NG Sthlm 1
Grlpwr 16 WEEKS OF HELL FÖR TJEJER Alexandra Lund
bladh har hittat träningsprogrammet som ger alla tjejer möjligheten att äta kakan och se ut som att de inte har ätit den. TEXT: ALEXANDRA LUNDBLADH DET SOM TOG fart tack vare VM 94-spelare i 40-årskris har på några år blivit en epidemi som drabbar alla utsatta män den kommer åt. Jag pratar såklart om 16 weeks of hell – träningsprogrammet som hjälper dig från Kalle Moraeus-rultig till Alexander Skarsgård-Tarzan på fyra månader. DET OMSUSADE TRÄNINGSUPPLÄGGET går ut på att man under 112 dagar förväntas genomföra totalt 84 gympass och dagliga powerwalks á 45-75 minuter. Under perioden följer deltagarna också ett strikt kostschema, utformat för att kapa banden till allt gott och njutningsfullt som de är vana vid. EFTERSOM PROGRAMMET ALLTJÄMT drar till sig namn värda kvällstidningsrubriker är det svårt att undvika bilder på ”superkroppar” och citat prydda med adjektiv som ”livsförändrande”. Såväl irritation som avundsjuka har bubblat i mig, och efter sommaren fick jag nog. Jag ville också göra en *resa*, men 16 weeks of hell är på tok för mycket av ett killprogram för att jag skulle få för mig att sätta min fot i det träsket. Slö instagramresearch och en gnutta cherry picking har lett mig till slutsatsen att det inte finns en enda tjej som vill genomlida 16 weeks of hell (träningsprogrammet, inte fyra månader i en parrelation) och jag tror mig veta varför. 16 weeks of hell är kvinnohat. ”Vadå varför kan inte tjejer köra det?” kanske nån tänker, så luta dig tillbaka och låt mig presentera min teori. Tjejer är för komplexa!!! Jag känner inte en enda tjej som skulle utsätta sig själv för historiens tråkigaste och jobbigaste träningsprogram när det finns så mycket trevligare vägar att gå. Däremot känner jag minst 30 32 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2019 (grott)män som stolt skulle bära 16 weeks of hell-fanan. Jag antar att det till viss del härstammar i ett hävdningsbehov, att de liksom vill bevisa att de klarar en så tuff utmaning. En annan av mina teorier är att killar är besatta av enkelhet, det finns inget de uppskattar mer än en rak, tydlig linje. ”Ät det här, gå en promenad varje dag och stöna dig igenom marklyft så får du en ny kropp sedan”. Inga frågor, de kör bara. Fascinerande. KOMPLEXITETEN HOS TJEJER är både beundransvärd och frustrerande. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde ta mig an upplägg som 16 weeks of hell, det vill säga grejer som är svinjobbiga och svintråkiga på grund av sin simplicitet men som också ger otrolig utdelning. Istället vill jag för det mesta göra grejer som är roliga, varierande och gärna lite mysiga, och jag vägrar tro att det inte går att förena med träning. Man måste kunna äta kakan och se ut som att man inte ätit den. DEN INSIKTEN KOMBINERAD med mitt brinnande intresse för att leva ett gott liv ledde mig till Utah och Kelsey Wells. Kelsey Wells är personlig tränare, framgångsrik affärskvinna, mamma och frälsare. Hon är superamerikansk, peppig, har vita tänder och fantastisk fysik. Jag har tack vare Kelseys oemotståndlighet känt på mig att hennes träningsprogram Pwr kan vara det rätta för mig ett tag nu, men det dröjde alltså tills efter sommaren innan jag tog mig i kragen och startade en prenumeration. Nu när jag äntligen blivit en #pwrbabe känner jag en otroligt stark ingivelse att föra den här upplysningen vidare. Kelseys program Pwr finns tillsammans med en handfull andra träningsupplägg i appen Sweat som man prenumererar på månadsvis eller årsvis. Pwr är alltså inte tänkt att vara en tillfällig lösning, utan jag är beredd att gå så långt som att påstå att det är en livsstil. Utifrån ser det kanske ut som vilket träningsschema som helst – varje vecka kommer fyra nya gympass till appen och utöver det ska man genomföra tre stycken lågintensiva konditionspass. Jag är absolut den första att erkänna att jag missar ett pass då och då, när jag till exempel hellre vill dricka öl med mina vänner eller är lite för bakis, och så får jag ångest över det, för man vill inte göra Kelsey besviken. Men Kelsey blir aldrig besviken, ingen är så förlåtande som hon. Hon peppar mig att träna hårt, men säger också åt mig att jag inte alltid måste göra det. Kelsey förbjuder mig inte att äta vad jag vill, men försöker hjälpa mig att hitta en bra balans (jag skriver ”försöker” eftersom jag tyvärr är ansiktet utåt för obalans). UNDER DE FÖRSTA veckorna av Pwr missade jag inte ett enda pass och drack heller ingen alkohol. Några veckor senare tränade jag ett pass på hela veckan på grund av att jag var ute tre gånger och inte lyckades få ihop schemat. I vanliga fall hade en sån sak fått mig att ge upp träningen ett tag och försöka på nytt några månader senare, men inte nu. Det är något som händer med mig när jag öppnar Sweat-appen. Kelseys vita leende ger mig hopp och energi att fortsätta. Jag har länge haft en tyst önskan att någon gång få skäl att applicera Blair Waldorfcitatet ”She lost fifteen pounds, got an eyelift. It’s been good for her” på mig själv, och avståndet dit känns kortare än någonsin. Tack Kelsey, tack Sweat och tack 16 weeks of hell.