NG Sthlm 1
S hima Niavarani slog igenom 19 år gammal med för
eställningen Autodidakt i enmansakt för vilken hon stod för alltifrån manus och regi till kostym och ljussättning. Sedan dess har hon medverkat i över 50 produktioner inom teater, tv och film och bland annat nominerats till Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Även om hon även har medverkat i ett flertal julkalendrar lär hon bli mer folklig än någonsin i vinter då hon spelar en av huvudrollerna i julens stora folkhemskomedi En del av mitt hjärta. EFTER ATT HA avverkat en omslagsplåtning där Shima på karaktäristiskt manér har tagit kommandot över händelserna, på ett högst sympatiskt sätt ska sägas, beger vi oss till ett lokalt fik för att kunna samtala enskilt. Vi har träffats massor av gånger i privata sammanhang, men det här känns som att jag lär känna dig en gång till. Hur känner du? – Det är lite nervöst! Är du bra på att separera jobbet från det privata? – Gränsdragningen består inte av någon uppdelning i stil med Dr Jekyll och Mr Hyde. Men jag värnar väldigt mycket om mitt privatliv, det gör jag. Jag är lagd åt det där hållet att jag har ganska lätt för att bjuda in och då blir det ännu viktigare att göra skillnad på vad som är vad. Det går heller inte riktigt ihop med min större mening om jag hela tiden ska berätta för mycket om mig själv och mitt privatliv. Vad är din större mening? – Mitt så kallade konstnärsskap. Om något inte riktigt kan landa under det taket känner jag inte att det är värt att göra. Sen är jag skådespelare och ska kunna kliva in i roller utan att folk vet för mycket om min bakgrundshistoria. Jag har berättat om min ganska dramatiska uppväxt vid några tillfällen, men det är också för att jag tycker att även det tjänar ett högre syfte. I början var jag verkligen i krig med mig själv kring vad jag skulle berätta och inte. Om min personliga historia skulle överskugga det jag gör på vita duken. Sen föddes och växte jag upp precis för tidigt för att vara en millennial, vilket gör att jag också kanske har en annan måttstock när det kommer till artisteri. Nu är jag i och för sig ganska säker på att både du och jag räknas som millennials. – Ok, men jag fanns innan internet fanns. Om man säger så! Saker och ting måste få ta sin tid också, kvalitet kräver eftertänksamhet Om jag sladdrar runt för mycket och visar upp allt som är inuti mig, då hinner det inte växa något därinne. När jag tränade karate för 100 år sedan lärde jag mig bland annat att du aldrig ska ta med dig ett vapen till en fight, då risken är stor att detta används mot dig själv. Jag har både läst och sett rätt många intervjuer med dig, och känner lite samma sak inför den här mikrofonen nu när jag riktar den mot dig. – Är det sant? Du gör det movet ganska ofta. – Jag speglar tillbaka? Kanske lite, men jag svarar på frågan också. Det beror nog på att frågan oftast bara är toppen på isberget. Jag vill veta vad den som ställer frågan menar med den innan jag svarar på den, så jag vet vilken nivå jag ska lägga svaret på om du förstår. Jag tror det. – Typ som att du frågade mig efter ett ganska långt tag nu när vi sågs hur jag mådde. Då vände jag tillbaka samma fråga till dig för att veta hur personligt vi skulle lägga oss. Det handlar inte om att styra intervjusituationen, utan mer som ett sätt att skapa sympati och förståelse. Det här draget vi pratar om, hur påverkar det hur du är på att ta regi? – Haha, jag älskar att slänga mig med divafraser typ ”That’s what every director I’ve ever worked with has said”. Men jag är bra på att ta regi, alltså jag respekterar en visionär som tar rodret. Jag tar väldigt stort ansvar för mitt karaktärsarbete och litar väldigt starkt på när någon tar på sig kaptenshatten och har en tydlig vision om var vi ska. Är det skönt att sätta sig i baksätet ibland? – Ja det tycker jag. Jag försöker lära mig att inte lägga mig i så mycket, även om jag är lagd åt det hållet och har lite för mycket tentakler utåt. GENOMBROTTSFÖRESTÄLLNINGEN AUTODIDAKT I enmansakt hyllades av en unison kritikerkår och gick efter premiären 2005 på turné i över ett år. Några år senare satte Shima upp solomusikalen Shima Niavarani är en Übermensch på Södra Teatern och även denna såväl skrev som regisserade hon själv, och gjorde även scenografi till. Följande år sattes föreställningen upp på Dramaten, och visades på SVT. Sätter du en stolthet i att vara självlärd? – Stolt är nog fel ord, jag hade liksom inget val. Det är bara så det är, jag har inte värderat det på något sätt. Jag tror inte att en scenskoleutbildning hade passat mig, men samtidigt längtade jag efter att bli omfamnad av etablissemanget även om jag samtidigt rebellerade. För femton år sedan fanns det typ inte en enda utomeuropeiskt född skådespelare som spelade teaterroller. Självklart fanns det några undantag men oftast var de castade just för sitt ursprung. Jag ville bli en karaktärsskådespelare och kunna spela vad som helst. Du ville inte bli typecastad. – Det blir man hela tiden såklart. Men när jag gjorde min första huvudroll 2006 hade jag verkligen inte sett någon som mig på teaterscenen, och där kommer vi tillbaka lite till det där med scenskolan också. Hade jag gått den hade jag hela tiden fått mäta mig med andra. Finns det en klassisk figur i samma rum, då får den också naturligt bli den som får breda ut vingarna och jag blir automatiskt marginaliserad. För att det inte skulle ske var jag tvungen att normalisera det faktum att jag fanns där. Då kan jag inte mäta mig med andra, utan måste snarare SHIMA BERÄTTAR OCKSÅ att typecasting kan vara väldigt godtyckligt. De första åren castades hon nästan bara som undergångskvinnor, som tog livet av sig i slutet av den tre timmar långa föreställningen. – Jag hade mörkt hår, mörka ögon och använde min scenröst som är mycket mörkare. Sen hamnade jag i tv, det var närbild och jag kunde använda min ljusare röst. Då blev jag plötsligt rolig. Det är så himla intressant hur man kan ändra en föreställning om en person så fort, så jag har börjat göra det ➝ NR 11, 2019 | NÖJESGUIDEN 19 söka inåt och ställa mig frågan vad det är jag vill förmedla och hur. SHIMA LANDAR SLUTLIGEN i att hon är glad att hon är självlärd, även om det inte alltid har varit lätt. Att klampa in på en jättestor institution där alla andra vet hur allt går till. Alla vet vad som händer första dagen, vad man gör på en kollationering, hur man arbetar och hur man pratar. – Jag inser nu att det finns ett sätt att få sin vilja igenom genom en viss manipulation. Såsom det är på alla arbetsplatser. – Ja absolut, men jag hade noll förståelse för folks långa processer eftersom jag själv hade så korta. Hade jag något att säga sa jag det också rakt ut, typ ”kan vi inte göra såhär?” inför hela rummet. Inte som en konfrontation utan bara att jag var väldigt öppen. Nu har det gått varvet runt vilket innebär att jag själv verkligen uppskattar den typen av rättframhet. Jag tycker det ska vara högt i tak. Idéerna kommer till mig snabbt och då är frågan om jag ska säga dem eller bli stum? Dessutom, jag själv försöker ju läsa av hela rummet, skrattar ljudteknikern åt det här roliga jag gjorde på repetitionen isåfall kanske det landade rätt? Jag har ingen respekt för hierarkier, jag tycker bästa förslaget vinner. VI GLIDER TILLBAKA in på ämnet typecasting då just stereotypisering är något som har följt Shima genom hennes karriär. Hon berättar att hon blev fascinerad av fenomenet och grottade ner sig i det med hjälp av litteratur. Slutsatsen var att typecasting ibland faktiskt kan vara nödvändigt. – Säg att du har en minut på dig att etablera att ett område är farligt för huvudpersonen som går där. Då måste det passera personer omkring henne, som betraktaren automatiskt uppfattar som farliga. Vilka låter du då passera och vid vilka tidpunkter? Man kan sätta sådana filmscener från olika årtionden bredvid varandra och se hur det speglar samhället. Jag fattar inte varför inte någon har gjort det. Det säger ju mycket om samtidens irrationella rädslor, vem det är som spelar vad och vad det representerar. Så att spela en typ är inte dåligt, men vilken typ och varför? Där tycker jag att britternas Hollywood är så otroligt progressivt just nu, med Phoebe Waller Bridge som skriver James Bond och serien Unbelievable där utredaren som beskrivs som envis och bestämd spelas på ett mjukt och rätt släpigt sätt av en kvinna i 30-årsåldern.