Svensk Vattenkraft 1
det beslöts att en ny 50 kV ledning skulle byggas
. I Karlshammar fanns en mottagningsstation som var ansluten till 50-kV ledningen mellan Nybro och Oskarshamn och där skulle den nya ledningen anslutas. Det var fyra av Brukets totalt tio elektriker som släpptes ut på grönbete för att bygga denna ledning. Jag var en av dem, två var i min ålder, 23 år och den fjärde var betydligt äldre, han hade fyllt 33 år. Ingen av oss hade någon vana vid så stora linjearbeten, visserligen hade vi jobbat med brukets distributionsnät som försåg samhällena runt bruket med elkraft, men här var det frågan om betydligt större och tyngre grejor. Ledningen som var ca två km lång byggdes med par-stolpar i trä, 14 – 15 meter höga och det kändes lite otäckt att klättra upp i dem, speciellt innan vi hade fått upp balkar och isolatorer så man hade något att hålla sig i. Det var svår terräng på vissa ställen och med utrustning som inte var avsedd för så här grovt ledningsbygge var det förvånansvärt att vi klarade oss utan ett enda olycksfall. Stolparna släpades ut med traktorhjälp så långt det gick att komma fram, men den sista sträckan fick vi ta hjälp av häst. Jag erbjöd mig att gå till en av Brukets arrendebönder och låna en häst, bonden selade på hästen och räckte över tömmarna till mig (som aldrig hade kört häst förr) och det gick bra på den lilla skogsvägen, när jag kom fram till skogsbrynet kopplade jag ifrån vagnen och började leda hästen. Det var en bra bit kvar genom skogen till arbetsplatsen, så jag tänkte, inte ska jag behöva gå när det finns en hästrygg att sitta på, jag ledde fram hästen till en stor sten och hasade mig upp på hästryggen, hästen lunkade på så fint och jag kände mig så stolt där jag satt, men sen så blev det tvärstopp. Hästen hade fått syn på mina arbetskamrater i sina gula hjälmar och det avvek väl för mycket från den övriga naturen, så hästen vägrade att röra sig ur fläcken. Efter en god stunds resonerande med hästen och med hjälp av en brödkant som jag för säkerhets skull hade i bröstfickan på overallen så fick jag äntligen hästen att gå framåt. Det var den snörikaste och kallaste vintern i mannaminne, det började snöa i november och snön låg kvar till april och några dagar var det under 30 grader kallt, burr. Den våren svämmade Emån över alla bredder, fabriksområdet vid Bruket var helt översvämmat. Även vägen fram till vår arbetsplats i skogen var bitvis översvämmad men den gamla svarta Volvon, PV 444 som vi hade, tog sig fram fint. Nu var det härligt när våren kom och arbetet fortsatte, fram i september var det dags att börja med att dra ut trådarna, linorna som skulle leda ned strömmen till bruket. Linorna var av typ Fe-al dvs. en kärna av stål och runt denna aluminiumtrådar med en area av 99 mm2 vilket motsvarar samma ledningsförmåga som 50 mm2 kopparlina. Linan hade ett fint namn, Pigeon, som betyder duva. Vi drog ut de 2 km långa linorna för hand, men där terrängen tillät tog vi hjälp av min trimmade moped, av märket Cresent, stark som en mindre björn. Efter ungefär 1,5 års arbete kopplades ledningen in vid 50 kV ställverket i Karlsammar på julaftonsmorgonen 1967, vi rökte cigarr, men inte enbart att fira att ledningen var färdig utan framför allt för att ”gamlingen” i gänget hade fått sin första son den natten, men det hindrade inte honom från att vara med vid den högtidliga inkopplingen. I det här sammanhanget är det väl lämpligt med några ord om Emån som flottled också. Emån har används som flottled mellan åren 1897 och 1963. I början på 1900 talet var det inte att tänka på att transportera ned massaveden med lastbil från det Småländska höglandet, den lastbilskapaciteten fanns inte på den tiden. Nedan följer en intervju gjord av Brukets skogsvaktare, Sven-Olof Johansson med flottarbasen Oskar Andersson, som man kunde läsa i Brukets personaltidning, ”Bruksekot” 1966. När ved flottades till Emsfors Bruk började flottningen vid Kungsbro i närheten av Kvillsfors, det var en sträcka på ca 13 mil. Det flottades från ca 10 000 m3 och upptill 56 000 m3 massaved om året. Det var normalt ca 8 till 10 man som skötte flottningen, men år 1931 då det flottades som mest var man 20 man. Det var ju några kraftverk som stockarna skulle förbi men flottningen hade laglig rätt att få vatten till flottrännorna förbi kraftverksdammarna, så i Finsjö och Karlshammar fick turbinerna gå på tomgång under tiden flottningen pågick. En sommar regnade det 80 mm på ett dygn, då steg Emån 1,5 meter, så efter det ovädret tog det tre veckor för oss att samla in stockarna längs stränderna. Flottningen började i mitten av april och slutade framme i september. Från Fliseryd och ner till Bruket var det en svår sträcka, det var tätt mellan strömmarna och när vi hade kommit dit ner var vårfloden redan överstånden och det var lite vatten i ån, så då kunde det vara besvärligt. 1963 upphörde flottningen i Emån och ersattes med moderna lastbilar. Från min barndom kommer jag ihåg flottarna som ett glatt gäng, men jag kommer också ihåg hur de skällde på oss när vi som småpojkar sprang på stockarna tvärs över ån, ett rent livsfarligt tilltag, men spännande var det. Vad använde jag friblåsningsångan till? När jag var i 16-årsåldern hade jag fått för mig att jag skulle bygga en båt, en snabb liten en, med utombordsmotor. Jag hade köpt en ritning från tidningen ”Teknik för Alla” och inhandlade virke och plywood och satte i gång att bygga. Men när jag kom till de övre listerna, jag tror att de heter slagvägare så skulle de böjas så kraftigt, så de gick av. Ja hur gör jag nu, jo, jag hade sett hur båtbyggare Eriksson på Runnö gör när han bygger båtar, han stoppar in bräderna i en låda och sprutar in ånga som han får från sin vedeldade bykgryta. Sagt och gjort, jag tar listerna på axeln och cyklar bort till bruket, stoppar in listerna i ångröret, smyger in i turbinkällaren, öppnar ventilen lite lagom (turbinen ökar 50 kW). Men hur kunde jag veta att det fanns en ventil där osv, när jag var så ung, undrar ni säkert, jo jag jobbade ju på bruket och min pappa var turbinskötare och redan då var jag intresserad av turbiner, så lite information hade jag inhämtat. Nåväl, nu var det nog dags att stänga ventilen och dra ut listerna. Men ve och fasa, listerna som är över 4 meter långa har svällt och sitter fast i röret, vad gör jag? Det ligger en eka där som jag lånar, binder ett snöre i listerna och binder fast i ekans akterspegel, tar sats och ror ut över ån, men snöret går av, listerna sitter dikt i röret. Men det kanske finns ett sätt till, jag smyger in i turbinkällaren och hoppas att ingen ser mig, öppnar ventilen så snabbt jag kan och för fullt. Nu är det spännande att se vad som har hänt. Listerna är i alla fall borta, men jag ser dom inte, jo nu ser jag dem, de ligger och flyter i vassen på andra sidan ån. Snabbt hem och skruva fast dom och det lyckades. Båten blev så småningom klar, slutet gott, allting gott. Gunder Holm, sekreterare SmVF SVENSK VATTENKRAFT #4 2021 15