AMES 1
VANDRA I ITALIEN
TEXT OCH FOTO: SUSANNA BJÖRNINGER AOSTA – EN VANDRING PÅ BERGSTIGAR OCH GRÖNA DALAR På 1900 m.ö.h har jag sovit som en stock på underbara hotellet Frantze som ägs av Francesca och hennes familj. Dagens aktivitet är vandring. Att komma hit till Aostadalen och Champoluc mitt i sommaren är en fantastisk naturupplevelse, grönadalar möter snöklädda alptoppar. Dessutom finns det ett stort utbud av vandringsleder på Monte Rosa massivet som sträcker sig över 4000 meters höjd. Perfekt för mig som inte tycker om att åka skidor men fortfarande vill uppleva den fantastiska miljö som alperna har att erbjuda! EFTER EN STÄRKANDE frukost är det dags att träffa mitt sällskap för dagen och vi hoppar på liften som går från Champoluc upp till ändstation, härifrån ska vi starta vår tur. Vi är två stycken glada och förväntansfulla tjejer som snörat på sig vandringsskorna idag tillsammans med vår guide Marta. Marta har mycket bra lokalkännedom och hon berättar vad vi kan förvänta oss av vandringen men även att vädret kan vara lite nyckfullt och vi ska försöka hålla ett bra tempo. Hon tar täten och vi följer efter på grusgången utmed bergskammen. Det gäller att hitta en lunk som passar en själv. Luften är klar och vi har en fantastisk utsikt över de 36 snöklädda bergen och Aostadalen, där nere kan vi skymta den lilla byn Champoluc och utmed liftsystemet ser jag även hotellet Frantze. När vi kommer upp till 2500 m.ö.h får vi syn på en ganska stor plätt med snö som inte har smält bort ännu. Det känns lite surrealistiskt att kasta snöboll i början av juli klädd i shorts. Men här uppe är det ganska kyligt och det gäller att hålla tempot uppe så att man inte börjar frysa. Det är lätt att följa stigen som finns och naturupplevelsen är gudomlig. Jag har alltid varit intresserad av blommor och här uppe finns en stor variation av vackra arter som anpassat sig till detta klimat. Speciellt vacker tycker jag att Azalean är med sina rosa blommor. Har du tur så kan du även skymta ett och annat murveldjur, men de är snabba som attan så det gäller att hålla utkik efter dem. Du kanske inte kan se dem men du kommer definitivt att höra dem, de har ett gällt ljud som de varnar varandra med. Efter en stunds vandring kommer vi fram till två sjöar. Här tar vi ta en liten paus och äter av den matsäck som Marta har tagit med sig och njuter av naturen och lugnet, det är så tyst och stilla. Vi får smaka på lite goda ostar från trakten och lufttorkad skinka, själv har jag packat ner vatten, banan och choklad. Det gäller att fylla på med energi så att man orkar. Området har haft ett par dagar med ostadigt väder och det gäller att läsa av hur molnen går, för ganska fort kan vädret förändras till det sämre och det sista man vill är att hamna mitt i ett åskoväder. På 2900 m.ö.h bestämmer Marta att vi tyvärr måste börja vandra neråt. Naturen skiftar till ett grönare täcke här och vi går in i ett helt annat mikroklimat. Vi får chansen att se Edelweiss och som genast får mig och Maja att börja nynna på en speciell melodi. VI HAR DESSVÄRRE inte turen på vår sida och efter en timme hör vi på håll åskan mullra. Man känner sig ganska så liten när man omges av höga berg och mullret bara ökar och ökar. En dimma av moln sluter oss och vi försöker att gå så fort vi bara kan, men vi har en lång bit kvar och efter ett par minuter hörs en åskknall så hög att marken under mina fötter vibrerar. Strax öppnar sig himmelen och ner vräker regn och hagel. Stigen som vi går på blir snabbt fylld av regnvatten som forsar fram mellan våra fötter. Vi söker skydd i en lada, men vi är inte de första som stannat till här. Alldeles nyligen har korna på sommarbete varit här och jag ska erkänna att det är en förskräcklig doft som möter oss i dörren. Men vi behöver söka skydd för åskan och nöden har ingen lag. Ett par minuter står vi inne i ladan tillsammans med ett fågelpar som ruvar på tre små ägg innan regnet avtar och åskan drar bort och vi bestämmer oss för att fortsätta. Men det är inte en lätt match att gå nerför stigen i sjöblöta skor och kläder som blivit tunga som bly av regnet. Vi ett tillfälle halkar jag och skrapar upp ryggen på ett stenblock, jag svär lite och reser mig upp. Det är ganska jobbigt att gå då man spänner sig i både fötter och ben. Jag kan bara gissa vilken träningsvärk jag kommer att ha imorgon. STRAX BRYTER SIG solenstrålar fram och himlen blir återigen blå. Det är en sådan skön värmande känsla som tinar upp våra frusna kroppar och genast blir det så mycket lättare att gå. Stigen övergår till en grön sommaräng med högt gräs och örter, här gäller det att se upp så att man inte råkar trampa i en komocka. Fjärilar flyger från blomma till blomma i jakten på nektar och snart har luften värmts upp. Det är inte en lätt match att gå i nerförsbacke när skorna är dyngsura och när vi så småningom efter fem timmars vandring kommer ner till byn är det med stor lättnad vi slår oss ner på varsin stol på första bästa bar och beställer in caffè corretto! Den kvällen smakar middagen så underbart fantastiskt och jag sover så gott! Men hur jag kom upp till liften dagen efter, det är en annan historia.