NG Sthlm 1
Vi är många som är överens om att saker behöver f
örändras. I världen, politiken, för människan och klimatet. Även så i modebranschen. Kanske framförallt i mode branschen där individualismen länge varit lag är många trötta, så trötta. Finns framtiden då istället någon annanstans? APLACEs Lisa Carlsson funderar över kollektivet och pratar med modevetaren Philip Warkander om dess potential. LONELY TOGETHER Kanske är det oundvikligt i ett nyliberalt samhälle att vi drömmer om kollektivet? Längtan efter det vi inte har, gräset som är grönare. Är denna dröm naiv? Ljuv nostalgi, bilden av ett sent 60-tal som romantiserats sönder. En utopi som aldrig kommer att realiseras. Eller är det så att kollektivet faktiskt är vår räddning? Iallafall modets räddning. Individualismen som präglar hela västvärlden i allmänhet men modebranschen i synnerhet har länge känts, inte bara uttjatad utan ohållbar. Små modemärken och ensamma designers kämpar sig in i väggen. Blir utmattade eller har inte längre råd att fortsätta arbeta. Något måste uppenbarligen göras åt hur vi arbetar, producerar, konsumerar. – Egentligen är modebranschen kollektiv till sin natur, säger Philip Warkander när jag hör av mig för att vädra tankarna om kollektivets nödvändighet. Men det finns en seglivad myt kring bilden av det ensamma kreativa geniet som gör att vi inte alltid ser det. Den myten har sitt ursprung i hur en gång i tiden designyrket uppfanns, kalkerat på den framgångsrika berättelsen om den ensamme konstnären i sin ateljé. Men det finns också en annan verklighet, som handlar om hur kreativa processer kräver samarbete för att kunna resultera i något konkret. Textilier ska skapas, säljas 29 FOOTER REPORTAGE in och transporteras. El måste tillhandahållas, dialoger mellan formgivare och inköpare upprätthållas, information om den nya kollektionen ska kommuniceras så att potentiella konsumenter får upp ögonen för att det nu finns något nytt att köpa. Visst har det flörtats en hel del med kollektivet inom modebranschen redan. Många aktörer är såklart väldigt förtjusta i samarbeten. Man gör små kollektioner ihop. Tar hjälp av varandra i mindre skala. Och Martin Margiela såklart, som byggde hela sitt modehus på idén om ett kollektiv. Till skillnad från många andra strålkastarälskande designers valde han att aldrig framträda offentligt. Ingen visste hur han såg ut. Modehuset uttalade sig alltid i vi-form och gjorde intervjuer via fax. På kontoret bar alla anställda vita rockar och alla bidrog till modeskapandet på ett eller annat vis. Så sas det iallafall. Det var ”var och en efter förmåga.” Om det sen betalades skäliga löner och var ”åt var och en efter behov”, det förtäljer icke historien. Oavsett fungerade myten om Maison Martin Margiela alldeles utmärkt i marknadsföringssyfte, då på 90-talet. Idag kommunicerar vi på helt andra vis. Få märken skulle våga sig på att välja bort en digital närvaro och ingen äger längre en fax. Men faktum kvarstår – det APLACE Magazine TEXT: LISA CARLSSON