Advokaten 1
Fokus Medling vid brott ”Det saknas siffror. Det
är ett av problemen med medling idag, att det inte finns någonstans där man kan få tag i statistik.” Linda Marklund medLingen i siFFror enLigt BrÅ Brå utbildade under projektåren ungefär 800 medlare. Inför lagens ikraftträdande i januari 2008 sade sig nästan 90 procent av landets kommuner (252 kommuner) kunna erbjuda medling. När Brå inledde sitt uppdrag 2003 var det bara ett tiotal kommuner som hade någon medlingsverksamhet att tala om. Antal påbörjade medlingar 20032007: ca 3300 (enligt protokoll till Brå). 70 procent av dessa fullföljdes. De vanligaste brottstyperna för medling: snatteri, misshandel, skadegörelse och stöldbrott. Gärningspersonerna var 6-54 år. Medel- och medianåldern var 15 år. 2/3 var pojkar. Brottsoffren var i 55 procent av fallen näringsverksamheter, i 44 procent av fallen enskilda personer. Åldern varierade från 4-91 år, medelåldern 28 år men medianåldern var 17 år. Avtal ingicks i knappt hälften av medlingarna. 69 procent av medlingarna ägde rum efter avslutad förundersökning men före dom. 11 procent ägde rum innan förundersökningen var avslutad, och 19 procent efter rättegången. pÅverkar säLLan straFFet Medlarna i Stockholm, Göteborg och Örnsköldsvik säger sig alla ha en god kontakt med polisen. Inom övriga rättsväsendet varierar dock kunskapen om och inställningen till medling. Men de åklagare som fått erfarenhet av medling är enligt Pia Törnstrand positiva. – Åklagarna som jag samarbetar med tycker att rättegångarna får ett bättre pedagogiskt värde efter medling. Om ungdomarna har medlat kan åklagarna sköta sitt jobb på ett helt annat sätt, eftersom de unga är lugna, säger hon. Pia Törnstrand skulle dock vilja se att medlingen fick påverka straffutmätningen på ett tydligare sätt. Ofta nämns inte ens medlingen i rättegången, förklarar hon. – Det är tråkigt när vi nu har den här möjligheten enligt lagen, att ingen överhuvudtaget uppmärksammar det sen. Man vill gottgöra och ställa till rätta, och så är det ingen som bryr sig. Utom målsäganden såklart, om de nu träffas, säger Törnstrand. Hennes erfarenhet är att medling ytterst sällan påverkar straffet, och när det sker är det enbart marginellt. Inte heller advokaterna tycks veta särskilt mycket om medling. Medlarna får ytterst sällan frågor om sin verksamhet, och advokater är nästan aldrig med vid medlingsmöten. – Medling kan ligga till grund för åtalsunderlåtelse eller straffreducering och advokaterna borde därför vara väl insatta i detta, men det är de inte, konstaterar Angeliqué Fors i Göteborg. Pia Törnstrand önskar ett annat förhållningssätt från försvarare och målsägandebiträden i ungdomsmål. – Vi vet att det har positiv effekt på människan att erkänna sina tillkortakommanden. Och samhället har bestämt att ungdomar som begår brott ska ses på ett särskilt sätt, att vi ska försöka få dem att sluta och ta ansvar. Och hur kan man ta ansvar? Jo, genom att träffa den person man skadat. Men då kan inte advokaterna sitta och säga ”säg inte så mycket”, säger Törnstrand. otydLig och rättsosäker Sedan lagändringen 2008 har alla unga gärningspersoner rätt att få frågan om medling, förutsatt att de formella kraven är uppfyllda. Ändå vet ingen riktigt hur många medlingssamtal som genomförs per år. – Det saknas siffror. Det är ett av problemen med medling i dag, att det inte finns någonstans där man kan få tag i statistik, säger jur. dr Linda Marklund, som i sin avhandling undersökt medling vid brott i Sverige. Marklund är själv verksam som lekmannamedlare i Luleå, och hon är övertygad om att medling ger positiva effekter för både brottsoffer och förövare. Samtidigt är hon bekymrad 24 över hur kommunernas skyldighet att erbjuda medling genomdrivits. I sin avhandling beskriver Linda Marklund den svenska medlingsorganisationen som ”otydlig, haltande, rättsotrygg och rättsosäker”. Ett stort problem är, enligt Marklund, att kommunerna lämnats helt ensamma med uppgiften. – Det finns ingen enhetlig organisation som kan säkerställa att medlingen görs på ett rättssäkert sätt, med kvalitet och kompetens. Parterna har inte heller någonstans dit de kan vända sig om det blir problem, säger Linda Marklund. Resultatet har blivit att medlingen utformats på väldigt olika sätt i olika kommuner – och att den ibland inte alls genomförs. För även om alla kommuner säger sig erbjuda medling varierar ambitionsnivån. – På flera mindre orter har man en socialarbetare som ansvarar för medling, ungdomstjänst och andra ungdomsuppgifter. Det är naturligtvis väldigt svårt att få tiden att genomföra medling och driva frågan, konstaterar Linda Marklund. Förutom problem att hinna med allt leder de dubbla rollerna många gånger till jävs- och förtroendeproblem, när en socialarbetare som tidigare arbetat med tvångsomhändertagande av en ung person i nästa stund ska agera medlare till samma person. Det blir då svårt att hävda att medlaren verkligen är opartisk, menar Linda Marklund. Bristen på likformighet i medlingen är i sig ett rättssäkerhetsproblem, påpekar Linda Marklund. Hon pekar också på andra svagheter, som att utbildningen av medlarna i dag är kommunernas eget ansvar, och att rättskraften i de avtal som ibland sluts är osäker. kompLement men ocksÅ en deL Medling vid brott kan i dag inte ersätta den rättsliga processen i Sverige. Behöver man då ställa så höga rättssäkerhetskrav? Ja, anser Linda Marklund. – Medling är inte bara komplement, medling är en rättslig företeelse med egen lagreglering och processrättsliga regler kopplade till sig, säger hon. Tydligast märks kanske medlingens lite oklara ställning inom rättsväsendet av att en uppriktig vilja att medverka i medling enligt lagen ska kunna påverka straffutmätning och beslut om åtalsunderlåtelse. Medling kan dessutom ingå i straffet ungdomskontrakt som beslutas av domstolen. Också de verksamma medlarna ute i kommunerna är bekymrade över medlingens oklara ställning och bristen på enhetlighet. – Alla är inte lika inför lagen. Det är inte alla ungdomar som får frågan om medling, och det finns inga enhetliga rutiner, säger Angeliqué Fors i Göteborg, som tillägger att många kommuner också saknar tillräckligt kompetenta medlare. Advokaten Nr 6 • 2011 »