Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57 CECILIA FAHLBERG FÖRBUNDSORDFÖRAND
E också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ. Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang! Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt – vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition. Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra! Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre. Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne. Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv. En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring. Arbetsgivarna tar inte sitt ansvar! Tänker arbetsgivarna abdikera? Det är en fråga som måste ställas vid en granskning av Svenskt Näringslivs ståndpunkter. Ståndpunkter: ➼Mycket avdagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott. ➼Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera. ➼Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld. ➼Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Arbetsgivarförbunden verkar vara på väg att kliva av sin roll som ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Noll – både i procent och kronor – i de centrala löneavtalen och fritt fram för att man på varje företag ska kunna försämra anställningsvillkoren. Det är det som Teknikföretagen, Almega och andra viktiga arbetsgivarförbund säger att de vill ha. Inte bara 2010 utan även kommande år. Det är att abdikera från sin roll som ansvarstagande part, och därmed även från den svenska partsmodell som under årtionden framgångsrikt har byggt tillväxt, välfärd och en väl fungerande arbetsmarknad. En modell som innebär att fackförbund och arbetsgivarorganisationer genom kollektivavtal sätter normen för löner och anställningsvillkor i de olika branscherna. Vi begär 2,6 procents löneökning i de centrala avtalen. Det är både möjligt och rimligt. Konjunkturinstitutet varnar för att uteblivna eller låga löneökningar leder till sämre köpkraft, mindre fart i samhällsekonomin och risk för fler arbetslösa. När vi har granskat de tjugofem största företagen ser vi att de allra flesta av dem även under krisåret 2009 gjorde goda och ibland även förbättrade resultat. Klubbarnas bedömningar inför det närmaste året visar att det pekar uppåt i de allra flesta branscherna – export, försäljning och vinster kommer att öka även i företag som har hård konkurrens från utlandet. Det finns alltså utrymme i före- tagen för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor, i form av mer kompetensutveckling och jämställda löner för dem som arbetar ihop vinsterna. Att inte vilja träffa avtal som innehåller löneökning för branschen – det är att inte ta ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. Det är att istället att låta mindre lönsamma företag – eller i hög grad lönsamma som styrs från andra sidan jordklotet – få konkurrensfördelar genom lägre löner och försämrade anställningsvillkor. Nej, det som framstår som en abdikation rymmer i själva verket en annan verklighet. Det handlar om att arbetsgivarna ser en möjlighet att flytta fram sina positioner. Deras ambition är att öka sin egen makt. När vi frågat klubbarna om deras erfarenheter är svaret entydigt: Om inte det centrala avtalet anger löneutrymmet kommer klubbarna i kraftigt underläge. Många medlemmar skulle bli helt utan berättigad löneökning. Det skulle bli alltför lätt för arbetsgivare att bara säga nej. På de arbetsplatser där medlemmarna inte har fackliga företrädare blir det helt skrivet i stjärnorna om det blir några lönehöjningar överhuvudtaget. kollega.se Fortsätt debatten på www. kollega.se. Klicka på Opinion och Debatt, välj artikel och skriv en egen kommentar. 1-10 KOLLEGA 57 CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX CECILIA FAHLBERG FÖRBUNDSORDFÖRANDE också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ. Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang! Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt – vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition. Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra! Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre. Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne. Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv. En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring. Arbetsgivarna tar inte sitt ansvar! Tänker arbetsgivarna abdikera? Det är en fråga som måste ställas vid en granskning av Svenskt Näringslivs ståndpunkter. Ståndpunkter: ➼Mycket avdagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott. ➼Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera. ➼Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld. ➼Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Arbetsgivarförbunden verkar vara på väg att kliva av sin roll som ansvarstagande parter på arbetsmarknaden. Noll – både i procent och kronor – i de centrala löneavtalen och fritt fram för att man på varje företag ska kunna försämra anställningsvillkoren. Det är det som Teknikföretagen, Almega och andra viktiga arbetsgivarförbund säger att de vill ha. Inte bara 2010 utan även kommande år. Det är att abdikera från sin roll som ansvarstagande part, och därmed även från den svenska partsmodell som under årtionden framgångsrikt har byggt tillväxt, välfärd och en väl fungerande arbetsmarknad. En modell som innebär att fackförbund och arbetsgivarorganisationer genom kollektivavtal sätter normen för löner och anställningsvillkor i de olika branscherna. Vi begär 2,6 procents löneökning i de centrala avtalen. Det är både möjligt och rimligt. Konjunkturinstitutet varnar för att uteblivna eller låga löneökningar leder till sämre köpkraft, mindre fart i samhällsekonomin och risk för fler arbetslösa. När vi har granskat de tjugofem största företagen ser vi att de allra flesta av dem även under krisåret 2009 gjorde goda och ibland även förbättrade resultat. Klubbarnas bedömningar inför det närmaste året visar att det pekar uppåt i de allra flesta branscherna – export, försäljning och vinster kommer att öka även i företag som har hård konkurrens från utlandet. Det finns alltså utrymme i före- tagen för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor, i form av mer kompetensutveckling och jämställda löner för dem som arbetar ihop vinsterna. Att inte vilja träffa avtal som innehåller löneökning för branschen – det är att inte ta ansvar för en väl fungerande arbetsmarknad. Det är att istället att låta mindre lönsamma företag – eller i hög grad lönsamma som styrs från andra sidan jordklotet – få konkurrensfördelar genom lägre löner och försämrade anställningsvillkor. Nej, det som framstår som en abdikation rymmer i själva verket en annan verklighet. Det handlar om att arbetsgivarna ser en möjlighet att flytta fram sina positioner. Deras ambition är att öka sin egen makt. När vi frågat klubbarna om deras erfarenheter är svaret entydigt: Om inte det centrala avtalet anger löneutrymmet kommer klubbarna i kraftigt underläge. Många medlemmar skulle bli helt utan berättigad löneökning. Det skulle bli alltför lätt för arbetsgivare att bara säga nej. På de arbetsplatser där medlemmarna inte har fackliga företrädare blir det helt skrivet i stjärnorna om det blir några lönehöjningar överhuvudtaget. kollega.se Fortsätt debatten på www. kollega.se. Klicka på Opinion och Debatt, välj artikel och skriv en egen kommentar. 1-10 KOLLEGA 57 CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68