Svensk Vattenkraft 1
och en vid ångturbinerna, men år 1934 installerad
es en spänningsregulator, en tickande snabbregulator av Aseas fabrikat med kontakter av 24 karats guld. Detta gjorde att personalen vid ångturbinerna även fick ta hand om vattenturbinernas drift. När bruket någon gång på 20-talet började distribuera el-kraft till samhällena runt omkring såldes strömmen per ljuspunkt, man fick betala för hur många ljuspunkter man hade. Som ljuspunkt räknades en från bruket och transporterades på en järnväg som anlades för det ändamålet. En elektrisk ångpanna installerades och fick ström från vattenturbinerna, ångan var ju nödvändig för pappersmaskinens torkcylindrar. Man körde så att säga på eget nät fram till 1952, så innan dess var det lite si och så med ”nätstabiliteten”. Jag minns från min barndom kalla vinterkvällar när lyset blev svagt och ibland nästan slocknade, då visste man att det hade isat igen uppe vid Karlshammar, eller om det inte var på vintern och ändå lyset blev svagt, ja då var det nog en allt för stor stock i flishuggen. Effekten till Påskallavik var på 40-talet ca 30 kW förutom på söndagarna, då steg den till nästan 50 kW för då var värmen i kyrkan påslagen (det har min pappa berättat, som var turbinskötare vid bruket). År 1952 byggde dåvarande Sydkraft (eller kanske de hette Sydsvenska Kraftaktiebolaget) en 50 kV- ledning och satte upp ett ställverk vid Karlshammar och kraftverket i Karlshammar anslöts över en transformator och en 6 kV-ledning. Därefter var det fritt fram för Emsfors och Påskallaviksborna att sätta in el-spis. Francisturbinens generator. lampa eller ett vägguttag, så installationen i husen var sparsam, som mest en lampa i varje rum och en lampa och ett vägguttag i köket. År 1930 kostade ett fast abonnemang för tre stycken 40 W glödlampor 50 kr per år, arbetade man på bruket fick man 40 % rabatt, om man inte var tjänsteman, för då var strömmen gratis. Om man var en större förbrukare kostade strömmen 40 öre kWh. Men allt eftersom tiden gick ökade behoven av kraft till hushållen, så då sattes det upp el-mätare så att man kunde läsa av förbrukningen och betala därefter, mätarna satt på en trätavla och säkringen var på 6 Ampere. Men krafttillgången var fortfarande dålig, så att fundera på att installera el-spis var inte att tänka på. Om någon frågade disponent Tage Fleetwood om att få installera en sådan blev han svart i ögonen och tyckte att man äventyrade brukets drift. Under krigsåren gick fabriken på sparlåga, men kunde tack vare den egna vattenkraften hålla i gång en av de fyra pappersmaskinerna, olja och kol till de tre ångpannorna gick inte att få tag i. En av pannorna eldades med halm och torv, torven togs från en torvmosse ett par km 14 SVENSK VATTENKRAFT #4 2021 Men det fanns en begränsning på effekten som fick tas ut från Sydkraft, den var de första åren begränsad till 800 kW, (men höjdes senare till 1300 kW) effekten registrerades på en s.k. maxigraf och överskreds begränsningen fick man betala en straffavgift som var ganska hög. Överuttaget lästes av i slutet på månaden och då var det förargligt om man överskred gränsen de sista dagarna i månaden, gjorde man det i början så kunde man utan extra kostnad utnyttja det månaden ut. Vattenturbinerna gick alltid på den effekt som motsvarades av vattenflödet i ån, kondensturbinen som var dyr i drift ville man köra så lite som möjligt, den användes att ta topparna med. Effekten på mottrycksturbinen styrdes av ångförbrukningen i fabriken, ångan som hade gått igenom turbinen och höll ett tryck på 3 kg/cm2 användes i huvudsak till pappermaskinernas torkcylindrar och till kokarna där man kokade träflisen till massafibrer. Om nu kondensturbinen gick för fullt och ångförbrukningen i fabriken inte var så hög, då sjönk effekten på mottrycksturbinen och maxigrafens visare börja närma sig ”överuttag”, vad gjorde man då? Jo, det fanns ett knep, man hade svetsat in en ventil i mottrycksledningen efter turbinen och dragit ett 4 tums rör ut i Emån. Öppnade man den ventilen och friblåste ångan ut i ån så ökade effekten med ett par hundra kW. (Det ångröret har jag använt mig av en gång i ett helt annat syfte, men det kanske jag berättar om senare). Detta var ingen billig metod men kanske nödvändig för att få ett litet krafttillskott, det kostade mera brännolja i pannan och man blev av med värdefullt renat matarvatten. När det var lite vatten i ån så mynnade friblåsningsröret ut över vattenytan och då hördes oljudet över hela samhället. År 1965 hade effektförbrukningen vid Bruket ökat så pass att överföringsförlusterna i 6 kV ledningen mellan Karlshammar och Bruket hade blivit så stora att Utrivningen av vattenkraftverket vid Emsfors