Svensk Vattenkraft 1
ten som ger in underlaget för sin begäran och det
är jämfört med en MKB ett klart mindre omfattande underlag. Eftersom vi vid nu aktuella omprövningar också har att göra med en sorts omprövning torde det enligt min uppfattning snarare vara underlag från omprövning enligt 24:5 MB som ska användas vid omprövning för vattenkraften. Men så bedömer jag inte att andra parter i omprövningarna kan säga agera och resonera med tanke på de kompletteringskrav som nu har inkommit. Omfattningen och detaljeringsnivån i vad som både domstolar och myndigheter kräver är av en sådan omfattning att, om man ska ta lärdom av dessa krav i kommande omprövningar, underlaget mera är att se som i paritet med en MKB än något annat. Avancerade frågeställningar om föreslagna åtgärders funktion, påverkan på närliggande intressen, effektivitet i vald passagelösning, exakthet i hur mycket vatten som spills o.s.v. gör att alla tekniska konsulter framöver kommer att behöva vara än mera noggranna, utredande och precisa i vad som föreslås för åtgärder. Även för juridiska frågeställningar såsom prövningens ram, redovisningen av äldre rättigheter och liknande kommer det att medföra att mera tid måste läggas på kommande ansökningar. Jag anser i denna del inte att domstolarna och myndigheterna har fel att överhuvudtaget ställa frågan om kompletteringar men i takt med att kraven ökar så kullkastar det även möjligheterna till enklare och smidigare prövningar. Det leder också troligen till klart ökade kostnader för utredningar som måste genomföras inför ansökningarna. Och eftersom det var ett uttryckligt mål från lagstiftaren med smidigare och mera kostnadseffektiva ansökningar så är det i detta läge svårt att se hur denna målsättning ska uppnås. Äldre rättigheter och omprövning I denna delfråga är det redan nu läge att konstatera att både domstolarna och myndigheterna verkar anse att det krävs ett mycket omfattande underlag för att kunna genomföra omprövning av ett vattenkraftverk som idag har tillstånd i form av s.k. äldre rättigheter. Med detta menas sådana typer av tillstånd som omfattas av regeln i 5 a § i lagen (1998:811) om införande av Miljöbalken där de tre mest vanliga och dominerande typerna av äldre rättigheter är häradsdomar, privilegiebrev och urminnes hävd. Gemensamt för samtliga dessa äldre rättigheter är att de i grunden är svåra att förhålla sig till på så sätt att det många gånger finns väldigt lite skrivet om rättigheten. Redan i utgångsläget råder alltså grundläggande bevissvårigheter för sökanden som har dessa typer av tillstånd. Information av mera detaljerad omfattning kring aspekter såsom hur dammen uppfördes, vad som fanns där innan och hur vattenregleringen har pågått genom århundradena finns oftast inte att tillgå. Och även om den har funnits kan den vara svårtydd och det är svårt att dra exakta slutsatser utifrån dagens förhållanden. Det sistnämnda hänger så klart ihop med att det gått många år och att samhället har utvecklat sig. Sammantaget så är läget alltså sådant att de äldre rättigheterna är svåra att förhålla sig till och detta är också ett av skälen till varför lagstiftaren valt ett förhållningssätt som i grunden är att man sätter ett så lågt beviskrav som möjligt för den som anser sig ha en äldre rättighet. Och det är att man ska göra det sannolikt vilket i praktiken gör att minsta möjliga stöd för verksamhetsutövarens påstående måste beaktas av domstolen. Endast direkt ogrundade påståenden bör kunna avfärdas av domstolarna om man ser till skrivningarna i aktuella delar av 2019 års ändringar av lagstiftningen. Och detta i sig är en rättstradition som bör kunna spåras hela vägen tillbaka till äldre vattenlagens införande då man förhöll sig till beviskravet för äldre rättigheter på liknande sätt. Men här ska sägas att domstolarna, enligt min uppfattning, genom de senaste årens avgöranden har påbörjat en form av förskjutning eller glidning i hur man ser på frågan om vad som ska visas av den som anser sig ha en äldre rättighet. Frågan har kommit upp vid ett antal tillfällen de senaste åren och då främst i mål som gäller dammar som det inte bedrivs någon kraftverksproduktion vid. Domstolarna har genom dessa avgöranden utvecklat ett synsätt som enligt undertecknad får anses medföra följande: En verksamhetsutövare som anser sig ha en äldre rättighet måste visa dels att den historiska rättigheten finns och dels att dagens vattenverksamhet bedrivs i huvudsaklig överensstämmelse med den äldre rättigheten. Det är sistnämnda led som är det problematiska för framförallt vattenkraften men som även kan vara det för renodlade dammar. För genom åren har vid de allra flesta dammar och framförallt kraftverk SVENSK VATTENKRAFT #2 2022 13