NG Sthlm 1
SOMMAREN MED GRÜNEWALD Konstnären Helena Lund Ek,
som målar i en expressionistisk tradition, spenderade sommaren i Isaac Grünewalds villa i Saltsjö-Baden. Hon målade porträtt i ateljén iförd baddräkt och verken som kom till i den anrika villan visades i en utställning i slutet av sommaren. Här berättar hon om hur hennes måleri påverkades av platsen och hur intimt det är att måla någon annans porträtt. Hur påverkades ditt arbete av att förflyttas från din egen ateljé till Grünewalds under sommaren? Arbetet i Grünewalds ateljé kom att handla mycket kring vad det innebär att byta studio och arbeta i någon annans arv. I detta fall rent rumsligt men också i det expressionistiska arvet. Rent praktiskt så har ateljéer olika förutsättningar för vad det är möjligt att göra för verk i dem. Även vilka människor som kommer på besök och hur omgivningen omkring ser ut spelar in. Det första som slog mig när jag började arbeta i studion var hur befriande det var att arbeta i en stor ateljé. Det var en rent rumslig upplevelse. Dels att kunna se min arbeten ihop – uppställda – men också att kunna backa från målningen jag arbetar med för att se på den på långt avstånd. När jag arbetade i Isaacs ateljé tänkte jag mycket på hans tankar om måleri och vad han har sagt om porträttmåleri. Till exempel skrev han att man ska vara bortvänd från modellen när man målar så att man målar efter sin inre bild och intryck. Isaacs målningar handlar mycket om kalla och varma färger och det öppnade för mig att se och registrera färger runtomkring. Hur den blå skuggan faller på marken framför mig när jag står med ryggen mot solen, hur skuggan är som skarpast vid benen och luddigast mot huvudet. Jag blev mer observant på skugg och ljusspel, vilket kan ses i målningen ”Självporträtt under Solen”. Ateljén blev också en plats att gömma mig från den starka solen och en plats att vara på mellan baden i havet vilket också överfördes till just den målningen, då jag ofta arbetade i baddräkt. De verk jag målade där i somras hade varit andra målningar om de gjordes på vintern. Hur förhåller du dig till konsthistoria och traditioner? Förändrades ditt förhållande på något vis av att arbeta på en plats som varit så viktig för svenskt måleri? Alla målningar som görs, medvetet eller omedvetet, görs utifrån tidigare målningar så jag kan inte välja att inte förhålla mig till konsthistorien. Därmed arbetar jag väldigt medvetet och nästan alltid utifrån konsthistoriska målningar. Eftersom mina målningar rör sig i ett expressionistiskt arv, de kommer ur känslor och intryck jag försöker manifestera materiellt, är Isaac en självklar referens. Han producerade den första expressionistiska utställningen i Sverige år 1918. Förutom att ta intryck av hans idéer, arbetade jag med Isaacs målningar som han gjorde på platsen och gjorde direkta parafraser av vissa. Till exempel en målning han gjorde av sin modernt klädda fru Märta Grundell, som lutar sig mot flygeln i ateljén. Jag lät min vän Lo Hallén posera vid flygeln, snodde kompositionen rakt av och jag såg på hur Isaac löste problemet med att måla reflektionen i den svarta flygeln. Jag fastande för följande mening i din utställningstext:... ”Den refererar tillbaka till sitt eget medium, måleriet, och vad som händer under en porträttsession. Att se och bli sedd tillbaka i mötet mellan konstnär, subjekt, miljö och senare betraktare.” Så, ja, vad händer under en porträttsession? Varje målning som kommer ur en porträttsession är unik och jag kan inte styra på förhand hur den kommer att bli eller ha för uttryck. Målningen är ett försöka att kapsla in den stunden, dagen, personen och min blick där och då. Jag tänker jag att jag har en kärleksfull blick på alla som jag målar – annars skulle jag inte måla den personen. Det måste även finnas någonting som intresserar mig och som håller kvar mitt intresse. Porträttsessionen är lite drygt tre timmar och under de timmarna måste jag vara avslappnad men fokuserad och även samtala med modellen. Det är en utsatt situation för oss båda – då jag känner en inre press och för modellen som blir betraktad samtidigt som ett mer intimt samtal än vid dagliga situationer pågår. Hur förhåller du dig till format, material, motiv? Jag utgår ifrån vad det är för tematik jag arbetar med eller har lust att arbeta med. Det där tänker jag det flesta målare fortfarande är slappa med. Olja på duk är fortfarande ett goto material i storlek 50 x 70 cm format, som inte ifrågasätts. Motivet är inte det viktigaste – hur är viktigare än vad. Jag tycker om att arbeta mot utställningar och veta vilket rum verken ska visas i för att få idéer om dess utformning och bestämmer då format och material. Hur ser framtiden ut? Det inplanerade är att göra scenografi till ett kapitel i Odyssén som sätts upp i Oslo i vår av Theater F. Annars vet jag inte, försöker hålla mig öppen och arbeta på. Nu kommer jag inte göra porträtt på ett tag – för så är det – efter jag haft en utställning med en inriktning, går jag sedan åt annat håll. REPORTAGE APLACE Magazine TEXT: LISA CARLSSON