Omtanke 1
S” Den enda behandling jag fick var ART. att de v
ar ungdomsfängelser, något hon inte trodde fanns i Sverige. – Då jag blev placerad för utredning innan LVU-domen, då trodde jag att jag skulle få komma ut till en fin miljö på landet med djur och sånt och ha det bra. Men jag kom in i ett rum med tonade rutor, fick klä av mig alla kläder, duscha och kissa i en burk och sedan fick jag en svart gympadräkt. Jag var i total chock. Och var enda unge som var där för utredning, trodde precis som jag, att efter de där åtta veckorna så skulle vi få komma hem, men så var det ju inte alls, säger Maria. Bakgrunden till att det gick snett för henne är, enligt henne själv, ett tidigt utanförskap, en känsla av att inte höra till och att inte bli insläppt i den stora gemenskapen. Det leder till protester och i hennes fall utåtagerande och destruktiva handlingar. – I början vill man vara till lags. Tänk att du står utanför en fin herrgård med höga dubbeldörrar. Du vill bli insläppt och knackar fint. Men ingen öppnar. Du knackar igen, lite hårdare, men ingen öppnar. Till slut ger du upp och börjar kasta ägg mot huset istället, du börjar skrika, krossa rutor och så vidare. Det var jag och mina vänner mot världen. En känsla av att intehöra till Känslan av att inte höra till förstärktes i skolan. – Vi delades liksom in i de duktiga och de stökiga redan från början. Jag ifrågasatte väldigt mycket redan som liten och kom inte överrens med mina lärare. Jag tyckte inte att de vuxna kunde svara på mina frågor, att de inte visste något, och jag tappade respekten för dem. Hemma fanns mamma. Marias föräldrar hade separerat då hon var tre månader, något hon som vuxen insett påverkat henne väldigt mycket. Det var uppslitande gräl och mycket oro då hon var barn. Även fast Maria och hennes mamma grälade otroligt mycket innan hon placerades på SiS så känner hon sig inte sviken av sin mamma. De tappade aldrig kontakten och har idag en vuxen relation. Hon vet att hennes mamma gjorde sitt bästa men att hon till slut inte visste vilket ben hon skulle stå på. – Mamma kallades till skolan i mellanstadiet och fick höra vad jag hade gjort, som att jag stal paljetter från pysselrummet. Hon visste att jag var kapabel till en del bus, men det kändes till slut som att hon trodde på allt lärarna sa, och allt var inte sant. Vi blev mer och mer osams. Buset ledde till att MaMaria Moraes Ålder: 21 år. Bor: Centralt i Linköping. Familj: Sambo och tvillingdöttrar. Fritid: Spenderar jag min mina närmaste, äter gott och njuter av livet. Läser: Absolut helst Paulo Coelho. Det jobbigaste med tiden innan placeringen: Ångesten, känslan av att behöva fly hela tiden. Bästa med jobbet inom Unga Kris: Alla underbara människor och möten! 22 www.ssil.se en var det miljöterapi, vilket skämt det är. ria 13 år gammal åkte fast för rån. Familjen flyttade från Linköping till Norrköping i ett försök att få rätsida på allting. Men Maria blev allt mer våldsam mot sin mamma. De kom inte överrens alls. – På helgerna fick jag åka till någon form av hem men jag ville flytta helt. Jag sa flera gånger till socialtjänsten att jag vill flytta ifrån min mamma, att det inte fungerade. Jag ville flytta till min pappa eller till familjehem. Och det står även i mina papper men ingen gav mig den chansen. BUP skrev ut lugnande medicin som skulle vara ångestdämpande, utan någon utredning. Jag ville inte ta pillren. Då sågs jag som en fara för mig själv, allt blev så fel. Inte tagen på allvar Att låta barnen och ungdomarna komma till tals är något Maria anser är en självklarhet. Hon är kritisk till att hon inte blev kallad till sin egen LVU förhandling, men fick komma då hon krävde det. Väl på plats träffade hon sitt rättsliga ombud som var en vikarie och ur