Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55 Mycket står på spel: Om höjda lägs
tlöner... En lön som går att leva på, är kravet. Därför måste tjänstemännens minimilöner upp. Höga löner stänger dörren till första jobbet, hette det från arbetsgivarna redan i somras. Teknikarbetsgivarna har eldat på med kategoriska utspel om att alla låglönesatsningar är uteslutna: Lägstalönerna är redan för höga. En verklighet som knappast Unionens medlemmar känner igen. Här ligger lönerna från 14 300 och uppåt och ett par tusen mer om man är över 24 år. Och det finns avtal som inte garanterar mer än 12 200. Ibland har det sagts att minimilöner gör mer skada än nytta. Ingen skulle komma på ...tid är pengar... Många är trötta på att jobba gratis. Nu växer kravet på att få betalt för all tid man ”står till arbetsgivarens förfogande”. Här ingår i första hand tjänsteresor med långa arbetsdagar. Men också att vara ständigt tillgänglig även när man är ledig. Medlemmarna har också krävt skärpta villkor för att avtala bort rätten till ersättning för övertid. Även här vittnar många om missbruk. För några extra semesterdagar, och möjligen en smärre lönehöjning, har det blivit fritt fram att jobba hur mycket som helst. Ofoget med delade arbetspass, så kallade split shift, har väckt starka reaktioner. Här tanken att betala så dåligt. Men en blick på hur det kan se ut på oseriösa företag utan kollektivavtal förskräcker. Det är inte förbjudet att utnyttja gratis arbetskraft eller ens att ta betalt för att någon får jobba. Det är bara avtal som ger skydd. Lägstlönen fungerar även som maxlön. På callcenter kan man ligga kvar på den lägsta nivån år efter år. Enda höjningen blir uppräkningen i avtalet. Kanske är det inte minimilönerna i sig som upprör direktörerna. De kostar inte mycket att höja. Men det får en smittoeffekt i gruppen över. Höjda lägsta nivåer gör det också svårare att pressa löneläget neråt. OPINION TOMMYZETTERWALL TF CHEFREDAKTÖR efterlyser många ett förbud. Flexibel arbetstid är bra för de flesta. Förutsatt att man har kontroll över sina arbetsuppgifter och kan styra sina tider. Som så ofta är det en fråga om makt. För arbetsgivarna betyder det istället att du ska ställa upp med kort varsel på obekväma tider, eller konjunkturanpassa din arbetstid. Kortare arbetstid, är alltjämt ett viktigt medlemskrav. Men för många gäller det att komma ner i 40 timmar i veckan. Och att få arbetsgivaren att respektera dygnsvilan och andra skyddsregler som man tummat på när ledstjärnan varit att allt ska vara igång dygnet runt. ...trygghet, kompetens och jämställdhet Procenten är inte enda stridfrågan. Med måttfulla lönekrav har facken visat god vilja. De väntar sig nu genombrott för annat, som inte kostar särskilt mycket, som ökad makt över arbetstiderna och ett lokalt inflytande över lönesättningen värd namnet. Men också för hjärtefrågor, som utökad föräldralön och mer jämställda löner. Regeringen har rivit upp kravet på årliga lönekartläggningar, nu har parterna chansen att återställa ordningen. Förra året fick bara varannan medlem någon form av höjning av kompetensen kopplad till jobbet. Och fyra av tio av alla som svarade på en webbenkät litade inte på att arbetsgivaren såg till att de fick den utveckling de behövde för sitt jobb. Oron växer och många har redan fått känna av att de inte bedöms hålla måttet. Nu är facken beredda att ta en del av löneutrymmet och göra upp med arbetsgivarna om pengar som ska garantera att alla får viss mängd kompetensutveckling per år. Det är en blygsam start, men ett steg åt rätt håll. Ett särskilt rehabavtal och ett vidgat omställningsavtal skulle bereda mark för sjuka och korttidsanställda att få en ny chans. Läs mer i tidigare ledare inför avtalsrörelsen på kollega.se Betalt för all tid man ”står till arbetsgivarens förfogande” har seglat upp som en het fråga inför avtalsrörelsen. Här ingår i första hand tjänsteresor med långa arbetsdagar. Men också att vara ständigt tillgänglig även när man är ledig. Vid Unionens avtalskonferenser runt om i landet kom kravet i topp. Vi ska sluta bjussa arbetsgivaren på gratis arbetstid, var hållningen. Som nummer två kom skärpta villkor för att avtala bort rätten till ersättning för övertid. Även här vittnar många om missbruk. För några extra semesterdagar, och möjligen en smärre lönehöjning, har det blivit fritt fram att jobba hur mycket som helst. Övertidsspärrarna har inte kommit till för att någon missunnar oss extra slantar. Utan för att det är svårt att säga ifrån. Många brottas med den egna prestationsångesten, särskilt när det är kul jobb och smickrande med ansvar. Fler semesterdagar och kor- tare arbetstid kommer högt i en webbenkät med Unionens medlemmar. Ungefär hälften svarar att de jobbar mer än 40 timmar i veckan och många att de har obekväm arbetstid. Allt fler tjänstemän arbetar ”förskjuten arbetstid med skiftliknande villkor”. De är på jobbet när andra är lediga och tvingas pussla mer än de flesta för att få det att funka med familj och vänner. Ändå har de inte, till skillnad från skiftarbetare, kortare arbetstid. Det är hög tid att kapa arbetstiden med några timmar i veckan. KONTAKT: TOMMY.ZETTERWALL@KOLLEGA.SE Ledare: Tid är pengar och många är tröttapå att jobba gratis. Nuväxer kravet på att fåbetalt för all tid man ställer upp för arbetsgivaren. ANDERS WIKLUND/SCANPIX stället att du ska ställa upp med kort varsel på obekväma tider, eller konjunkturanpassa din arbetstid. Förhandlingarna om att skärpa EU:s arbetstidsdirektiv bröt samman i våras. Ett stort bakslag hotade, då ministerrådet ville ge arbetsgivarna rätt att införa årsarbetstid, utan uppgörelser med facket. Anställda skulle kunna tvingas jobba 78 timmar i veckan i fem månader, för att sedan skickas hem resten av året, om bolaget så önskade. Nu får Europafacket ladda om. Kortare arbetstid är alltjämt »Du ska ställa upp med kort varsel på obekväma tider, eller konjunkturanpassa din arbetstid.« Ofoget med delade arbetspass, så kallade split shift, där man jobbar några timmar på morgonen för att sen gå igång på nytt senare på dagen, väckte starka reaktioner på avtalskonferenserna. Här efterlyser många ett förbud. Flexibel arbetstid är bra för de flesta. Förutsatt att man har kontroll över sina arbetsuppgifter och kan styra sina tider. Som så ofta är det en fråga om makt. För arbetsgivarna betyder det i ett viktigt medlemskrav. Men för många gäller det att komma ner i 40 timmar i veckan. Och att få arbetsgivaren att respektera dygnsvilan och andra skyddsregler som man tummat på när ledstjärnan varit att allt ska vara igång dygnet runt. Under de pågående krisavtalen har tjänstemän vittnat om hårdare slit, ibland med längre arbetsdagar. Kraven har inte sänkts utan lika mycket ska ofta uträttas på fyra dagar som på fem. Med en lön som är 10-20 procent lägre. Det är ingen populär flexibilitet. I upptakten inför avtalsrörelsen attackerar arbetsgivarna arbetstiderna. Almega talar om rigida bestämmelser som måste bort. Christer Ågren på Svenskt Näringsliv ser flexiblare arbetstider som något som möjligen kan rucka på noll kronor i lönepåslag. I alla fall om det sänker företagens kostnader. Det låter generöst. 6-09 KOLLEGA 55 5koll06.indd 55 Kollega nr 6/09 OPINION TOMMY ZETTERWALL CHEFREDAKTÖR ”Orimligt, djupt oroande, det slår ut jobb och företag”. Hårda ord och påhopp är en del av retoriken när arbetsgivarna attackerar fackens lönekrav. Särskilt ett år när direktörerna dragit nytta av krisen och blåst till ideologisk offensiv för lönesänkningar och att allt ska avgöras lokalt. Utom fredsplikten, förstås. Men det är inte bara facken som varnat för allt för låga löneökningar. Statliga konjunkturinstitutet har visat att dubbelt så många jobb kan gå förlorade vid ett för lågt avtal jämfört med om höjningen av lönekostnaderna landar något för högt. Hela ekonomier, som Japans, har fått känna av hur förödande en spiral nedåt är för jobben. En uppgång är på väg, men jobben dröjer och många företag har problem. Med krav på 2,6 procent i ett ettårigt avtal har Unionen och de övriga fem industrifacken tagit sitt ansvar. Det är måttliga krav, utan större prutmån. Här ingår också en individgaranti på 430 kronor, något som arbetsgivarna ihärdigt motsatt sig. Det finns kritiker mot nollav- tal även på arbetsgivarhåll: Det urholkar köpkraften hos gemene man, vilket slår mot välfärden, anser Jörgen Rasmusson, vd för Lödde Plåt, på Svenskt Näringslivs egen webbsida. Men höjda löner ställer krav på branschen att ta betalt, tillägger han. Procenten är inte den enda stridfrågan. Men med måttfulla lönekrav har facken visat god vilja. De väntar sig nu genombrott för annat, som inte kostar särskilt mycket, som ökad makt KONTAKT: TOMMY.ZETTERWALL@KOLLEGA.SE Ledare: Avtalskraven ger förväntningar om satsningar på trygghet, höjd kompetens och jämställdhet. hålla måttet. Nu är facken beredda att ta en del av löneutrymmet och göra upp med arbetsgivarna om pengar som ska garantera att alla får viss mängd kompetensutveckling per år. Det är en blygsam start, men ett steg åt rätt håll. Ett särskilt rehabavtal och ett vidgat omställningsavtal skulle bereda mark för sjuka och ge korttidsanställda en ny chans. Kritikerna talar om facken som kravmaskiner, som aldrig får nog. Men mycket i avtalsplattformen skulle även gynna företagen. »...väntar sig genombrott för hjärtefrågor, som utökad föräldralön och mer jämställda löner.« över arbetstiderna och ett lokalt inflytande över lönesättningen värt namnet. Men också för hjärtefrågor, som utökad föräldralön och mer jämställda löner. Regeringen har rivit upp kravet på årliga lönekartläggningar, nu har parterna chansen att återställa ordningen. Onödigt och krångligt, tycker många. Men genomlysningarna ger resultat, visade JämO:s stora kartläggning härom året. Ett exempel inom Unionens område är Milko i Östersund, där 25 fick höjda löner och några av kvinnorna ett påslag på 2 300 i månaden. Kartläggningarna tvingar dessutom fram diskussioner om hur lönerna sätts. Nyttigt för både fack och arbetsgivare. Förra året fick bara varannan medlem någon form av höjning av kompetensen kopplad till jobbet. Och fyra av tio av alla som svarade på en webbenkät litade inte på att arbetsgivaren såg till att de fick den utveckling de behövde för sitt nuvarande jobb. Oron växer och många har redan fått känna av att de inte bedöms Ekonomerna Nils Karlsson och Henrik Lindberg, på det fristående forskningsinstitutet Ratio, efterlyser (DN Debatt) en ny historisk kompromiss. Olönsamma bolag med dåligt betalda jobb ska inte hållas under armarna. Däremot ska bra villkor för företag, som skapar nya välbetalda jobb, kombineras med bättre trygghetssystem och omfattande stöd vid omställning för anställda. De kritiserar dagens miljardrullning till åtgärder, som matchningsstöd, och vill i stället se kompetenskonton. Anställda ska känna trygghet i förändring, så att de vågar pröva sina vingar, är tanken. Det låter sympatiskt. Om arbetsgivarna lägger de ideologiska övertonerna åt sidan kan årets avtalsrörelse innebära genombrott för andra frågor än lönerna. Men då gäller det att de taggar ned och inte utnyttjar sin maktposition i skuggan av krisen och den höga arbetslösheten. 8-09 KOLLEGA 55 Kollega nr8/09 1-10 KOLLEGA 55 OPINION TOMMY ZETTERWALL CHEFREDAKTÖR Höga löner stänger dörren till första jobbet, hette det i ett utspel från Svenskt Näringslivs Urban Bäckström och Företagarnas Anna-Stina Nordmark Nilsson i somras. Teknikarbetsgivarnas Anders Weihe har eldat på med kategoriska utspel om att alla låglönesatsningar är uteslutna: Lägstalönerna är redan för höga. En verklighet som knappast Unionens medlemmar känner igen. Här ligger lönerna från 14 300 och uppåt och ett par tusen mer om man är över 24 år. Och det finns avtal som inte garanterar mer än 12 200. Ibland har det sagts att minimilöner gör mer skada än nytta. Ingen skulle komma på tanken att betala så dåligt. Men en blick på hur det kan se ut på oseriösa företag utan kollektivavtal förskräcker. Där kan t ex säljare som inte når viss omsättning bli blåsta på allt utom en minimal grundlön. Nära på slavkontrakt, säger Unionens regionchef PerErik Djärf. Det är inte förbjudet att utnyttja gratis arbetskraft eller ens att ta betalt för att någon får jobba. Det är bara avtal som ger skydd. En lön som går att leva på, var kravet vid Unionens avtalskonferenser. I medlemsenkäter svarade 70-85 procent att minimilöner är viktigt. På frågan om nivån svarade de flesta att det berodde på yrket. Men 18-20 000 bedömdes som rimligt. Och en höjning av lägsta lönerna finns nu med bland Unionens krav. Men arbetsgivarna trappar KONTAKT: TOMMY.ZETTERWALL@KOLLEGA.SE Ledare:En lön som går att levapå, är kravet. Därför måste tjänstemännens lägstlöner upp. »På callcenter kan man ligga kvar på den lägsta nivån år efter år.« upp sin retorik. Löneökningar i centrala avtal avgör bara hur många som ska bli arbetslösa, hävdar de i ett gemensamt utspel. De påstår att medlemmar flyr facket för att de tappat tilltron till ”konservativ facklig retorik, rigida kollektivavtal och centralstyrd lönepolitik”. I stället sluter de upp bakom ”verklighetens krav”, som direktörerna uttrycker det. Något som påminner om en viss partiledares tal om ”verklighetens folk”, för övrigt myntat av Ny demokrati. Minimilönen är oväsentlig, det är bara första steget sen klättrar man, är arbetsgivarnas argument. Almega tjänsteföretagen hänvisar till rapporten Låglönefällan en myt och hävdar att ett fåtal blir kvar i ”låglöneträsket”. Och ändå detta massiva motstånd. Lägstlönen fungerar även som maxlön. På callcenter kan man ligga kvar på den lägsta nivån år efter år. Enda höjningen blir uppräkningen i avtalet. Det kan Christina Pedersen, Unionens ordförande på Sykes i Ed, vittna om (se sid 12). Callcenter är en bransch där många ligger på eller nära lägsta lönen. För kommunikatörerna, som har ett tidspressat jobb med psykisk stress och övervakning, är medianen för den fasta heltidslönen 16 700, visar en färsk medlemsstudie. Att ingångslönerna driver upp ungdomsarbetslösheten, är ett mantra för arbetsgivarna. De får nu stöd av alliansens ungdomsförbund som i en debattartikel utmålar fackens ständiga krav på höjda ingångslöner som bov i dramat. I stället hoppas de på en ”stark lönekarriär”. Men de som kommit in lågt vet att en eftersläpning är näst intill omöjlig att hämta in. När arbetsgivarna kräver särskilda inskolningsavtal slår de in öppna dörrar. Avtalen inom Unionens område ger möjlighet att gå in lägre för den som är ung och behöver skolas in i jobbet. Men förhandlarna känner inte några företag som krävt den typen av lösningar. Dessutom är det billigare att anställa unga. De sociala avgifterna för alla som är under 26 ligger betydligt lägre är för övriga. Kanske är det inte minimilönerna i sig som upprör direktörerna. De kostar inte mycket att höja. Men det får en smittoeffekt i gruppen över. Höjda lägsta nivåer gör det också svårare att pressa löneläget neråt. Något som redan är på gång genom sänkt a-kassa och lokala krisavtal. 7-09 KOLLEGA 55 Kollega nr 7/09 2010-01-25 10:33:0 LEX VAN LIESHOUT/SCANPIX MARIE SWARTZ/SCANPIX FREDRIK SANDBERG/SCANPIX
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68