Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Vi måste prata om självmord Självmord
är en död som skrämmer och det är förståeligt. Genom århundradena när religion präglade människors liv på ett annat sätt än idag betraktades självmord som en oacceptabel eller till och med kriminell gärning som stod i strid med Guds vilja. Drabbade människor straffades på olika sätt, till exempel genom att den som tagit sitt liv inte fick begravas i vigd jord som andra. Den här inställningen, som var grundad på tro och okunskap, ledde till rädsla och mytbildning om självmord och både myterna och rädslan lever kvar i vår tid, trots att det idag finns en helt annan förståelse för att den som begår självmord befinner sig i ett tillstånd där den egna viljan är satt ur spel. DEN UNDERLIGGANDE ORSAKEN är ofta att personen är drabbad av den behandlingsbara sjukdomen depression. Är man sjuk finns det hjälp att få och de som drabbas av psykisk ohälsa har samma rätt som alla andra att få behandling för sitt tillstånd. Tyvärr är det en utbredd missuppfattning att det inte går att påverka självmordsbenägna personer att ändra sitt beslut eller att det är farligt att prata om självmord eftersom man inte ska väcka den björn som sover. Man tänker att den som har bestämt sig för att ta sitt liv förr eller senare kommer att lyckas och att självmordsavsikt kan förstärkas av frågor och samtal. NÄR RÄDSLA OCH mytbildning dominerar en fråga är det lätt att bortse från den kunskap som finns. I själva verket vet vi att de flesta som försöker ta sitt liv och överlever dör av andra skäl än självmord och att de så småningom lär sig att tänka och handla på ett annat sätt. Vi vet också att samtal om självmordstankar är nödvändiga för att upptäcka om en person är självmordsbenägen. Det finns inga belägg för att sådana samtal ökar risken för självmordshandlingar och därför är det aldrig farligt att fråga någon om tankar på döden. SJÄLVMORD SMITTAR INTE, däremot är tystnad smittsam. Ju fler som tiger, desto svårare blir det för en enskild person att bryta tystnaden och berätta om hur hen egentligen mår. Genom att prata mer om det som de flesta människor trots allt har gemensamt, tankar på livet och döden, kan vi stärka skälen att leva. Det kan kännas tungt att förhålla sig till att psykisk sjukdom och självmord är något som kan drabba vem som helst. Vi vill gärna distansera oss genom att tänka att det drabbar andra, inte mig. Om vi istället tänker att sådant som är gemensamt för oss alla är en källa till kraft och gemenskap blir det lättare. ALLA VET HUR det känns att inte må bra. Med den utgångspunkten kan vi börja öva oss i att ställa svåra frågor och att berätta om egna erfarenheter. Det behöver inte vara så krångligt, man kan säga: Du verkar nedstämd och det gör mig orolig. Jag har själv mått dåligt så jag vet hur det känns. Kan jag hjälpa dig på något sätt? Signalen blir: det här är möjligt att prata om och jag lyssnar gärna, du behöver inte skämmas. Det hade lika gärna kunnat vara jag som behövde din hjälp. Vi är utrustade med varandra, som Ylva Eggehorn skriver. »När rädsla och mytbildning dominerar en fråga är det lätt att bortse från den kunskap som finns.« 48 | www.ssil.se Ullakarin Nyberg är psykiatriker, med. dr och suicidforskare, med bakgrund inom onkologi. Hon föreläser och utbildar om psykisk ohälsa och suicidprevention, handleder personal och utreder inträffade suicid. Just nu medverkar hon i SVT:s serie ”30 liv i veckan” en dokumentärserie om självmord. Hon har också skrivit boken ”Konsten att rädda liv - om att förebygga självmord” (Natur & Kultur). FOTO: MATTIAS AHLM