NG Sthlm 1
ENHÖRNING I EN LUFTBALLONG Agape är ett grekiskt
begrepp för kärlek till något som är större än sig själv. En själslig kärlek utan sexuell underton. Det är även namnet på fotografen och konstnären Louise Enhörnings senaste fotobok med bilder som även visats på galleri Loyal tidigare höst. Fotografierna är meditationer över den platoniska kärleken och är samtidigt självporträtt utan fotografens fysiska kropp i bild. Istället porträtteras hon i form av blommor, ostron, bilar och en uppblåsbar bläckfisk. Vi ställde några frågor till henne om boken, utställningen och kärleken i ett senkapitalistiskt samhälle. Berätta, hur blev boken och utställningen till? Arbetet med Agape påbörjades 2016 då jag började tänka mycket på kärlek utifrån det samhällsklimat vi lever i, där vi sakta går ur ett kapitalist uppvaknade. Jag bodde jättenära platserna för de tre terrorattackerna i Paris 2015. Samtidigt låg jag i en separation och funderade på vad kärlek var och kan vara. Boken är en reflektion över alla de här tankarna om kärlek som jag haft och har. Det känns som att jag ofta sitter i en rosa luftballong ovanför världen och tittar ner med min kamera. Jag kanske inte är den bästa av fotografer men jag tror jag har det bästa ögat. Jag vill reflektera den tiden vi i lever på ett djupare plan, både utifrån individen och vindarna som blåser i samhället. Min förra bok Toys’R’Us handlade om den värld vi människor skapat för oss själva genom kapitalism. Först nu ser vi ett genomslag för de tankarna jag jobbade med då, med Greta i spetsen som motståndare. Jag tror det nästa blir att intellektualisera alla de här tankarna och då hamnar vi Agape; en kärlek till någon eller något som är större än oss själva. Boken inleds med ett citat av Jung, hur kommer det sig att du valde det? Jag tycker citatet öppnar boken bra med den första bilden som är en svartvit bild på en blomma och dess svarta skugga. Bilden innehåller det som citatet tar upp, att livet inte är svart eller vitt utan att det finns en gråskala där i mellan. Det är en öppning till att börja tänka kring mina bilder och det man ser kanske inte är det man känner i dem. Många av fotografierna är tagna med filter som förstärker vissa färger, hur kommer det sig? Färgernas betydelse för människan är biologisk och det tycker jag är spännande. De kan påverka oss fysiskt, psykiskt och själsligt. Precis som kärlek. Rent tekniskt har jag en vision om vilken färg jag vill ha och fotar ofta med filter eller anväder ett speciellt ljus för att få just den färgen. Det är en del av mitt utryckssätt och min stil som fotograf. I utställningstexten står att bilderna är självporträtt utan dig närvarande. Hur ser din relation till självporträtt i allmänhet och selfien i synnerhet ser ut? Vår tid är extremt fixerad av yta och den värderas högt på ett antiintellektuellt sätt. Jag tycker det är ointressant. Mina självporträtt för Agape skildrar istället mitt inre. Vad gör dagens samhälle med kärleken? Kärleken är kapitaliserad. Den sanna romantiken vet jag inte om den finns men jag tror på passionen och kärlek vid första ögonkastet. Mer Eros mindre Philia. Man talar om att ”vinna någons hjärta”. Att prestera och vinna. Vi tror vi har en egen vilja, men har vi verkligen det? Agape är den kärleken utan erotik men många av självporträtten i din bok kan upplevas som erotiska: Ostronet, ytorna, blommorna. Går det egentligen att separera eller finns erotiken även i de relationer som inte är sexuella? För mig är erotik själsligt och den sexuella kärleken kan ta dig till Agape världen. Men är det möjligt att känna lust i dagens samhälle? Jag tänker att lusten främst bottnar i en själv. Hur hittar man kärleken till det som är större än en själv? Buddhismen tror att kärleken kommer inifrån dig själv och det stämmer väl delvis. Att bejaka min själsliga sida genom yoga och meditation till exempel, fungerar för mig. INTERVJU APLACE Magazine TEXT: LISA CARLSSON