Magasinet Omsorg 1
KRÖNIKA En närståendes berättelse om demens: inte
godkänd i Europa. Medicinen riktar sig mot och påverkar de underliggande sjukdomsprocesserna vid alzheimer, till skillnad från tidigare läkemedel som ju endast behandlat symptomen. Det är första gången på 20 år som ett läkemedel mot alzheimer kan bli aktuellt. Det känns hoppfullt, även om effekten har ifrågasatts och framtiden får utvisa om behandlingen kommer att godkännas i Sverige. Vad hoppas du mest på när det gäller bot för alzheimer? – Överst på önskelistan är förstås en hel arsenal av olika mediciner som man skulle kunna sätta in. Framförallt ett effektivt vaccin. Andra nyheter kring alzheimer? – En positiv sak är att diagnostiken successivt har förbättrats, det kommer också fler digitala verktyg för att bedöma kognition som kan användas via vårdcentraler och inte bara på minnesmottagningar. Snart kan man också med ett blodprov spåra risken för alzheimer. Kan man göra något för att förebygga demens? – Ja det kan man. En stor studie, Fingerstudien av Miia Kivipelto och hennes team på Karolinska institutet, visar att man kan förskjuta sjukdomsförloppet framåt i tiden genom en hälsosam livsstil. Studien visar att fysisk aktivitet, bra och varierad kost, sociala och mentala aktiviteter samt att ha koll på blodtryck/fetter kan fördröja förloppet. Att man håller igång både knopp och kropp helt enkelt. Hur har vården och omsorgen av personer med demens förändrats genom åren? – Mitt första jobb som 18-åring var på en långvårdsavdelning och där upplevde jag den rutinbaserade vård som på den tiden var långt ifrån individanpassad. Det har skett en ordentlig utveckling under de sista årtiondena, och faktiskt har äldreomsorgen aldrig varit bättre än den är idag. Men med all den kunskap vi nu har om geriatrik, demens och det personcentrerade förhållningssättet kan vården och omsorgen bli ännu bättre. Berätta om Svenskt demenscentrum? – Det är ett nationellt kompetenscentrum, en mötesplats och motor för ett mer demensvänligt samhälle. Vårt uppdrag är att samla in och tillgängliggöra kunskap och forskning och att jobba med det så att det blir begripligt och praktiknära. Mer information hittar du på: demenscentrum.se. ”Men vad är det med mamma?!” Text: Annika Wickman V I PRATAR OM det ofta, jag och min bror, om hur det egentligen började. När vi märkte att något inte stämde med mamma. När vi förstod att hon drabbats av alzheimer. Det var egentligen inte minnet i början, utan mer att hon slutade göra saker som hon alltid gjort. Plantera ute på landet till exempel – det var bara onödigt tyckte hon. Plötsligt ville hon inte köra båten själv, som hon gjort i alla år. Att göra vitlökssillen till jul och påsk var också onödigt. Hon slutade helt enkelt med sina vanliga aktiviteter. Hennes cirklar blev mindre och mindre. Så småningom började hon upprepa sina skämt. Det var först efter en tid vi märkte att minnet var riktigt dåligt. Att se sin mamma glida in i en begränsande, skrämmande värld är mycket svårt. Innan jag förstod att hon faktiskt drabbats av en oåterkallelig sjukdom blev jag lätt irriterad på henne. Men när vi insåg att något var galet grep sorg, skräck och rädsla tag i oss. Hon var bara 70 år när var vi säkra på att det inte var ett normalt åldrande vi såg. Men att säga det till mamma var svårt. Och hon nämnde aldrig något nämligen ängslig och rädd för en massa saker. Höga ljud, starka ljus, kyla, mörker. Så småningom fick vi stöd från hemtjänst och mamma åkte även iväg till dagverksamhet ett par dagar i veckan. Det fungerade en tid, men till slut gick det inte längre. Hon kunde inte bo kvar hemma och hon fick flytta till ett äldreboende, Attendo Solbacken, med inriktning på demens. Att flytta var inget hon själv önskade och det var mycket svårt och en stor sorg för oss barn att driva igenom det hela. Men det fanns inga alternativ. Hon hade vänt på dygnet, åt inte om inte vi var där och hjälpte henne. Hon kunde inte längre lämna lägenheten för hon visste inte hur man öppnade ytterdörren för att komma ut (och det var ju tur, för hon hade inte hittat hem igen). Och vi barn var helt utslitna. Vi fick avslag från kommunen på vår första ansökan om boende. Jag överklagade direkt och då fick vi rätt. Jag sov med mamma på boendet den första natten för att hon skulle känna sig trygg. Det kändes sorgligt men fint. Mamma levde upp efter flytten. Vi hade gjort så hemtrevligt i hennes lilla lägenhet och tagit dit hennes käraste saker. Hon hade sällskap närhelst hon önskade och god mat på regelbundna tider. Hon gick upp i vikt och det är ju ett tecken på att hon mådde ”Jag sov med mamma på boendet den första natten.” själv om att hon kände sig konstig. Det tog faktiskt ett par år innan vi vågade föreslå att hon skulle gå till läkare för utredning. Hon blev oerhört kränkt, förstås. Men på minnesmottagningen tog de väl hand om oss. Mamma blev grundligt utredd och diagnosen var tydlig. Det var alzheimer. MAMMA LEVDE ENSAM i en lägenhet strax utanför stan. Jag och min bror tog hand om henne själva under ett par år. Handlade, städade, höll sällskap, försökte aktivera. Och lugna. Hon blev bättre. Och vi kunde hälsa på henne och bara ha det trevligt tillsammans. En sån lättnad. Mamma är nu 83 år och bor kvar på boendet. Hon Mamma. känner inte alltid igen oss och den ena förmågan efter den andra släcks ner. Men vi känner henne och vi har fortfarande fina stunder tillsammans. Magasinet Omsorg 25 FOTO: UNSPLASH, PRIVAT