Svensk Vattenkraft 1
En generator kopplad till en av vattenkraftturbin
erna i Emsfors. På Emsfors Bruk tändes glödlampor för första gången 31 oktober 1893. Det kom en ingenjör och en montör från Västerås och spikade bräder i taken och skruvade fast porslinsknoppar på dessa och fäste två svarta trådar, sen satte man dit hängande trådar med hållare och i hållarna skruvade man i glaskulor (lampor) som fick ström från en dynamomaskin på 15 hästkrafter som drevs av huvudaxeln som gick in i fabriken och drev alla maskinerna och huvudaxeln drevs av vattenhjulen. Vid dynamon fanns en marmortavla med en Volt- och en Amperemätare och en ratt till ett motstånd som man fick vrida på för att hålla någorlunda jämn ström, 110 Volt likström. Vid denna maskin fick jag och Hellqvist bli skötare. Nu kunde man släcka fotogenlamporna för dynamomaskinen gav kraft till ett femtiotal glödlampor som lyste upp hela fabriken och även disponentbostaden. Så gick det några år men sen orkade inte den lilla dynamon med alla lampor som tillkommit så då kom ”Mackmyrarna” hit och satte dit en särskild turbin med regulator. Sen var det ingen sparsamhet med lyset. År 1907-09 moderniserades kraftstationen, vattenhjulen ersattes av tre Francisturbiner som inköptes från Karlstads Mekaniska Verkstad, Verkstaden i Kristinehamn. Fallhöjden var då endast två meter, turbinernas varvtal var 62,5 r/m och effekten var 120 hästkrafter. Turbinerna drev via öppna kuggväxlar en gemensam axel som gick in i fabriken och drev maskinerna, från axeln drevs även en växelströmsgenerator som tidigare suttit i Karlshammars första kraftstation. År 1924 byggdes kraftstationen vid bruket om, fallhöjden ökades till ca tre meter, på de båda yttersta turbinerna monterades generatorer med sammanbyggda kuggväxlar från Luth & Rosen, turbinen närmast bruket, den s.k. landturbinen fortsatte att driva axeln som gick in i bruket, men drev även en generator. Vid ett besök i kraftstationen någon gång på 80-talet hittade jag en driftsrapport från 1940 (som jag tog hand om för att det var min pappa som hade skrivit rapporten) där kan man läsa följande, landturbinen, generator 1 avgiver 40 kW och vid en annan tidpunkt stod det, mottager 20 kW, alltså, ibland gick den som generator, ibland som motor och hjälpte till att driva axeln som gick in i fabriken och drev pappersmaskinens pressar och även holländarna i Holländeriet. Från en av vattenturbinernas matare kunde arbetarna på bruket få sina radiobatterier laddade, på den tiden behövdes två batterier till en radio, ett på 6 Volt till radiorörens glödström och ett på 120 Volt till anodströmmen och det var framför allt 120 volts batteriet som laddades för matarens spänning låg i regel på 110 till 120 Volt. För att justera strömmen kopplade man ett antal parallellkopplade glödlampor i serie med laddströmmen. Då kunde man skruva i eller ur glödlamporna och på så sätt ökade eller minskade laddningen. Smart, skulle man sagt i dag. Det var inte bara till brukets drift som strömmen skulle räcka till, bruket levererade även ström till samhällena runt omkring. Emsfors. Emmekalv och Påskallavik fick sin ström från brukets turbiner. Behovet av kraft ökade, så nu klarade inte vattenkraften av hela behovet längre därför inköptes år 1927 en de Lavalls ångturbin på 350 kW att användas vid behov och vid de tider då det var lite vatten i ån. Men kraftbehovet ökade ständigt så år 1929 monterades en STALkondensturbin på 840 kW in. Turbinen hade tidigare varit monterad i ett fartyg. Nu trodde man att kraftbehoven var lösta för all framtid, men så var det inte. År 1937 hade man monterat in en ny vattenturbin i Karlshammar, en Kaplan från Verkstaden i Kristinehamn, effekten var 640 kVA. Kraftbehovet fortsatte att öka så år 1939 inköptes en STAL mottrycksturbin på 1000 kW, turbinen var avsedd för Polen men eftersom kriget hade brutit ut kunde inte Polen ta emot turbinen. Den nya turbinen skulle ersätta den gamla de Lavall-turbinen som ansågs ha tjänat ut. I slutet av 1939 var det som de-Lavall-turbinen hade anat att den ej längre var värdig att tjäna som draghäst och därför ilsknade till och satte av i sken så matare-maskinen lossnade från turbinens axel och delar yrde omkring i ångcentralen. Matarens ankare passerade maskinisten men som tur var på behörigt avstånd och ut genom dörren som vid tillfället tyvärr var stängd. Spänningsregleringen hade hittills skötts för hand, så en maskinist hade alltid behövt vara på plats, en vid vattenturbinerna Kaplan Karlshammar. SVENSK VATTENKRAFT #4 2021 13