Svensk Vattenkraft 1
Hur sköter länsstyrelserna samverkan? Som framgår
på flera ställen i detta nummer är det stora skillnader mellan länsstyrelserna. Det börjar med hur många handläggare som arbetar med samverkan, vilken kunskap de har i olika frågor, i vilken utsträckning länsstyrelsens olika områden är involverade och – inte minst – hur fast man är i föreställningen att det är utrivning av dammar och kraftverk som är den givna lösningen på de problem med vattenmiljön som kan finnas. Med tanke på det samarbete som finns mellan länsstyrelserna är dessa skillnader förvånande; ur rättssäkerhetssynpunkt är de oacceptabla En kanske naiv förhoppning är att denna artikel ska leda till en självrannsakan hos de flesta länsstyrelserna. För kraftverksägare, förtroendevalda. konsulter m fl kan den förhoppningsvis tjäna som en checklista i kontakterna med länsstyrelserna under samverkansprocessen (och även i andra sammanhang). Inte alla länsstyrelser hör av sig I ett land där samråd med organisationer, yttranden över remisser o d är vardagsmat borde det för alla länsstyrelser vara självklart att inte bara kontakta de enskilda kraftverksägarna utan också SVAF och respektive regional förening. Så är dock inte fallet. Av de sex nordligaste länsstyrelserna är det bara en som sänt över förslag till nulägesbeskrivning. I södra Sverige är det fler som dragit in SVAF men det är fortfarande en minoritet. Och de regionala föreningarna verkar inte existera trots att de flesta länsstyrelser har haft olika kontakter med dem i många år. SVAF utgår från att detta rättas till och att i fortsättningen både SVAF och de regionala föreningarna bjuds in till möten, både digitala och fysiska, och får förslagen till nulägesbeskrivning, analys och åtgärder för yttrande. Länsstyrelserna tar inte sitt ansvar Syftet med samverkan är att i möjligaste 8 SVENSK VATTENKRAFT #4 2021 mån få fram underlag för ansökan om omprövning. I de flesta fall är länsstyrelserna långt ifrån kraven i vattenverksamhetsförordningen och Havs- och vattenmyndighetens (HaV) vägledning för samverkan. I stället söker man skyffla över ansvaret på kraftverksägarna, trots att länsstyrelsernas tvärsektoriella uppdrag borde borga för att man har nödvändig kunskap. Det kan också vara ett resultat av att vattenvårdarna inte heller i detta arbete släpper in de andra specialisterna på länsstyrelserna, vilket förstärker det hot mot samhället som vattenvårdarna sedan länge utgör. Nedan följer en genomgång av bristerna i länsstyrelsernas dokument utan någon uppdelning på nulägesbeskrivning, analys och miljöåtgärder. Länsstyrelserna är fast i juridiken I många av länsstyrelsernas samverkansdokument upptas en försvarlig del av utrymmet av referat av allehanda föreskrifter, vägledningar m m från främst HaV. Dessa är genomgående ensidigt vattenkraftfientliga utan att ha stöd för detta i EU- eller svensk rätt. Det verkar också vara ett sätt att dölja att länsstyrelsernas kunskap om förhållandena på platsen är ganska svag. Vattenmiljö Detta område får ojämförligt störst utrymme, här besitter länsstyrelserna en kunskap. Men när det kommer till att diskutera vilka biologiska problem som kan finnas och i vad mån dessa beror på dammar och kraftverk blir det svagare. Att havsvandrande fisk ska ha upp- och nedströmspassage är okontroversiellt, så länge det inte tillåts hota pågående vattenverksamheter. Det kan även gälla ålen i de vattendrag där den inte längre finns men förhoppningsvis kan komma tillbaka. Finns det bara svagsimmande fiskarter måste det till en diskussion av varför dessa har ett behov av att vandra just förbi en viss damm. Om dessa fiskarter fortfarande förekommer i livskraftiga populationer efter århundraden av olika slags vandringshinder finns det ingen anledning att känna oro för deras framtid. Än mindre blir oron för de svagsimmande fiskarna när man betänker hur stora och omväxlande habitat de oftast har; de har inga svårigheter att fullborda sin livscykel. Dessutom kan vid högflöden ske en del nedströmspassage (kanske också uppströms). Länsstyrelserna är i flera fall inne på att utrivning egentligen är det enda som är riktigt bra. För det första glömmer man då att avväga olika samhällsintressen av att använda vatten mot varandra. För det andra missar man den biologiska skada som en utrivning innebär. I mindre vattendrag med MLQ på några få hundra liter i sekunden kommer den nygamla strömsträcka som man är ute efter under många år att vara torrlagd. MLQ är just ett medelvärde. De pågående/befarade klimatförändringarna kommer dessutom att förstärka detta genom att mer av årsvattenföringen kommer att gå på vintern, mindre under den redan torrare sommaren och hösten. Detta är den tid på året då fisken i första hand vandrar. Att återskapa strömsträckor använder länsstyrelserna som ett argument för att riva ut dammar och därmed tvinga kraftverken att slå igen. Ett par länsstyrelser redovisar också hur mycket av vattendragen som är strömsträckor, det tillskott som en utrivning av kraftverksdammarna (och även andra dammar) skulle ge ter sig oftast som marginellt. Hydrologi Med utgångspunkt från den egna kunskapen och de uppgifter som ägarna lämnat om de olika kraftverken borde länsstyrelserna under denna punkt i nulägesbeskrivningen ge en översikt över vattendragets hydrologi i stort. Olika flödesparametrar i olika delar av vattendraget, sjöprocent, regleringsgrad, varaktighetsdiagram, vad betraktar man som referensförhållanden. Detta saknas oftast, beror det på ointresse och/eller okunnighet? Det senare kan avhjälpas genom att man tar hjälp av konsulter. När det gäller korttidsreglering är ett typiskt resonemang "snabba och frekventa förändringar i flöde och vattenstånd vilket också påverkar livsmiljöerna i vattendraget negativt." Det verkar vara den storskaliga vattenkraften som länsstyrelserna då