Stenkoll 1
Om det inte finns någon annan lämplig lösning får
dock medlemsstaterna medge undantag från dessa förbud. Undantaget ske ges med anledning av att det bland annat är av hänsyn till människors hälsa och säkerhet, eller för att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund tillåta annan förnuftig användning av vissa fåglar i litet antal. Närmare om art- och habitatdirektivet Art- och habitatdirektivet betraktas, i jämförelse med Fågeldirektivet, som EU:s viktigaste rättsakt på miljöskyddsområdet. Direktivet ligger till grund för utpekandet av det europeiska nätverket för skyddsområden, Natura 2000, även om dessa områden även kan pekas ut med stöd av Fågeldirektivet. Enligt Art- och habitatdirektivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a till direktivet, som återfinns i bilaga 1 till Artskyddsförordningen. Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållande av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde, kan undantag till förbudet medges. Det ska då vara med anledning av hänsyn till allmän hälsa eller säkerhet, eller av andra tvingade orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. Implementeringen i Artskyddsförordningen Naturvårdsdirektiven har i Sverige implementerats gemensamt i Artskyddsförordningen. Genom detta förfarande har Fågeldirektivet kommit att överimplementeras i svensk lagstiftning, eftersom alla vilda fåglar får samma skydd oberoende av om artens bevarandestatus är hotad eller inte. Detta var således inte tanken med Fågeldirektivet. I den svenska lagstiftningen benämner vi förbudet som fridlysning, något som inte härrör från naturvårdsdirektiven. Fridlysningsbestämmelserna i Artskyddsförordningen är jämförliga med de förbud STENKOLL KROSSORDET NUMMER 157 19 mot vissa åtgärder för de upptagna arter som bestämmelserna i direktiven avser att skydda. SVENSK PRAXIS OM ARTSKYDD Frågor om tillämpningen av artskyddet har varit föremål för prövning i flera avgöranden i Mark- och miljööverdomstolen. Många av avgörandena har rört bedömningen av artskydd i samband med exploatering av markområden, t.ex. för täktverksamhet, skogsbruk, vindkraft eller infrastrukturprojekt. (Se bl.a. Mark- och miljööverdomstolens mål M 2114-15, Norrvikens trädgårdar, MÖD 2013:13, Eolus Vind AB, och MÖD 2014:47, RM Wind AB, MÖD 2016:1, Nordkalk AB/Klintehagentäkten samt MÖD 2017:7, Bombmurklemålet). Dessa mål har fått särskilt stor påverkan på rättstillämpningen av bestämmelserna om förbud och dispens i Artskyddsförordningen. I ljuset av de ovan redovisade målen har det i Sverige utvecklats en praxis avseende artskyddsbestämmelserna som innebär att om den som vill vidta en åtgärd åtar sig olika försiktighetsmått och skyddsåtgärder så kan detta leda till att den planerade åtgärden inte står i strid med förbuden, vilket i sin tur leder till att det inte heller krävs en dispens för den planerade åtgärden. Svensk tillämpning har