Svensk Vattenkraft 1
gjorts förändringar. Det är ofrånkomligt då kraft
en från vattnet har använts på olika sätt. De första turbinerna började installeras i Sverige i slutet av 1800-talet och vanliga kan de inte sägas ha blivit förrän en bit in på 1900-talet. Fram till dess utvanns kraften direkt till den verksamhet som bedrevs. Vissa ändringar när man gick över till turbin var man tvungen att göra, det är orimligt att tro att något annat ska vara möjligt. Lagstiftaren har till viss del tagit höjd för dessa förutsättningar i aktuell lagstiftning. Detta genom skrivningar vid antagandet av de nya reglerna som får sägas klargöra att teknikskiftet i utvinningen av energin inte ska spela någon roll för rättighetens beständighet. När nu förelägganden och yttranden inkommer i inlämnade ansökningar verkar det enligt min uppfattning som att domstolar och myndigheter anser att för att verksamheter med äldre rättigheter ska kunna omprövas måste exakthet råda kring omständigheter såsom vilken specifik anläggning som omfattas av vilken skrivning i exempelvis en häradsdom, hur man kan säkerställa att en vattenreglering har pågått i huvudsaklig överensstämmelse med en påstådd urminnes hävd och vad som egentligen kan sägas träffas av skrivningen i ett privilegiebrev; ger det rätt att reglera vattnet för att utvinna kraft för alla ändamål eller enbart det som specifikt anges i privilegiebrevet? Dessa frågeställningar är som undertecknad ser det sådana att om det krävs bevisning kring aktuella omständigheter att man på allvar tenderar och vissa fall kliver över vad som är ens teoretiskt möjligt att kunna förebringa för rätten utan att genomföra omfattande undersökningar kring historiken på en plats. Det centrala torde vara att i omprövningarna ta fasta på det grundläggande syftet med omprövningarna. Och det borde vara att alla som vill ska ha möjligheten att ansöka om moderna miljövillkor för sina kraftverk. Att få till praktiska tekniska lösningar som medför en god avvägning mellan intresset av att ha kvar vattenkraften och samtidigt förbättra vattenmiljön för de arter som lever i denna, det är kärnan i omprövningarna om man ser till förarbetena enligt min uppfattning. Att omprövningarna ska handla mera om praktiska lösningar på praktiska problem än teoretiska resonemang av juridisk 14 SVENSK VATTENKRAFT #2 2022 natur som medför att man riskerar att hamna i ett läge där ägare av kraftverk med äldre rättigheter ser sig tvingade att riva ut sina anläggningar är inte lagstiftarens syfte såsom jag ser det. Och det sistnämnda, att kraftverksägare istället väljer att riva ut, är inte på något sätt skrämselpropaganda utan en faktisk realitet som finns med i alla omprövningar och som alltid är ett möjligt alternativ. Och redan nu är det många kraftverksägare som ställs inför svåra val och om både kostnader och osäkerhet i prövningarna ökar ytterligare kan det få än fler att besluta sig för utrivning. Särskilt om utrivning vid omprövning Genom den nya regeln som infördes i 24 kap. 10 § Miljöbalken genom 2019 års lagändringar infördes i praktiken en ny form av möjlighet att riva ut en vattenverksamhet som en del i omprövningarna. Regeln får enligt min uppfattning sägas medföra att en verksamhetsutövare kan när som helst inom ramen för omprövningen klargöra för domstolen att man önskar få sitt tillstånd återkallat. Och detta i sin tur medför att regeln i 24 kap. 4 § Miljöbalken aktiveras som i praktiken kan sägas medföra att utrivning kommer att behöva göras. Denna variant av utrivning är troligen annorlunda jämfört med den ”klassiska” särskilda regeln om utrivning som finns i 11 kap. 19 § Miljöbalken. För sistnämnda variant av utrivning gäller att en ansökan måste göras på sedvanligt sätt till domstolen i form av ansökan med tillhörande MKB. Samråd ska därmed hållas med berörda sakägare vilket normalt sett är de som kan sägas påverkas av en utrivning. Och om det är frågan om en större damm vid en sjö som ska rivas ut så kan det vara en ganska vid krets av personer som anser sig vara berörda. Synpunkterna på ansökan om utrivning kan därmed vara många och det är inte ovanligt att närboende motsätter sig en sådan ansökan och/eller kommer med krav på ersättning för den skada som utrivningen enligt deras uppfattning medför. Men när vi istället har att göra med de utrivningar som hanteras inom ramen för omprövningarna förhåller det sig annorlunda. Även om verksamhetsutövaren redan på ett tidigt stadium klargör att denne kommer att vilja riva ut dammen och utformar sin talan utifrån denna premiss är det i grunden oklart vilken roll som sakägare som berörs av utrivningen spelar. Markägare runt en damm har ingen naturlig roll i samverkan vid omprövningarna då denna process i grunden är mellan länsstyrelsen och verksamhetsutövaren. Det förekommer att markägaren bjuds in att delta i samverkan av länsstyrelserna men det är mera undantag än regel. Och då samverkan primärt är länsstyrelsens ansvar råder inte verksamhetsutövaren över vem som kallas till möten o.s.v. Detta till skillnad från samråd såsom det regleras i 6 kap. Miljöbalken där sökanden har en skyldighet att samråda med alla som kan vara berörda. Då aktuellt kapitel inte gäller vid omprövningarna hamnar frågan om närboende och andra intressen vid sidan av och det är i grunden oklart om de ens har status som sakägare vid själva omprövningen. Överlag medför utrivning som en del av omprövningarna en rad svårlösta problem som det idag inte finns något egentligt svar på. Lagstiftaren har när det gäller aktuell regel, 24 kap. 10 § MB, inte varit tydlig med vad som gäller och så här i efterhand är det enligt min uppfattning en måhända olyckligt konstruerad regel som man inte fullt ut analyserade inför antagandet. Konsekvenserna av detta är att vi vid utrivningar inom ramen för omprövningarna har att göra med mycket svåra frågeställningar såsom hur en omfattande utrivning kan genomföras i ett vattendrag som varit reglerat i hundratals år. Det kommer att på dessa platser uppstå mycket stora förändringar av förutsättningarna för dem som bor och verkar kring vattendraget och kan på vissa platser medföra att det som idag är en sjö övergår till en å. Att boende runt dessa vattenverksamheter har synpunkter på saken är förståeligt men från verksamhetsutövarens perspektiv är det extremt svårt att i dagsläget se på vilket sätt som hänsyn ska kunna tas till dessa intressen. Processen med omprövningarna berör närboende i oerhört liten del och såväl de juridiska som ekonomiska förutsättningarna, genom VMF:s regler för ersättning, medför att så renodlade och slutliga lösningar för avslutandet av vattenverksamheten som möjligt måste väljas. Anpassningar som medför viss möjlighet att ha kvar en sjö kommer inte vara möjliga att skapa om inte de boende själva eller exempelvis berörd