att i åtgärdsförslag både för god ekologisk status och för god ekologisk potential ska vägas in miljöåtgärdernas påverkan på regionalt och lokalt behov av elproduktion, balans- och reglerförmåga och elberedskap, där klass 2- och klass 3-kraftverk tillsammans har betydelse. Länsstyrelserna slår ifrån sig och menar att de inte har kompetens för att göra dessa bedömningar. Det är hög tid att Energimyndigheten och Svenska kraftnät engagerar sig i elnyttorna på regional och lokal nivå, som levereras från småskaliga vattenkraftverk. Rune Hallgren, sekreterare SVAF