Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Att vårda eller vårdas – är det fråga
n? VI SOM ÄR personal inom vård och omsorg, i så kallade kontaktyrken, ger ofta mycket av oss själva på jobbet och i våra yrkesroller. Att använda sin egen empati som verktyg förefaller vara en risk för att den egna hälsan påverkas. Torbjörn Åkerstedt, läkare och expert på stress och sömn säger att empati kostar på och förklarar de ökande sjukskrivningssiffrorna med: ”Människor är väldigt påfrestande. Det är därför så många i så kallade kontaktyrken går in i väggen.” Ett drastiskt uttalande kan jag tycka, det får hänga i luften ett slag. Mitt eget nyvakna intresse beror på att jag träffat på fler och fler kollegor med utmattningssyndrom och långvarig sjukskrivning. Dels i min egen verksamhet DansSteget, dels som läkare i vården. Kvinnor dominerar, men så klart drabbas även män, av ”för mycket för fort” när behovet av vård är ett ymnighetshorn. Läs artikeln om Niklas Nygren här i Omtanke, en psykiatriker som inte bromsade i tid och nu skrivit den fina boken ” Ett slut, en början”. Nosa rätt på Ann Fridners ord och forskning, psykolog och forskare har inriktat sig på att studera läkares hälsa och har visat att läkares långtidssjukskrivningar mellan 2009 och 2014 ökade med nästan 40 procent och att de psykiatriska diagnoserna stod för hela ökningen. Jag är övertygad om att det är på liknande sätt inom andra kontaktyrken. Varför blir det så här? Tror vi att vi är superhjältar eller upplever vi att valet att göra annorlunda inte finns? Påpekar vi missförhållanden och ropar på förändring utan att något händer? Jag valde att gå efter mobbning från en överordnad i en otydlig ledningsstruktur, där varken HR eller fack hjälpte mig. Lojaliteten blev lätt efter att ha kämpat ett helt år min hälsa vann. Kanske är det fortfarande, tabu, att inte orka. Kanske finns 48 | www.ssil.se bilden av Florence Nightingale kvar som kvarnstenar runt våra spända axlar, kanske finns den klämkäcka bilden av stor, skäggig, robust behandlingsassistent på våra näthinnor och hindrar oss från att se andra aspekter av oss själva än hjälparen. Sveriges befolkning blir äldre och fler måste ta hand om fler. Vi som vårdar andra och dagligen visar omtanke och omsorg vill kunna vara hela oss själva och hålla oss friska. Det är jag helt övertygad om, men det är också vårt eget ansvar att förändra bilden av hjälparen. Jag och en kollega har bildat ”Vem tar hand om Doktorn?” ett sammanhang för läkare för att diskutera och stötta. Det är ett litet strå. Vad kan du göra för dig själv, precis här och nu? Sömnen är den bästa lösningen för återhämtning och Torbjörn Åkerstedt igen: – Om man arbetar väldigt hårt med huvudet verkar det som om det beslutsfattande bränslet tar slut. Det måste man sova bort, eftersom sömnen återställer hjärnan. Det andra blir direkt från mig utan krusi duller eller betänketid: Fysisk aktivitet. Lite grand som silvertejp. Funkar i alla lägen. Mycket. Ofta. Hvergang! Jag vill fortsätta att vårda och hjälpa och träffa människor som bitvis är påfrestande. Det är som skönhet tänker jag – det ligger i betraktarens öga. Men jag kommer inte att vara Florence igen och jag kommer aldrig att låta någon annan bossa Jill Taube Jill Taube är psykiatriker med mångårig erfarenhet av att arbeta nära folkhälsa med framför allt fysisk aktivitet som expertområde, men också med levnadsvanor i stort. Hon skriver populärvetenskapligt, föreläser och driver verksamhet med kunskap och rörelseglädje för att öka psykisk hälsa. min tillvaro så att jag hamnar i tungsinne. Ta hand om dig, så du orkar ta hand om andra! Egentligen lika enkelt som när vi flyger och uppmanas ta på oss syrgasmasken själv först. »Varför blir det så här? Tror vi att vi är superhjältar eller upplever vi att valet att göra annorlunda inte finns? Påpekar vi missförhållanden och ropar på förändring utan att något händer?« FOTO: ANNA BACK-FITINGHOFF