Bumsen 1
På väg till Uyuni. Montering av den nya stötdämpa
ren (nedan). drog i hasplåten ganska rejält på grund av att även asfalten böljade. Medtrafikanterna utgjordes till stor del av coola lastbilar från 50-talet som har den nackdelen att de läcker diesel i uppförsbackarna och att förarna inte bekymrar sig om mötande trafik. Utmed vägkanterna fanns det nästan lika många fruktstånd, vilka säljer lulu, mamey sapote och guanabana, som militärkontroller. Vid de senare blev vi mestadels vidarevinkade med en tumme upp. De bästa ställena för övernattning var utan tvekan lastbilsstoppen. För en billig peng får man oftast ett litet och enkelt, men rent, rum. Dessutom finns det alltid en restaurang som för ett par tior serverar gränslösa mängder välsmakande mat. Har man tur kan man också få se ett parti ”tejo” som går ut på att kasta stenar på kruthögar så att de exploderar och sveper in hela kvarter i tjock rök. Colca Canyon, Colombia. Strax utanför Medellin stannade vi till vid Pablo Escobars hus, Hacienda Napoles, som byggdes med hjälp av de miljarder han drog in på kokainhandeln under 80- och 90talen. Bland annat finns här flodhästar som härstammar från de djur han lät smuggla in från Afrika och som är den enda vilda flocken utanför hemkontinenten. Man kan också titta på Escobars numer utbrända bilsamling och gräsbevuxna flygfält. Området är nuförtiden, förutom ett minnesmärke över knarkhandelns offer, även en dinosauriepark med tillhörande go-kart- och vattenrutschbana. Ett problem när man gör längre resor med motorcykel i Latinamerika är att få tag på nya däck. Antingen kan man förbeställa, då måste man på förhand veta var man kommer befinna sig, eller så får man likt oss försöka klara sig ändå. Mellan Colombia och Argentina skall det vara nästan omöjligt att hitta däck till en GSA. I Medellin fanns det ett par Metzeler Karoo som vi därför valde att köpa och ta med oss då vi skulle behöva dem i Bolivia. Nackdelen var att tyngden nu gjorde hojen lika smidig som en mindre oljetanker. Medan vi var i den sydliga bergsstaden Pasto utlöstes en militärkupp i Ecuador och gränsen stängdes på obestämd tid. Vi gick igenom våra alternativ och insåg att de var ganska begränsade då det bara fanns en väg söderut. Lyckligtvis förbättrades läget så mycket att gränsen öppnades ett par dagar senare. Lättade, och litet vemodiga, kunde vi lämna Colombia. Och om det var farligt? Faktiskt bär jag stolt ett ärr som minne av besöket. Fast det fick jag genom att råka köra fingrarna i takfläkten. För att ta igen en del av tiden körde vi snabbt genom Ecuador. Självklart hann vi i vart fall stanna till vid ekvatorn och ta ett obligatoriskt foto med ett hjul på vartdera halvklotet. Det kändes litet tråkigt att hålla sig till de stora vägarna men vi kunde i vart fall njuta av utsikten som de mäktiga vulkanerna Cotopaxi, Tungurahua och Chimborazo bjöd på. Troligen tack vare ilfarten frångick vi en av våra grundregler, att övernatta en bit från de alltid litet mer osäkra gränsövergångarna, och plötsligt befann vi oss intill den peruanska gränsen, i skymningen och utan minsta ”hospedaje” i sikte. Därför blev vi ganska glada av att se en skylt med texten ”Paradise Hotel” och en bild av ett par som såg ganska nöjda ut. Glädjen försvann något när vi insåg att det rörde sig om ett av de sexmotell som är ganska vanliga söder om USA. Under omständigheterna fick det duga. Problemet var att få killen på uppfarten, för övrigt hade han en pistol nedstucken i ena framfickan, att förstå att vi ville ha rummet hela natten. Egentligen är det hela konstruerat så att man kan vara helt anonym, även gentemot personalen. Incheckningen Saltöknen i Uyuni (stora bilden). En av många poliskontroller i Colombia. an Highway – Argentina 660187 & MADELEINE ENGSTIG FM BUMSEN 1 – 2012 43