Omtanke 1
I en öppen planlösning kan alla vara med i språkg
emenskapen. Vd Richard Östnes har lärt sig teckenspråk sedan han började inom Mo gård. D et är en öppen planlösning på Odigos HVB i Ystad. Köket, matplasten och soffgruppen med tv, tidningar och spel är i ett enda stort rum. Orsaken är enkel, alla ska kunna delta i samtalen som pågår, om de vill. För det språk som råder i verksamheten är teckenspråk. – Socialstyrelsen har påpekat att de anser att planlösningen är för öppen, att man måste kunna gå undan även i de gemensamma utrymmena. Men det fungerar inte för oss. Det är svårt att förstå vad som är bäst för vår målgrupp om man står vid sidan av den, säger Richard Östnes, vd för Odigos. Han har haft många samtal med tillsynsmyndigheter under åren för att öka förståelsen för de döva och hörselskadade brukarna och deras situation. – Det handlar inte bara om teckenspråk utan att känna till dövkulturen och vad det innebär att växa upp i döva miljöer. Det är många små detaljer som ger en speciell gemenskap. Odigos är en verksamhet inom Mo Gård och har inriktning SoL. Verksamheten finns i Eskilstuna och Ystad för vuxna samt Finspång och Norrköping för ungdomar. De som kommer till Odigos i Ystad är 25-67 år och är döva eller hörselskadade med psykiska funktionsnedsättningar. Språket viktigare än diagnosen Richard Östnes erfarenhet är att denna målgrupp oftast har fått stöd i hörande miljöer där någon enstaka personal kunnat lite teckenspråk. De har då saknat gemenskap både bland andra brukare och personal. – Därför renodlade Stiftelsen Mo Gård en verksamhet genom Odigos, för att värna de här människornas möjlighet till ett behandlingsalternativ för just dem, säger Richard. – Att som döv, med till exempel schizofreni, hamna på en psykiatrisk avdelning för hörande är en mycket svår situation, för alla inblandade. Här hos oss kan vi kommunicera i en fullt teckenspråklig miljö. Det är enormt viktigt att kunna göra sig förstådd. Det är viktigare än vilken diagnos du har. Men att diagnoserna nästan kommer i andra hand är något som Richard och hans kollegor ofta får kämpa för. Det anses inte professionellt att blanda diagnoser på ett boende och Richard får ofta försvara det, vilket han gärna gör. – Går det att ha en döv med ADHD, en döv med Asperger, en döv med lättare utvecklingsstörning och eventuell tilläggsdiagnos i samma verksamhet? Mitt svar är ja, det är inga problem. Det finns en så stark gemenskap i att kunna kommunicera och en stor glädje i att kunna göra det. De här personerna får full förståelse för sin funktionsnedsättning av de andra brukarna, just för att de har gemenskapen i teckenspråk. Alla som kommit hit under åren har accepterats av de andra brukarna, oavsett diagnos. Och alla har enligt Richard, oavsett diagnos, ett grundläggande behov. Det handlar om att bygga relationer, i stort och med familjen där förhållandena ofta är trasiga och komplicerade. Brukarna behöver få trygghet och stabilitet i vardagen med gränssättning, struktur, sysselsättning och gemenskap. Medan vi samtalar kommer en av de sju i personalen och behöver få några ord med Richard. Språket är teckenspråk. Av de anställda är fyra döva, en hörselskadad samt två hörande men alla kan teckenspråk. Richard har själv lärt sig teckenspråk sedan han anställdes på Mo Gård. Den nuvarande verksamhetschefen kunde inte teckenspråk då hon började men har lärt sig. Det är viktigt att ha fullt hörande i verksamheten för att det ska fungera rent praktiskt i olika sammanhang. Lika viktigt som att det ska finnas döv/ hörselskadad personal med all sin kunskap och erfarenheter de kan ge till verksamheten. – Det viktiga är att vi har döva och hörselskadade anställda som kan dövkulturen. Vi som är hörande håller teckenspråket vid liv f” De här personerna år full förståelse för sin funktionsnedsättning av de andra brukarna, just för att de har gemenskapen i teckenspråk www.ssil.se 9