Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25 »Jag kan inte komma på en enda mot
gång under min karriär, det har gått bra hela tiden.« effekterna av Laval-domen och hysa förhoppningar kring Gudrun Schymans medverkan i Let´s Dance. – Jag tycker att jag fick sagt det jag hade bestämt mig för på förhand. Det blev en bra debatt, sammanfattar Nisha Besara medan hon traskar tillbaka samma väg hon kom. Ytterligare en debatt kan läggas till handlingarna. Karriären har gått i det närmaste spikrakt. 31 år gammal är Nisha Besara chefredaktör för Dagens Arena, en ledarsida på nätet med vänsterprofil, och leder en liten stab med politiska skribenter. På bara några år har hon blivit en av landets mest anlitade samhällsdebattörer och det går knappt en vecka utan att hon får förfrågningar om att medverka i morgonsoffor eller debattera i program som Agenda, Debatt eller Godmorgon, världen. – Jag försörjer mig på att ha politiska åsikter. Jag har ett forum där jag kan göra min röst hörd, jag får synas i media och har en möjlighet att påverka folk med det jag skriver. Det är en väldigt priviligerad situation. Jag kan inte komma på en enda motgång under min karriär, det har gått bra hela tiden, säger hon. Hennes egen förklaring till den smått provocerande framgången är den klassiska kombinationen av tur och skicklighet. Rätt personer har sett henne vid rätt tillfälle. Samtidigt har hon alltid gjort sitt bästa och visat att hon är en person som kan leverera, vilket i sin tur lett till nästa pinnhål på karriärstegen. Nishas första riktiga jobb var som brevsvarare åt statsminister Göran Persson. En vän hade tipsat någon på kansliet om en klyftig tjej i det socialdemokratiska studentförbundet på Södertörns högskola och det blev ett perfekt extraknäck för Nisha under studentåren. Statsministerns brevkompisar var lika delar pensionärer, rättshaverister och barn, vilket satte ramarna för arbetet. Från Rosenbad bar det snart av till SSU där hon blev politisk sekreterare åt ordföranden Mikael Damberg. 2004 utlystes tjänsten som chefredaktör på SSU:s tidskrift Tvärdrag, Nisha Besara som alltid drömt om att bli journalist sökte och fick jobbet. – Det var det absolut roligaste jobb jag haft. Det var fantastisk känsla att se några worddokument komma ut som en fin och uppskattad tidning. I dag kan jag längta tillbaka till den tiden, vi gav ut sex nummer per år och det fanns mycket tid till eftertanke. När mobiltelefonen ringde på förmiddagen den 7 januari 2005 var Nisha Besaras första tanke att det var någon som ville gratulera. Det var nämligen hennes 26-årsdag. Men det var ingen gratulant i luren utan den socialdemokratiske integrationsministern Jens Orback. Han ville rekrytera henne som politisk sakkunnig till statsrådsberedningen. – Vihade träffats i lite olika sammanhang långt innan Jens blev minister och han hade tydligen hållit koll på mig under min tid som chefredaktör. Jag tackade nej till erbjudandet, säger Nisha och fnissar förtjust åt minnet. Statsrådet Orback lät sig dock inte nöjas med svaret utan ringde och tjatade, berättar han. Till slut föll Nisha till föga, trots magkänslan av att hon inte skulle gilla jobbet som sakkunnig. – Jag trivdes aldrig speciellt bra på kansliet. Man var en liten kugge i ett enormt maskineri och integrationsfrågorna, som jag hade ansvar för, var extremt lågt prioriterade. Det var dessutom lågt i tak och tydliga hierarkier. De trånga kanslikorridorerna och otillfredsställande arbetsuppgifterna fick henna att längta tillbaka till tidningsvärlden och att återigen få använda sin penna. Efter knappt ett år dök det upp en välkommen räddningsplanka – Helle Klein erbjöd ett vikariat på Aftonbladets ledarsida. Oavsett vad man anser om Nisha Besaras åsikter tycks de flesta vara överens om hon alltid är saklig, påläst och tydlig. Debattörerna på motståndarsidan imponeras av hennes ärliga argumentation. Till skillnad från många andra framgångsrika opinionsbildare lyckas hon vara skarp utan att bli arrogant eller ta till personangrepp. På minuskontot noteras att hon ofta säger precis det man förväntar sig att hon ska. Men att betraktas som förutsägbar är inget hon har problem med. – Jag är ute efter att diskutera, inte någon överraskningseffekt. Om folk vet var jag står är det helt ok för mig. Det viktigaste är att framstå som trovärdig, att det jag säger är sant och väl underbyggt. Kontroversiell är nog det sista jag är, säger hon. Benämningen proffstyckare har blivit lite av ett skällsord för debattörer som syns och hörs överallt och som tycker för tyckandets skull utan att egentligen ha på fötter. Men Nisha Besara har en annan definition. – Jag har inget problem med att kallas proffstyckare, det är ju det jag gör – tycker. Men det betyder inte att jag höftar, mina åsikter är alltid grundade i min politiska övertygelse och väl underbyggda. Nisha Besaras politiska engagemang kommer otvivelaktigt hemifrån. Vid köksbordet i Södertälje diskuterades det ständigt. – Mina föräldrar var politiskt engagerade i sin ungdom och när vi kom till Sverige gick vi alltid i första majtågen. Jag satt på pappas axlar, det var ballonger och väldigt roligt även om jag inte förstod vad det handlade om. 13 år gammal gick hon med i SSU och som 20-åring blev hon engagerad i studentförbundet på Södertörn. – Jag var aldrig aktiv i SSU, det var mer en identitetsgrej, men jag kände att det var där mina politiska värderingar fanns. Mitt verkliga politiska uppvaknande skedde i studentföreningen. Det var då jag tog ställning. I dag talar Nisha Besara obehindrat inför stora folksamlingar, annat var det första gången hon gick upp i talarstolen. – Det var på min första förbundskongress, i Kalmar. Det var hemskt, jag bara svamlade. Jag minns ingenting av vad jag sa, och ingen annan heller förhoppningsvis, haha. Nisha Besara har fått en etikett som högersosse, själv tycker hon inte att det är relevant. – När jag var aktiv i studentförbundet tillhörde jag högerfalangen. På den tiden var det svart eller vitt och man skulle tycka på ett visst sätt beroende på vilken grupp man tillhörde. I dag är jag betydligt mer självständig i mina åsikter och sedan jag blev chefredaktör på Dagens Arena har jag definitivt blivit mer radikal, mer vänster. – Men det är ingen hemlighet att jag är ett stort fan av Mona Sahlin. På 90-talet, när jag började få ett politiskt uppvaknande, var hon en symbol för framtiden, hoppet, det annorlunda mot alla gubbar som i alla tider styrt politiken. Hon var radikal och till råga på allt på väg att ➼ 1-10 KOLLEGA 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68